I den tredje artikeln i sin skogsserie ”Skogen vi ärvde” kommer Maciej Zaremba ytterligare något intressant på spåret. Det är inte skogsägarna som är de egentliga bovarna eller annorlunda uttryckt, visst kan de vara bovar, men om de inte vill vara det, så tvingas de till det av Skogsstyrelsen som beivrar kloka, vårdande former av skogsbruk som utgallring av äldre träd med bibehållen skog. I stället förordar eller snarare kräver denna institution kalhuggning följd av granmonokultur.
Zaremba visar genom en rad praktiska exempel på att Skogsstyrelsens närmast maniska sysslande med miljövandalism eller anstiftan till sådan paradoxalt nog inte medför några som helst ekonomiska fördelar för skogsägarna. Det är uppenbarligen inte ens lönsamt att ägna sig åt denna form av våld mot skog och mark. Och den starkaste drivkraften till vandalismen och missbruket verkar finnas i föreställningar som rent vetenskapligt sett sedan länge är ”überholt”, i av misstag konserverade felslut.
Onsjöskogarna hösten 2008 när massakern inleddes
Här följer några citat ur artikeln ”Motorsågsmassakern. Det finns alternativ, men lagen kräver kalhyggen”:
En utglesad blandskog med ungt och gammalt om vartannat, en sådan som svampplockaren och fåglarna trivs i, påstås inte öka i volym i önskvärd takt. Skall därför huggas ned och ersättas med en virkesåker.
Varför blev denna rättegång inte av? Därför att den hotade att göra en synvända av historiska dimensioner. Åtskilligt skulle framstå i ett annat ljus.
Han undrar vems ärenden Skogsstyrelsen går egentligen. Inte är det Sveriges.
Och så det mest förbluffande: professorerna Sune Linder och Jan-Erik Hällgren upplyser att Skogsstyrelsens föreskrifter inte ens tjänar sitt eget ändamål. Vill man maximera produktionen är det fel väg att stuva så många likadana träd som möjligt på en hektar.
I januari 2005 mejade Gudrun ned 75 miljoner kubikmeter skog, ett helt års avverkning. I pengar räknat var det den största svenska katastrofen i mannaminne. Femton miljarder kronor gick upp i blåsten på en natt.
Virkesåkrarna som Skogsstyrelsen beordrat fram blev en katastrof för enskilda skogsägare. Somliga har förlorat allt de ägde. Men för massaindustrin blev de rena skördefesten. I ett par år framöver fick man råvaran till vrakpris, 30 procent billigare.
När en delegation från Skogsstyrelsen kom för att granska en tredskande skogsägare i Ulvsjötrakten, lösgjorde sig denne ämbetsman från gruppen, tog ägaren åt sidan. Och sade i låg ton att han personligen hade förståelse för hans idéer.Kontinuerligt skogsbruk är det rätta. Men som tjänsteman måste han hantera ärendet i enlighet med kalhyggespraxis. ”Hoppas att du förstår.”
Och här finns artikeln som helhet att läsa.
Lag och rätt har förvisso aldrig varit ett, men när lagen börjar deformeras till omoral eller uppmaningar till brott är det dags att rycka upp den med rötterna.
