Blogg

En fästningskyrka far förbi mitt fönster

Fästningskyrkan eller kyrkofästningen Crkva Svete Marije var mycket påtagligt närvarande i hela min Vrboska-vistelse, både som kraftfull stenkropp och som ljudkälla. Kyrkan byggdes upp på nytt i slutet av 1500-talet efter att ha förstörts av turkarna och fick då sin fästningsgestalt. Jämförd med de omgivande husen, som alla respektfullt står en rejäl bit ifrån den, är kyrkan enorm. Ur vissa vinklar ser den ut som ett jättelikt skepp eller snarare en kubistisk målning av ett jättelikt skepp. Sakristian eller baptisteriet (jag vet inte vilket, kanske är det ingetdera) sticker fram som en för, som brutits loss från huvudbyggnaden, men som man kan tänka sig fästad mitt fram på den. Detta skepp färdades genom ljus och mörker med flaggan som ett segel smattrande mot masten. Och de tunga kyrkklockorna märkte ut timmarna och ibland blev de som vilda och dånade och dunkade i obegripliga mönster som det tog tid att lära sig att möta. Särskilt den dagen och natten när den lilla stadens skyddshelgon Sveti Lovre hyllades. Då gick klockorna över i trans och ögonvitorna blev synliga. Men skeppet färdades förbi mitt fönster

med samma fattning som alla andra dagar och nätter…

Vrboska – dagarnas ring

Dagarna i Vrboska kom att förflyta i ringform:

På morgonen ganska tidigt innan det hunnit bli för varmt tassade Londi och jag iväg från de vackra huset med de lavendelfärgade fönsterluckorna där vi hade vårt gemensamma rum.

Ner genom gränden mot vattnet gick vi och sedan över bron förbi ön med palmen och monumentet över de fallna. Sedan fortsatte vi tills vi hamnade ungefär mittemot lavendelhuset fast på andra sidan vattnet. Där strax intill fabriksruinen och några småbåtsvrak tog vi vårt morgonbad.

Vi simmade lite lojt ut mot mitten av viken och tillbaka, Londi i en kortare bana än jag. Så steg vi upp ur vattnet torkade och skakade oss och slog oss ner på en klippa och åt vår frukost medan vi tittade på båtarna som passerade förbi. Och så blev det med ens rätt ögonblick för att börja gå tillbaka, det gällde att ge sig av innan hettan började tynga. Redan från första dagen hade jag delat upp tillbakavägen i etapper. Den första slutade under palmerna vid busshållplatsen. Där satte jag mig på en bänk på skuggsidan och Londi sjönk ner på marken och lät vattnet rinna ur pälsen.

Jag försjönk i betraktande av husen tvärs över vattnet och lät en lagom lång stund förflyta tills vi reste på oss igen, Londi efterlämnande en mörk avlång men ändå ganska bred fläck. Över bron igen, nu i starkt solföde, men inte långt, bara till vårt kafé Dalmatino, där jag beställde kavu s mlijekom. Jag satte mig på en stol i parasollskuggan och Londi gled in under bordet och fick sitt vatten framställt. Så iakttog vi världen omkring oss igen med olika sinnen, Londi och jag. Och efter en stund av obestämd längd blev det den rätta tiden för att gå den sista biten hem till människorna i lavendelhuset. När vi nått fram och jag hängt upp mina badsaker satt vi kanske en stund på terrassen med Biba, husets charmerande härskarinna, och hon och jag talade om ditt och datt i överraskande former medan tonerna från Bracos gitarrspel svävade upp från galleriet. Och så kom Draženka eller Larisa eller någon annan av husets invånare ut på terrassen eller så tumlade de unga hundarna Gita och Lu runt ett par varv.

Vid eftermiddagens början gav jag mig iväg på egen hand, för varmt för Londi och hon var ändå väl omhändertagen i huset. Samma väg tog jag och sedan fortsatte jag lite till tills jag nådde min rogač (mitt johannesbrödträd).

Där bredde jag ut min handduk i halvskuggan av trädets grenar och sträckte ut mig på den och tittade upp på trädets hängande frukter, utåt på båtarna. Jag hade ingen bok med mig, ville inte läsa där. Då och då simmade jag en sträcka i vikens solglittrande vatten. Timmarna gick och så småningom blev det dags att gå tillbaka till utgångspunkten. Där sov jag ofta först en stund bredvid Londi, vilande från vilan. Och så kom kvällen och matbestyren, mest var det Biba som styrde, men jag fick ofta skala eller hacka något. Allt tog lång lång tid och vi åt sällan före tio på kvällen. Då var luften mild eller sval och vi satt ofta ganska länge och åt och drack och pratade och pratade. Och så avslutades kvällen med en hundrunda upp bland de torra snåren av lager, mynta, lavendel och rosmarin, ibland i större sällskap, ibland bara Londi och jag. Fönstret stod sedan öppet i natten och kyrkklockorna dånade in i rummet med givna mellanrum och den stora rosmarinbusken där utanför spred sin doft.

Ungefär så förflöt nästan alla våra dagar i Vrboska, en ring av guld och ro. En kväll i Stari Grad och en i Jelsa infattades i ringen som mycket små glittrande stenar.

Rast vid Otočac

Lika i det centrala Kroatien är en landsdel som ännu bär tydliga spår och sår från kriget. Befolkningen, särskilt den serbiska, är mycket mindre än före kriget och många småvägar kantas av övergivna hus och ruiner.

På hemvägen från Hvar, där vi på lyckligaste vis vistats i närmare två veckor, gjorde vi ett stopp i utkanten av den lilla staden Otočac i norra delen av Lika. Vi återförde hunden Gita, som Draženka hade haft i sin vård under några veckor, till de sina.

Familjens hus står ett stenkast från den undersköna, iskalla floden Gacka och vi gick ner till vattnet för att låta hundarna bada av sig havssaltet.

Där jag stod vid floden tyckte jag mig blicka in i ett oförstörbart evigt Arkadien, men vi vet ju att sådant är bräckligt; gränslöst vackra platser kan lika lätt som fulare bli till marker där ohyggligheter utspelar sig.

Hundarna badade måttfullt, eftersom vattnet var så isande. Det kommer direkt från något underjordiskt bergsflöde.

Min tanke snurrade lite kring ortnamnet Otočac för jag visste att Gunnar Ekelöf fäst en av sina dikter vid denna plats:

Till det omöjligas konst

Till det omöjligas konst
bekänner jag mig,
är därav en troende
men av en tro som kallas vantro.
Man bekymrar sig här om det möjliga
Jag vet:
Låt mig då vara en obekymrad
av vad som är möjligt och omöjligt.

 
Så bär på ikonerna Johannes Döparen huvudet
dels på helbrägda skuldror
dels och samtidigt framför sig på ett fat
Den offrade framställer sig som en offrande
Så bekänner jag mig
till det omöjligas konst
av livskänsla och av självutplåning
samtidigt.

(En natt i Otočac 1961)

Var han här när han skrev den? Vad gjorde han här i så fall förutom att han skrev? Har dikten någon med platsen att göra?

Bilder från en tågresa i mörker

En sen eftermiddag någon gång i slutet av juli steg Londi och jag på tåget i Wien Meidling. Det var trots den höga säsongen ganska tomt, så vi kunde bre ut oss på ett bekvämt sätt. Sedan var det bara att vänta på att tåget och timmarna skulle rulla oss tillbaka hem till Zagreb. I kvällningen passerade vi den österrikisk-slovenska gränsen vid Spielfeld-Straß. Fram till Maribor småpratade jag lite med en kvinna som stigit på vid en av de sista österrikiska stationerna. Vi pratade om hundar och även om hon talade perfekt tyska hade jag hela tiden en känsla av att hon var slovenska, men jag lät frågan stanna inne i mitt huvud. Strax efter Pragersko gick solen ned:

Och ytterligare lite senare blev världen så där slutet mörkblå, som den är under särskilt vackra nätter. Jag märkte att vi for förbi Zidani Most utan att stanna och undrade lite över det igen (det är ju en järnvägsknut!). Och så for vi utmed Sava och jag tog en bild på ”mina tvillingträd” vid flodstranden (den hundrade?):

Och så stannade vid den lilla staden Sevnica och när tåget satte sig i rörelse igen ställde jag mig i fönstret åt landsidan för att fånga borgen uppe på kullen.

°V°

Ikväll – om allt går väl – reser Londi och jag söderut…