Blogg

Om Kertészrecensioner

Under natten som gick, medan jag orolig låg och lyssnade efter Londis andetag och rörelser, tänkte jag på en rad recensioner av Imre Kertész’ senaste bok, ”Den sista tillflykten”. De flesta av recensenterna är oroade eller störda av boken och försöker komma över detta genom att dissekera hela Kertész’ författarskap för att sedan bland de därigenom uppkomna delarna välja ut vad som är bra och vad som är mindre bra eller kanske till och med dåligt. Man konstaterar att han är en stor författare, som nu i sin sista – kanske sista – bok har farit vilse i sina sjukdomars och sin höga ålders dimmor. Man väger och man mäter, säger smått bekymrade klokheter och vet saker. Man skriver med sin friska normalitets brist på djup och känslighet. Man ser inte smärtan och förtvivlan för att man inte lever med dem.

Nej, jag har inte läst ”Den sista tillflykten” och det är möjligt att jag far vilse på ett plan, men på ett annat gör jag det inte, det är jag övertygad om. Och jag tänker att Imre Kertész i den stund där han är nu, vet så oändligt mycket mer om människolivet än de som nu mäter och väger honom.

Återresan från Sarajevo och hemkomsten

Jag har hittat ett lösblad till från min bosniska resa – det här bladet rör hemvägen. Kanske dubbelexponerar detta något av det jag berättat tidigare. Kanske hjälper det mig att se bättre vad som hände eller vad jag såg, kanske blir det förskjutningar:

Röda äpplen i träden längs järnvägen, kanske šipak (granatäpple) också. Rajlovac (där Sarajevo slutar). Zigenarläger, mycket färger och tyger. Ortox kyrkogård. Äggförsäljning – svježa jaja står det på en skranglig skylt. 11.17 Podlugovi – jag minns det Jasmin sa på ditvägen om sången om stationen i Podlugovi. Rök, brandrök. Oputsade hus.

bild1-39

11.28 Visoko. En medelålders dam kommer in i kupén och sätter sig till min förvåning direkt bredvid mig, fastän resten av kupén är tom. Vi utväxlar några artigheter. Tunnel. Röda äpplen. Getter, en ko. Ruiner. Brandgula stora pumpor. Minaret. Kålhuvuden på rad.Träminaret. Halvfärdiga hus, fallfärdiga hus. Grönt – buskar, träd. Industrier i förfall. Minaret. Spruckna rör, rostiga cisterner. 11.45 Kakanj. Varmt. Floden kröker. Sopor eldas – stank. Jag får syn på infarten till ”den nya biltunneln” som Jasmin pratade om på nervägen. Gröna berg, floden, inslag av röda löv. Jag känner igen bron över floden Lašva, nära platsen där vi stod så länge på vägen söderut. 12.05. Gröna berg, små vattenfall. Drivuša – vi far förbi. Röda äpplen. Minaret. Sopeldning. Majsfält. Vi korsar floden (Bosna?). Spektakulär flodkrök. Höghus, fula höghus: Zenica. 12.20. En dam stiger in i kupén. Slobodno? Da. Höga rostiga skorstenar och där bakom höga berg. Jelina. 12.30. Floden bred. Luften lite tung – smutsig. Och så passerar vi genom en djup dal. Fiskare i floden. Längre tunnel – helt mörkt. Nemila. 12.37. Tunnel. Flodkrök. Minaret. Förfallna hus. Brun jordfotbollsplan, dammig. Vi korsar floden. Majsfält. Damen röker i korridoren. Žepče. 12.55. Vackra kullar och berg. Majsfält, vitkalkade hus. Moské. Stopp 13.10, men var? Ganska stor ort. Missade väl skylten. Ute på landet igen: oputsat hus – plaststolar och parasoll på balkong utan räcke. Floden är bred och fiskare står i vattnet. En kvinna på byvägen vinkar till tåget. Grönt, så grönt. Ortodox kyrka. Majsfält. Trasig kroatisk flagga. Det står HDZ på ett ruckel. Hövålmar. Sågverk, stora högar av sågspån. Minaret. Tunnlar. Maglaj.13.32. Serbisk by sedan? Här är mina anteckningar oläsliga.) Ortodox kyrka. Cementfabrik. Ortodox kyrka. Minaret. 13.55. Doboj. Mest kyrilliska och vi har lämnat Federationen och är i Republika Srpska, det vet jag nu. Långt stopp, varmt. Šta čekamo? (Vad väntar vi på?) säger någon. Avfärd 14.13. Sakta iväg. Nytt stopp. Sakta vidare. Ortodox kyrka. Enbart kyrilliska bokstäver på station där vi inte stannar. Jag noterar en avtagsväg mot Grebovica. Längre tunnel. Leende majsklädda kullar. Stanari. 14.40. Getter. Stopp 14.45, bara kyrilliska. En lång kvinna stiger på och sätter sig i min kupé. Hon fäller några anmärkningar om vädret och jag håller med och lägger till. Sedan säger hon något för mig obegripligt och jag säger ursäktande att jag bara talar lite bosniska. Hennes ansikte stelnar till och jag förstår. Skulle ha sagt att jag bara talar lite serbiska. Sopbacke, spår av brand. Ukrina. 15.00. Peganij?(Eller vad har jag skrivit här?)15.25. Ortodox kyrka. Vacker flodkrök med fiskare. Minaret. Station, bara kyrilliska bokstäver. Ortodox kyrka. 15.35. Svettigt.15.40 Banja Luka. Står stilla, svettigt. Rader av sönderrostade järnvägsvagnar, jag har aldrig förr sett så många sönderrostade vagnar. En fyrkantig liten kvinna stiger på och jag bestämmer mig för att hon är serbiska och längre fram ska det visa sig att jag har rätt.15.47, vi åker. Ortodox kyrka. Katolsk? kyrka. Minaret. Skylt mot Simići. Piskavica. 16.17, fast inget stopp egentligen. Lövskogar. 16.25, stopp, bara kyrilliska bokstäver. Minaret. 16.55. Svodba. Ortodox kyrka. Svettigt. Moské. Muslimsk begravningsplats. 17.08. Novi Grad, jag minns att Jasmin sa att han tyckte om Novi Grad. Minaret. Enbart kyrillska – Ravnice?, inget stopp. Katolsk? kyrka. Dobrljin 17.23 gräns. Och jag tar den där bilden på den vackre gränsvakten. Bosnienserb? Svettigt. Passen samlas in precis som på nervägen. Lijepa tradicija? tänker jag ironiskt. 17.38 klart och vi far över floden och sedan in i Kroatien vid Volinja 17.45. Passkontroll igen men mindre utstuderad. Under tiden har den lilla fyrkantiga serbiska damen och jag hunnit prata en stund – men den historien har jag redan berättat – och vid den halvt försvunna byn Hrastovac hoppar hon, som ni vet, sedan av. Och jag fortsätter förbi Sisak och hemåt.

Och när jag någon timme senare på kvällen sitter i Bar Royal med Lana, Mario och Londi mittemot Hvarska 10, så upplever vi ett jordskalv. Bom! Marken höjer sig och faller sedan tillbaka, gatlyktorna slocknar. 3.5 på Richterskalan skriver en vän i ett sms. Och någon timme senare inträffar en jordbävning i Chile.

Min väg

Det har hänt att jag sneglat lite försiktigt åt än det ena än det andra hållet för att se vad den och den tycker om det eller det, innan jag själv klämt ur mig det som tryckte på – eller låtit bli att klämma det ur mig, om det verkat alltför långt från det allmänt accepterade. Den tiden är slut – kanske på ett undermedvetet plan sedan länge, fast jag är inte helt säker på detta. Jag kastar nu också medvetet av mig de sista ledbanden och anpassligheterna. Min väg är min och ingen kommer att ge mig en annan väg. Detta betyder inte att jag alltid måste tvinga mig att ropa ut vad jag tänker – många saker vilar bäst inom en människa – men jag ska aldrig mer tiga eller modifiera mina tankar för att passa in i något grupptänkande. Grupper tänker nämligen inte. Det är bara enskilda människor som tänker.

Oro, lösa tankar

Håller andan igen. Infektion i såret? Nyss var jag ganska lätt om hjärtat, men nu har jag sett något som oroar mig. Londi ser tålmodig ut – kanske inte lugn men just tålmodig – medan jag tvättar såret. Om några timmar ska vi till sjukhuset igen. Jag försöker distrahera mig med att städa lite och tvätta lakan och handdukar som Londi legat på, men nu ser jag att tvättmaskinen läcker ut vatten på badrumsgolvet. Tankarna far på ett oordnat sätt genom huvudet. Jag ringer zoo-taxi för sjukhusresan och blir tillfälligt lite lugnad av den välkända rösten på andra sidan.

Jag tänker på det här med att man kallar alla zigenare för romer. Är det säkert att det är bra? Roma är väl den starkaste gruppen men det finns ju andra, sinti till exempel och degesi, fast degesi kanske är ett nedsättande ord? Men är det verkligen rätt väg att trycka roma-namnet på till exempel sinti? Jag undrar…

Och så läser jag hastigt och med stor olust en artikel om bokmässan i Göteborg, en artikel som dryper av floskler och fjäsk med dem som artikelförfattaren tror man måste fjäska för. Alltsammans mynnar ut i den bedrövligt intetsägande frasen: ”Det är skitviktigt att folk läser!” En skitfras, onekligen. Den vill jag spola ner och bort.

Tillbakavägen från Sarajevo – en Balkanhistoria

Minns ni resan till Sarajevo, den med minareterna, de ortodoxa kyrkorna, getterna, majsfälten, den kyrilliska och latinska skriften, floden och bergen? Det fanns en återresa också. Då visste jag mycket mer, hade upplevt ”staden och hundarna”, hade varit i och flytt från Srebrenica-museet, hade lärt mig något om hur stort Republika Srpska är, hur fattigt det är i ”Federationen”… När jag reste norrut återsåg jag allt det jag sett på nerresan, i ett annat ljus ja, men jag återsåg och gladde mig åt att känna igen och att veta något. Någonstans efter Doboj började en medresenär prata med mig om ditt och datt, om vädret, om platserna vi passerade. Först klarade jag samtalet hyfsat bra, men så kom det en för mig obegriplig mening och jag sa: Jag talar inte så bra bosniska. Kvinnans ansikte stelnade till och jag förstod raskt att jag borde ha sagt att jag inte talar så bra serbiska. Doboj är ju redan Republika Srpska, så det är inte något konstigt om någon som stiger på i Doboj är serb. Samtalet tunnades ut. Kvinnan steg sedan av, jag minns inte var. Långt senare i Banja Luka kom en liten satt kvinna in i min kupé och satte sig bredvid mig. Efter en stund sa hon något till mig om värmen – vruće je – och sedan började vi prata om annat också. Och så kom ögonblicket när jag hakade upp mig. Vis av skadan och lite hemligt arg sa jag: Jag talar inte så bra serbiska, bosniska, kroatiska. (Välj själv, skrek det i undertexten.) Kvinnan log lite och formulerade om frågan. Efter ett tag visste jag att hon var serbiska, att hon rest från Belgrad till Banja Luka och att hon var på väg till en by på andra sidan den kroatiska gränsen. Jag hade mitt anteckningsblock framme och kladdade då och då ner ett och annat. ”Ni skriver”, sa hon intresserat. ”Ja”, sa jag, ”jag skriver upp det jag ser”. Då berättade hon att hon håller på och skriver en självbiografi, fast det är någon annan som formulerar texten, ”för jag kan inte skriva så bra, inte om sådana saker”, sa hon. Vi nådde Dobrljin, den bosniska gränssationen (i Republika Srpska) och jag fotograferade gränsvakten för att han var så vacker. Passrutiner och longörer och så korsade vi floden och efter ett tag – verkligen inte genast – nådde vi Volinja i Kroatien och vi visade pass igen. Min medresenär bjöd mig på en halstablett. Jag tog fumligt och oavsiktiligt två och sa ”glupa sam” – jag är dum (för jag är dum med förpackningar, akta er för att bjuda mig på en halstablett!). Hon förnekade detta och lutade sig lite närmare mig och berättade snabbt och andlöst att hon varit tvungen att ta sig mer än en sup inför denna resa – för första gången på tjugofem år skulle hon besöka en by nära Sunja, vänner skulle möta henne, men hon visste ingenting om hur det skulle bli. Lite skakad och förvirrad tänkte jag att Sunja också är en by. Vad var detta för en historia? Skulle hon ”hem” efter tjugofem år? Tillhörde hon en serbisk minoritet som fördrivits från detta lilla hörn av Kroatien eller vad rörde det sig om? Så bromsade tåget in någonstans i ingenstans, Hrastovac stod det på en byggnad eller ett skal av en byggnad som en gång varit en stationsbyggnad, runt omkring snår, ruiner, fallfärdiga hus, en lerväg. Hon tog farväl med tapper uppsyn men redan något avlägset i blicken, tog sitt bagage, några omöjliga kassar. Jag höll stumt upp två tummar till lyckönskan och önskan om mod, visste inget jag kunde säga. Och så hoppade hon ner från tåget på en sprucken betongplatta strax intill stationsruinen och började gå. Jag följde henne med blicken. Jag såg ingenting mer än hennes lilla satta silhuett och snåren.

bild1-36