Blogg

Trieste, San Giusto – Bloomsday

Högt upp på Triestes ”insida” befinner sig kvarteret Colle di San Giusto. En gång var detta stadens centrum och idag finns här bland annat ett romerskt forum, en borg och katedralen San Giusto. (För övrigt är San Giusto Triestes skyddshelgon.)


Cattedrale di San Giusto

På kvällen den 16 juni gick jag upp på kullen tillsammans med mina triestinska vänner.

Vårt mål var den lummiga kyrkogården strax nedanför katedralen. Här firades Bloomsday med en livfull läsning på triestinsk dialekt av ett ”grav- och dödskapitel” i Ulysses.

Människorna satt eller stod tätt intill varandra i dunklet bland de tungt doftande träden. Dagshettan hade nätt och jämnt börjat lätta på sitt grepp, äntligen svettades man inte. Några strålkastare var riktade mot Lillo som läste och läste och blev till en triestinsk Bloom, vilket ju är helt rätt för Bloom att vara, kanske var det som ”triestino” Joyce hade tänkt sig Bloom från början. En intensiv glädje spred sig bland oss som var där. Till sist klingade gravkapitlet ut i liv, ”calda vita”, och applåderna smattrade under lövverket. Vi gick ner från kullen igen – under tiden hade vi blivit fler – och satte oss i en trattoria i en gränd inte långt från Piazza Cavana. Där åt vi massor med sardoncini marinati och drack ett lätt och lättdrucket vitt vin. Kvällen blev natt.

Ett läsförsök

I kapitlet ”Om verklighetens tvetydiga natur – tankar kring, bland annat, Orson Welles liv och verk” i Mikael Enckells bok Perspektiv från andra sidan har jag fastnat i dessa raders grepp:

Det finns en kategori begåvningar, där ”gåvan” består av en osäkerhet och brist i fråga om båda de två ben den mänskliga varelsen står och går på: förtroendet i förhållande till sig själv (Vem och vad är jag?, delvis bortom de bilder och versioner man erbjudit och erbjuder sin omgivning) och tillit i förhållande till den tillbudsstående kunskapen om verkligheten (Vad är verkligt och sant? Går det att veta?). Begåvningen kan då sägas vara beroende av hur ”trogen” den talangfulla förblir dessa kärnupplevelser i sitt väsen och förmår bevara dem i centrum, utan att täcka över dem med alla de konventionella förfalskade schabloner, vilka gör så stor nytta i andra sammanhang.

Bärare av denna kategori av begåvning måste alltså – för att vara just detta – visa trohet mot den egna osäkerheten vad gäller dessa fundamentala ting, eftersom denna brist är en tillgång. Betyder bristen eller osäkerheten ett slags öppenhet? Och är det kanske mod man främst behöver för att uppnå eller bibehålla denna extrema öppenhet? Att aldrig sluta öppningen mot ovissheten med några trygghetsskapande eller trygghetssimulerande svar…

°°

PS Imorgon bitti far jag till Trieste för ett par dagar…

Årets rundhet och klarbärets

Jag tänker på årets rundhet och på hur det här året verkar ha gått fortare än det föregående, särskilt denna den allra vackraste delen. Lindarnas blomning dränkte mig snabbare och nu står jag plötsligt mitt inne i klarbärets tid igen – fast lindarna doftar ännu bedövande.

Ändå har det här året varit så mycket fullare än det föregående, så mycket rikare och större. Tiden ter sig kortare men också tätare. Det är tomrummen tillsammans med det okända som gör tiden lång. Upprepningen och igenkännandet slukar tiden på ett glupskt sätt. Intensiteten och tätheten sväljer den också men förstorar den genom glädje.

Dessa morgnar är klarbärsmorgnar för mig. Londi går och nosar efter sitt och jag spanar upp bland de röda små kloten och plockar då och då ett och för det till munnen. Smak av försommarmorgon.

Om ”Motorsågsmassakern”

I den tredje artikeln i sin skogsserie ”Skogen vi ärvde” kommer Maciej Zaremba ytterligare något intressant på spåret. Det är inte skogsägarna som är de egentliga bovarna eller annorlunda uttryckt, visst kan de vara bovar, men om de inte vill vara det, så tvingas de till det av Skogsstyrelsen som beivrar kloka, vårdande former av skogsbruk som utgallring av äldre träd med bibehållen skog. I stället förordar eller snarare kräver denna institution kalhuggning följd av granmonokultur.

Zaremba visar genom en rad praktiska exempel på att Skogsstyrelsens närmast maniska sysslande med miljövandalism eller anstiftan till sådan paradoxalt nog inte medför några som helst ekonomiska fördelar för skogsägarna. Det är uppenbarligen inte ens lönsamt att ägna sig åt denna form av våld mot skog och mark. Och den starkaste drivkraften till vandalismen och missbruket verkar finnas i föreställningar som rent vetenskapligt sett sedan länge är ”überholt”, i av misstag konserverade felslut.


Onsjöskogarna hösten 2008 när massakern inleddes

Här följer några citat ur artikeln ”Motorsågsmassakern. Det finns alternativ, men lagen kräver kalhyggen”:

En utglesad blandskog med ungt och gammalt om vartannat, en sådan som svampplockaren och fåglarna trivs i, påstås inte öka i volym i önskvärd takt. Skall därför huggas ned och ersättas med en virkesåker.

Varför blev denna rättegång inte av? Därför att den hotade att göra en synvända av historiska dimensioner. Åtskilligt skulle framstå i ett annat ljus.

Han undrar vems ärenden Skogsstyrelsen går egentligen. Inte är det Sveriges.

Och så det mest förbluffande: professorerna Sune Linder och Jan-Erik Hällgren upplyser att Skogsstyrelsens föreskrifter inte ens tjänar sitt eget ändamål. Vill man maximera produktionen är det fel väg att stuva så många likadana träd som möjligt på en hektar.

I januari 2005 mejade Gudrun ned 75 miljoner kubikmeter skog, ett helt års avverkning. I pengar räknat var det den största svenska katastrofen i mannaminne. Femton miljarder kronor gick upp i blåsten på en natt.

Virkesåkrarna som Skogsstyrelsen beordrat fram blev en katastrof för enskilda skogsägare. Somliga har förlorat allt de ägde. Men för massaindustrin blev de rena skördefesten. I ett par år framöver fick man råvaran till vrakpris, 30 procent billigare.

När en delegation från Skogsstyrelsen kom för att granska en tredskande skogsägare i Ulvsjötrakten, lösgjorde sig denne ämbetsman från gruppen, tog ägaren åt sidan. Och sade i låg ton att han personligen hade förståelse för hans idéer.Kontinuerligt skogsbruk är det rätta. Men som tjänsteman måste han hantera ärendet i enlighet med kalhyggespraxis. ”Hoppas att du förstår.”

Och här finns artikeln som helhet att läsa.

Lag och rätt har förvisso aldrig varit ett, men när lagen börjar deformeras till omoral eller uppmaningar till brott är det dags att rycka upp den med rötterna.