Nu fylls luften med nyfödda tunna fina ljusgröna löv. De växer och vecklas ut så snabbt att jag gång på gång märker att det var igår, igår. Marken täcks med vita, skära och ljuslila fjun – det är blombladen som inte orkar hålla sig fast vid grenarna längre. Solen är stark, vänlig och grym, värmer, vårdar och bryter av. För några dagar sedan var lönnarna vackrast av alla träden:
Sedan var det kastanjerna med sina vida mildgröna händer. Bladen vet alltid sin form.
Och andra träd följer.
Igår eftermiddag befann jag mig under någon timme på överraskande hög över staden. Även om jag egentligen inte tycker om höghus något vidare, så är det ibland spännande att titta ut genom ett fönster på hög höjd, spännande och lite otäckt. Och nu var jag plötsligt på tjugofjärde (jag förstår att ni har varit högre upp, men det kan jag leva med) våningen och såg staden breda ut sig på ett för mig mycket upplysande sätt under mig. Jag tog några bilder för senare skärskådande av det hela. Det här höghuset står i södra delen av staden men norr om Sava och bara tre spårvagnsstopp väster ut från mitt kvarter. Jag tittade fascinerad på det stora nästan tomma järnvägsområdet: spår, jord, gräs och några grupper av byggnader och lite järnvägsvagnar. Jag hittade Branimirova, det är den långa raka gatan utmed järnvägsområdet. Branimir, är ett sådant där uråldrigt furstenamn… Med lite envishet lyckades jag identifiera Umjetnički paviljons kupolformade glastak (ganska långt till vänster på den första bilden och nära mitten på den andra). Och jag följde berget Medvednicas härliga linjer med blicken. Domkyrkan i Kaptol var lättast att känna igen med sitt dubbeltorn (finns bara på den första bilden) och därmed var det inte svårt att hitta till Gradec med Sankt Markuskyrkans vita torn.
Nu ska vi titta lite närmare på den andra bilden. Här har en del lite ruffiga byggnader från hitsidan av järnvägen kommit med och längst bort i fonden till vänster (i väster) ser man andra berg än Medvednica, det är väl bergen ovanför Samobor, gissar jag. Dessutom kan man på denna bild se det mäktiga stationshuset med sina tre ”hjälmar” (det heter säkert något riktigt) och det magnifika Hotel Esplanade snett emot, högt och vitt med ärggrönt tak. Den höga skorstenen vet jag ingenting om, i alla fall inte just nu.
Jag inser att det här nog är roligare för mig än för någon som inte känner igen tillräckligt många ”landmärken” här för att kunna leka den här gissningsleken…
Jag vet märkligt lite om vad jag tycker, i alla när det gäller kaféer. Härom dagen fällde jag nedlåtande ord om ”Dalija”, kaféet vid grönsaksaffären, här i textvärlden. Allt var fel: kaffet, betjäningen, gästerna… Ja. Och nu idag när jag kom ut från Marijans affär med tomater, äpplen, mladi luk (unglök?) och lite annat, så gick mina ben liksom av sig själva mot ”Dalija” och Londi lunkade efter. Solen sken redan ganska stark och de flesta satt i halvskuggan, men jag valde ett litet bord i solen och snart fick jag mitt kaffe på det:
Jag såg att ”Dalija” har egna sockerpåsar, men det har nog alla kaféerna här. Ett kafé med självakning har egna sockerpåsar, så måste det vara. Londi låg i solen men verkade inte särskilt varm, hon flåsade inte utan såg lugn ut.
Jag tittade mot grönskan bortom bordet bredvid vårt och tänkte något trevande om att kaffet visserligen inte är så bra på ”Dalija”, men annars är det här kanske mitt nya stamkafé. Var sitter man bättre?
På sista tiden har jag i rak följd läst ett par berättelser av Kleist: Die Marquise von O…., Das Bettelweib von Locarno, Das Erdbeben in Chili och igår Michael Kohlhaas. Marken skälver och gungar och jag stirrar in i det som Kleist gång på gång benämner ”die gebrechliche Einrichtung der Welt” (”världens bräckliga inrättning” eller kanske ”världens bräcklighet”). Alla de här berättelserna handlar om detta, ja, om att allt när som helst kan ta vilken väg som helst och lättast av allt falla i spillror, men också räddas för att åter störtas ner i avgrunden; lyckliga slut kan kännas särskilt hotfulla, för då tvingas man oroa sig ”för alltid”. Och i Michael Kohlhaas hinner hopp och förtvivlan, lycka och olycka byta plats fler gånger än i de ovannämnda kortare berättelserna, kanske för att Kleist tagit sig fler sidor till denna berättelse, kanske för något annat.
Låt oss betrakta huvudpersonen: Michael Kohlhaas är hästhandlare (Roßhändler), har fru och fem barn och han är en i allra högsta grad rättskaffens man, säkert pålitligare än någon vi känner. Men just i denna pålitlighet ligger hans grav. Han vet inga kompromisser, inga halva ting. Kanske är han lite inskränkt, hans tankar rör sig utmed en i förväg utstakad bana. Han besitter ett stort, ja, närmast obegränsat mod. Ingen av oss känner någon modigare. Han är på ett absolut sätt trofast. Och denna absoluthet är det som kommer att krossa honom och många som kommer i hans väg. Han är kapabel till grymhet, men bara som raka och direkta svar på oförrätter. Han kan slå ihjäl, bränna upp, förstöra, men han skulle aldrig tortera någon av lust och ondska. Och han älskar sina barn på ett ärligt och liksom okänsligt, närmast brutalt sätt. Precis som han älskar sin hustru. När han har valt eller snarare sett sin väg, går han inte att påverka och han är tveklöst ett offer för den egna kompromisslösheten.
Och denna hjälplöst hårda kärna till man har Kleist satt in i sin värld som oberäknelig, tvetydig och våldsam stupar uppåt och nedåt. Jag sa en gång att jordbävningen är Kleists element, också eldsvådan och översvämningen är hans. Och själva texten rasar upp- och nerför sidorna och vi läsare kastas andlösa genom den. Det finns inga punkter att hålla sig i och hämta andan. Gång på gång blir någon av gestalterna ”befremdet” (detta oöversättliga ord!) eller ”betreten” (förlägen) och de rodnar och förskräcks och är rådlösa inför de oväntade och förfärande förloppen. Och i berättelsen om Michael Kohlhaas rasar och väller det hela steg för steg ut över alla bräddar och Kohlhaas själv står plötsligt på ett ställe inför hela det Tysk-romerska riket:
Der Kaiser, in einer durch die Staatskanzelei ausgefertigte Note, antwortete ihm: ”daß der Wechsel, der plötzlich in seiner Brust vorgegangen zu sein scheine, ihn aufs äußerste befremde; daß der sächsischerseits an ihn erlassene Bericht, die Sache des Kohlhaas zu einer Angelegenheit gesamten heiligen römischen Reichs gemacht hätte; daß demgemäß er, der Kaiser, als Oberhaupt desselben, sich verpflichtet gesehen hätte, als Ankläger in dieser Sache bei dem Hause Brandenburg aufzutreten; dergestalt, daß da bereits der Hof-Assessor Franz Müller, in der Eigenschaft als Anwalt nach Berlin gegangen wäre, um den Kohlhaas daselbst, wegen Verletzung des öffentlichen Landfriedens, zur Rechenschaft zu ziehen, die Beschwerde nunmehr auf keine Weise zurückgenommen werden könne, und die Sache den Gesetzen gemäß, ihren weiteren Fortgang nehmen müsse.”
Något jag också vill tala om är den oförrätt som blev början till Kohlhaas’ väg mot undergången. I korthet var det så att han blev stoppad på gränsen mellan Brandenburg och Sachsen eller ett litet stycke in i Sachsen och där, i junker Tronkas borg, tillsagd att betala för ett pass som egentligen inte lagligen krävdes och när han vägrade, blev avkrävd två svarta hästar (zwei Rappen) som pant. Ja, egentligen vill jag tala om hästarna, som figurerar i olika gestalter genom hela historien. Hästarna och ordet ”Dickfütterung”
(”tjockgödning”). Hästarna är först välnärda och blanka, sedan magra och skrangliga med matt fäll och efter det står de på ostadiga ben halvdöda på väg till nödslakt. Det ena och det andra händer, Kleist låter världen svikta och svaja och så står svarthästarna där som genom ett trollslag feta och välnärda med blänkande hårrem igen. Ordet ”Dickfütterung” sticker på ett närmast groteskt sätt ut ur texten och jag häpnar över hur mäktigt detta ord är och hur viktigt det i sin bisarrt prosaiska saklighet verkar vara för berättelsen och jag kan med Kleist skratta så där skriande galet som han enligt någon som hette Zschokke gjorde över den tragiska utgången i sitt skådespel Die Familie von Schroffenstein:
Als uns Kleist eines Tages sein Trauerspiel ”Die Familie von Schroffenstein” vorlas, ward im letzten Akt das allseitige Gelächter der Zuhörerschaft, wie auch des Dichters, so stürmisch und endlos, daß bis zu seiner letzten Mordszene zu gelangen zur Unmöglichkeit wurde.
För Kleist är förtvivlan, ibland en rent extatisk förtvivlan. Åh, denna Dickfütterung! Åh, denna Kohlhaas’ blint modiga väg in i döden!
Under morgongympan hade jag som vanligt tv:n på – för min kroatiska – och efter nyheterna kom ett program om Indien, där man gjorde ett besök i ett indiskt hem. En kvinna berättade och förde oss runt och vi kom till ett prunkande altare. Hon tände lite rökelse eller vad det var och sa ungefär så här: ”När människorna ber till gudarna och när gudarna är i huset, då är allting som det ska.” Ett vimmel av gudabilder i guld och granna färger strömmade in till mig genom bildrutan.
Och jag tänkte på människan och hennes gudar och att de evigt leende hinduiska gudarna
har de vackraste armarna. Hinduismen är en lovsång till armens skönhet.
Ute är det lite svalare denna morgon, våren eller försommaren backar lite och tar liksom sats. Och mitt klarbärsträd på hörnan står i fullaste blom. Kanske låter den här lilla svalkan blombladen stanna en dag längre än de annars gjort?
