Varifrån kommer drömmarna? Inatt drömde jag stormigt och strax innan jag vaknade ekade dessa ord stort:
”Och Sangriadagarna kom till oss och vi tvangs dricka blod.”
Ja, jag hör röster om nätterna, korta tydliga sekvenser. Drömmarna kommer som tal och ljud. Jag kallar inte på någon drömtydare utan till dessa ord lägger jag nu en bild från morgonen, ovidkommande, måhända:
I förrgår tog jag spårvagnen ända ut till Črnomerec för Paolo bjöd på grillfest på sin balkong eller minialtan. Vi blev bara fyra den här gången – Paolo, Maria, Duilio och jag – men på sätt och vis var det perfekt för vi lever så lätt tillsammans. En regnskur föll, luften var ljum, solen lekte på taken och Paolo arragerade kött och grönsaker på ett sinnrikt och dekorativt sätt på grillen. Vi andra ”hjälpte till”.
Ja, och så poserade vi lite inför varandras mobiler, så att vissa små ögonblick fick lite längre varaktighet.
Och i fönstret tvärs över den smala smala gården kunde kan se speglingen av oss alla fyra.
Ja, glada tanklösa stunder med många skratt… Åt och drack gjorde vi också. Länge.
Jag satt nyss i morgonstunden med Londi på kafé Kezl, som jag ibland har kallat ”Solkaféet”, men nu strömmar sommaren in och solen skiner starkt och vi sitter under parasoller och drömmer inte om solsken längre. Medan jag drack mitt kaffe, tänkte jag något vagt om mitt liv, om det där stora steget jag tog för så där en sex år sedan, det där steget som placerade mig här. Jag tänkte att härifrån finns inga vägar tillbaka, det finns bara framåt och ändå har jag aldrig fattat något egentligt beslut om detta.
Vid hemkomsten satte jag mig i balkongrummet med fönsten öppna mot de gröna gröna björkarna och började rota i en översättning, men lät mig distraheras av en text av Arne Melberg som jag stötte på via en facebookvän medan jag lät dagens facebookbelägenhet rulla fram. Ja, fråga mig inte om orsak och verkan här, det blir en rulle, ett oändlighetsband. Melberg skriver om Cervantes (och lite om Shakespeare och Montaigne) och Don Quijote. I texten fastnar jag vid ett citat av Marthe Robert, som lyder så här:
En vacker dag beslutar sig en medelålders man, han är närmare femtio år, att lämna allt och bege sig ut på vägarna. Han tycks ge sig iväg alldeles av en slump, men i själva verket har han ett bestämt mål i sikte. Under loppet av hans äventyr kan inget lidande, ingen besvikelse och inte ens hån avleda honom från planen: att leva precis som en litterär figur för att ta reda på vad litteraturen egentligen handlar om.
Och jag är tillbaka vid mig själv under parasollet på Kezl och det slår mig att jag är Don Quijote. Och ändå inte, för jag hade inget mål från början utan målet hittade mig på vägen, men nu går vi ganska bra sida vid sida målet och jag.
Vi går ut i en strålande dag full av fågelkvitter och försommardofter. Lönnarna längs kanten av ”parken” vid Vukovarska har ovanligt många näsor i år, tycker jag och hoppas att det inte är ett tecken på någon hotande fara. Himlen är så blå så blå över det gröna. Lönnhimlar, tänker jag och märker först inte vilka hemligheter detta ord ruvar på.
Vi går förbi Dalija och jag ser att där är ganska fullt, mest äldre män sitter med kaffe eller öl framför sig på de små borden. Vid Marijans grönsakshandel ser det ovanligt livlöst ut och när vi kommer fram till butiken ser jag en lapp med texten ”zatvoreno zbog bolesti”, stängt på grund av sjukdom, klistrad på rutan. Vad har hänt? För något år sedan fick Marijan en hjärtattack (han är säkert mycket yngre än jag), är det något sådant igen?
Londi och jag travar vidare längs den där biten av Korčulanska som egentligen inte är någon riktig gata. Vi går till Tonis lastbil för det är ju lördag och då brukar han ju komma ner hit från Zagorje med frukt och grönsaker. Han skiner upp när han ser oss och säger att det var länge sedan och jag medger halvt skamset att det är sant. Det är säkert nästan två år sedan jag köpte något av honom. På senare tider har jag ju alltid gått till Marijan. Det är inte så lätt att fördela inköpen rättvist. Jag köper stora lite fläckiga äpplen (helt naturliga äpplen!), mladi luk (”unglök”) och sallad. Och så fortsätter vi till Caffe Goran. Solen ligger på rätt kraftigt, men jag bestämmer mig ändå för solsidan och försöker skapa lite skugga åt Londi. Jag får ut mitt kaffe och jag serverar Londi vatten i askfatet. Ägaren är inte där idag, så det blir ingen riktig vattenskål och jag bryr mig inte om att gå in och be om en. Det går ju så här också.
Men varmt blir det och Londi flåsar när vi börjar lunka hemåt och jag tänker på sommaren och hur hon ska klara den, men så slår jag bort oron och tänker ”det som kommer kommer”. När vi svänger in på Rapska tittar jag in genom spjälorna i grinden framför det lilla huset i hörnet, där den lilla magra gumman brukade sitta på en pall vid dörren, när det inte var för kallt eller för varmt. Sedan hösten är pallen borta och det verkar inte som om den skulle komma tillbaka, för nu är ju den vackraste tiden och ännu är det inte för varmt därinne i halvskuggan.
Det är en livlig och varm dag med åska i luften. Nyss var jag i stan och fikade med en italiensk väninna i en oansenlig bar vid Dalmatinska. Vi kände oss kreativa och lätt övermodiga utan någon särskild anledning. Sedan var det dags för ett tråkigt byråkratiskt ärende, men det gick undan och försvann hastigt bortom synranden. Jag tog spårvagnen till stationen och köpte mig en biljett till Wien och hem igen. Vid utgången sprang jag på min österikiske kollega och en vän till honom och blev stående där en stund för att jämföra vår syn på sakernas tillstånd och för att lite svävande stämma träff för en fika, nu när årstiden ler. Och så klev jag på tvåan hemåt och alldeles vid porten träffade jag den gamle en gång så berömde fotbollsspelaren från Hercegovina. Vi växlade några ord om dagen och om livet och så gick jag in. Ja, och nu slår det mig att jag inom två eller möjligen två och en halv timmar bytt språk fyra gånger: italienska, engelska, tyska, kroatiska. Och detta utan att alls ha eftersträvat någon ”polyglottism”.
Och på bilden ser ni Ilica någonstans mellan Medulićeva och Frankopanska.
