Blogg

Nyss satt jag under Kula Lotrščak

Bodil Z

Det är den tiden när jag plockar klarbär (det är ett stort körsbärsår i år) under varje morgonrunda med Londi. På dagen är det för svettigt och på natten syns inte bären. Ute står luften stilla och dagarna växer sig allt större. På fakulteten har det mesta blivit till solfjädrar: papper, texthäften, mappar och väskor. Tankarna går till citroner och kallvatten.

Nätterna blir alltmer lindomtöcknande. De vidöppna lindblommorna strömmar över och ger det starkaste rus, starkare än alla rusdrycker och annat som finns att berusa sig med.

Nyss satt jag här under Kula Lotrščak och luktade på de långsamma nattvindarna.

Balkansommaren rullar in

Bodil Z 2 kommentarer

Kulturfestivalerna går mot ett slut, den febrila aktiviteten i staden avtar och Zagreb förvandlas från en stad i världen till en stad på Balkan. Balkansommaren rullar in – under dagarna flimrar hettan och vägar och gator utan skugga blir ändlösa,

i nätterna sorlar det mjukt under månen av sång och samtalsröster, som här på Strossmayerovo šetalište igår:

Och i hemlighet eller inte : hoćemo ići na more…

Fragment från Animafest

Bodil Z

Igår kväll var slutklämmen på Animafest. Jag sörjer lite över att jag missade Jurij Norsteins underbara Skazka skazok, men jag hade inte haft val, så jag sörjer med lätt hjärta. Årets upplevelser gick (därför?) inte att mäta med förra årets (för det var väl förra året?) oerhörda Tito on Ice av Max Andersson.. I år blev det i stället ett knippe mindre upplevelser och bland det jag såg under gårkvällens ”grand final” fanns en mycket kort och mycket vacker fransk film om en tusenfoting och dess tragiska undergång.

(För övrigt verkar denna varelse ha hundra fötter på engelska och kroatiska med det har tusen på franska och svenska.)

Jag såg också en plågsam polsk film om en fiskarpojke som också var fisk. När han fjällade sig själv med kniven fick jag hålla för ögonen. Annars fanns det mycket skönhet i filmen – vassruggarna, det glittrande havet.

En film som jag uppfattade som koreansk (kan vara fel) skildrade några stramt uppritade kärleksriter inom en rektangels gränser. Mycket linjer. Svart och vitt. Skorna utanför rektangeln.

Mot slutet kom en slovensk film om två ensamma människor, grannar, en ung man (som för mig såg karikatyrartat slovensk ut), som hela tiden hamrar på sin skrivmaskin, och en lite utlevad kvinna som då och då kommer in till den unge mannen och vill att han ska skriva något. Det jag tyckte bäst om var att han kunde se henne genom sin bokhylla. När han tog ut en bok, tittade han in genom väggen till hennes lägenhet och såg henne sitta vid sitt bord. På slutet försvinner hon, ja, till och med hennes ytterdörr är plötsligt borta. En kärlekshistoria kanske eller en historia om ensamhet. Lite hårdkokt också – på ett lågmält roligt sätt…

När jag sedan gick längs Ilica förbi Nama mot spårvagnen, tog jag en bild som jag tyckte kunde vara början på nästa film.

Animafest – Svirač iz hamelina

Bodil Z

Under rubriken ”Skrivena blaga” (Gömda skatter) såg jag igår tillsammans med Iva en fascinerande version av Der Rattenfänger von Hameln på Kino Europa under Animafest. Filmens titel var Krysař / Svirač iz hamelina och det rör sig om en tjeckoslovakisk-västtysk samproduktion från 1986. Grym, vacker, skulptural och full av märkliga detaljer, som till exempel flöjtspelaren ledade metallfingrar, byggnadernas svindlande skeva smalhet (man kunde tänka på Thomas Manns beskrivning av husgavlarna i Lübeck i Tonio Kröger, ja, alltid Tonio Kröger). Och alla dessa råttor och underliga kineser eller Hameln-bor. Och floden som alla drunknade i på ett förfärande sätt. Till en del var det kanske en råttfångarhistoria ur råttornas perspektiv, men också en historia om gnistrande rikedom, girighet och snöd vinning och oundvikliga straff. Råttfångarens ögon – det rör sig en tecknad film, glöm inte det! – är så vackra och sorgset djupa. Särskilt efter den bestialiska gruppvåldtäkten och mordet på hans älskade.

Nej, som ni ser kan jag inte berätta händelseförloppet på ett övertygande sätt. Låt det bli vid en dröm och läs i stället om den gamla sagan om råttfångaren från Hamlen och invänta ett tillfälle – det kan komma – att se denna egendomliga filmversion. Och klipp gärna ut det här vykortet och skicka det till någon ni tror förstår.

Sista kvällen med ”kratke priče”

Bodil Z 3 kommentarer

Sista kvällen med ”kratke priče” började med en lång intervju med den amerikanske författaren David Vann, där han med ett slags krypande upphetsning i rösten – då och då avbrytande sig själv med besynnerliga inårvända skratt – berättade om den inspiration han till sin kortprosasamling Legend of a Suicide fått ur den egna familjens alla självmord och Alaskas stora natur. Särskilt faderns självmord, när han själv var tretton år, har satt djupa märken i samlingen.

Nyss googlade jag David Vann och läste där att han är född på den aleutiska ön Adak i delstaten Alaska. Jag läste vidare att ”Adak” kommer från det aleutiska ordet ”adaq”. Adaq betyder far.

Jag tror inte att jag vill läsa Legend of a Suicide, för mig var det helt nog att höra David Vann tala om boken. Med det menar jag inget nedsättande om den utan att jag tror att jag fick ett tungt ”komprimat” av den genom det David Vann sa och skrattade: ”Haha!” ilar det längs ryggraden.

Efteråt tappade jag koncentrationen och jag minns bara brottstycken av de övriga författarnas läsningar, så jag låter bli att orda om det. Som avslutning stod så de flesta av medarbetarna i festivalen på scenen och lät sig applåderas.

Daniela och jag avrundade sedan kvällen med ett glas på Kino Europa, där Animafest pågår som bäst. De andra gick åt andra håll. Men vi satt inte så länge, så vi lyckades båda haffa sista spårvagnen i varsin riktning. Och kort därefter gick Londi och jag under lindarna i parken här och jag kände på den tunga drömframkallande lindblomsdoften att nu är vi inne i månaden lipanj.