Blogg

Čazma

Efter upphållet i den där byn fortsatte vi resan mot Daruvar. Landskapet var kulligt med lövskogar och fält och byar. Ungefär sex mil sydost om Zagreb ligger den lilla staden Čazma uppe på en höjd. Där stannade vi. Jag kände bara till Čazma från bussbolaget Čazmatrans och nu berättade Zdenka och Toma för mig om bussbolagets historia. Tyvärr har jag glömt det mesta men jag kan skrapa ihop några minnesrester (inklusive möjliga fel): Under jugoslavisk tid fanns ett bussbolag som trafikerade stora delar av landet och efter kriget upphörde det att existera. Det var något med Zadar i historien, men kanske handlade det bara om att Zdenka och Toma bodde där och ibland åkte buss till någon annan plats. I alla fall är Čazmatrans ett slags relikt av det stora jugoslaviska bussbolaget och här i Zagreb ser jag bussar med namnet ”Čazmatrans” skrivet med våmliga bokstäver längs hela långsidorna så gott som varje dag. Men låt oss återvända till Čazma. Vi stannade till där för att både Toma och jag tyckte att staden låg så vackert och såg så inbjudande ut. Čazma har visst inte mer än 2000 invånare men ändå är den lilla orten åtminstone delvis mycket stadsmässig. Fast lantlig också.

bild1-67

Kyrkan, Maria Magdalena, är en både vacker och imponerande byggnad och vi gick runt den.

bild2-67

Sedan ville Luka ha något att äta, så hans farmor Zdenka gick med honom till ett bageri. Toma och jag smet in genom en dörröppning i det ena kyrktornet. Ett öppet hänglås hängde på en hake (nej, det är inte rätta ordet) vid dörren och eftersom vi anade att det inte var tillåtet att gå in, tog jag försiktigt ner låset och stoppade det i jackfickan. Och så började vi gå uppför de smala och branta trätrapporna som egentligen mer liknade stegar än trappor. De tre eller fyra första lystes upp av dagsljus, men sedan blev det mörkt eller i alla fall nästan. Vi tvekade lite men kunde liksom inte låta bli att fortsätta. Vi gick trappsteg efter trappsteg och kände oss för med händerna medan vi gick. Och så med ens hade vi kommit till ”klockrummet”. Det var lite ljusare igen, men plankorna vi stod på var rätt smala. Plötsligt började de tunga klockorna dåna och vi grep hastigt tag i räcket som svajade lite lätt.

bild3-67

Snabbt blev vi överens om att inte fortsätta högre utan vi började i stället nedklättringen. De mörka trapporna gick vi baklänges nerför, men när det blev ljust igen blev vi lite morskare och trampade på nedåt rätt bra. I dörröppningen hängde jag tillbaka hänglåset och så var vi ute i solljuset igen.

I en liten park framför kyrkan fanns en fontän och ett slags ”orgel” som Toma prövade att spela lite på, han slog på skoj an de där välbekanta tonerna ur Beethovens nionde symfoni.

bild4-67

Sedan tittade vi på en tavla med en text om stadens historia och Toma sa något om tiden för det turkiska väldet, men mer om det en annan gång kanske… Jag följde gatan framför oss med blicken ut över raderna av kullar. Det är så vackert här.

bild5-67

Mot sydost

Nyss kom jag hem rätt utmattad efter en heldag på vägarna till och från Slavonien med Toma, hans mamma Zdenka och hans lille brorson Luka som blir sex år i november. Genom åren har vi firat både jul och påsk tillsammans, men nu var det alltså en resa och jag hade valt Daruvar som mål och ingen hade protesterat. Londi var trygg hemma i Zagreb hos Đurđica, vill jag inflika. Egentligen hade vi tänkt ge oss av vid halv tio men saker hakade upp sig och fördröjdes, tiden snodde sig, så vi kom inte iväg förrän efter elva. Vi for i sydöstlig riktning och himlen blev allt blåare och Toma valde att färdas utmed en lokalna cesta, så att vi verkligen skulle se något. Och det var ju ett riktigt val. Jag tycker så mycket om att färdas genom byar och fält och efter några mil bestämde vi oss för att stanna i en by vars trähus stod och solade sig bland majsfälten.

bild-67

Jag minns inte byns namn, men jag minns hur vi gick omkring bland husen och förbi den lilla gula kyrkan. Vi tog lite bilder och pratade om träet och begrundade ett årtal över en borttagen dörr. Toma sa något om att här skulle han kunna tänka sig att bo om han bara kunde hitta ett arbete. Du kan ha en dator, sa jag, och så kan du vara fri. Fri till vad?, undrade han. Ja, du kan ju köra in till någon stad ibland, tyckte jag. Och jag tänkte något om att jag nog är mer hemma på landet än i staden, fast, ja, sedan kanske jag måste tycka tvärtom igen. Men härligt är det att stå så där under himlen bredvid en bondstuga och ha fält och skogar omkring sig. Och här har vi så mycket lövskogar…

En uppenbarelse

Och nu då, när det har varit varmt och kallt om vartannat femtioelva gånger och jag lyckats dra på mig en tråkförkylning? ”Alla” hostar omkring mig. Och jag vill trots mitt rätt (igen)korkade huvud försöka säga något om den ungerska filmen eller snarare om hela filmvisningen från igår. Jag försöker lite mothårs och lutar mig mot att jag kan överlämna filmlänken till er på slutet, så ni i alla fall erbjuds något. Det hela ägde rum på Mađarski institut här i Zagreb och jag gick dit med min väninna och kollega Gabriella. Hon kände förstås alla och hälsade till höger och vänster och talade ungerska och kroatiska om vartannat. Jag lyssnade på mina ungerska favoritord inne i ordvimlet. Vi såg en film av András Sólyom, en film om den ungerska revolutionen 1956, revolutionen mot den kommunistiska diktaturen. Filmen heter ”56 villanás” och handlar om en ung man, István Angyal, som till sist avrättas av Kádár-regimens hantlangare. Nej, jag tänker inte berätta handlingen.

bild1-67

bild2-67

Jag såg på filmen med lite febrig blick och tyckte att den engelska textremsan gick onödigt snabbt, för det verkade inte som om man egentligen talade särskilt fort i inne filmen. Inuti i mitt huvud hade jag ett slags bakgrundstavla där jag ritat upp mitt begränsade men inte helt obefintliga vetande om Ungern 1956. Jag höll den mot det som utspelade sig i filmen och jag lät min östtyska konkreta erfarenhet spela en tunn, men för mig intuitivt begriplig, sidostämma. Jag hörde hur folk gick i trapporna, såg på förhörsledarnas och den förhördes ansikten. Och så hörde jag det här ungerska med efternamnen som alltid kommer före förnamnen, för att ”man på ungerska alltid går från större till mindre”. Filmen tog sitt hemska slut och vi fick se en bild av den verklige István Angyal.

Efter filmen tog regissören András Sólyom, ungerska institutets ordförande och tolken plats framför auditoriet. (Bilden är en spegelbild.)

bild3-67

Och nu kom den för mig märkligaste delen. Publiken bestod av ungrare, ungerskstudenter och Ungernkännare. Jag var nog just den där katten, ni vet. Sólyom höll ett anförande och tolken tolkade till kroatiska. Jag förstod och förstod inte, mer inte, men det är ju min styrka. Jag fick veta att Sólyom på 1980-talet – när de öppnades – fått tillgång till arkiven och att han hämtat sitt stoff där. István Angyals historia är en sann historia, med alla de vinklingar och förvrängningar som sanningen har. Frågor från auditoriet dök upp, först droppvis, sedan tätare. Jag förstod mindre och mindre av vad som sades och levde mer och mer i hur det sades. Jag blev fascinerad av den märkliga blandningen av lugn och intensitet i samtalet, hur tät väven blev och hur det liksom ångade om samtalet. Jag hörde mina ord ”minden” (allt) och ”harom” (tre) som ”sve” och ”tri” i översättning och tänkte att jag nog inte är riktigt klok. Gabriella viskade något till mig om att man talade om att ingenting varit svart eller vitt. Jag sa att jo, något var svart, men kanske inget helt vitt. Hon gav mig rätt, men efteråt tänkte jag att det visst fanns det som var helt vitt också. Det finns hjältar. Och det finns förfärliga människor. Visst är många någonstans däremellan men vi får inte glömma att det också finns verkliga offer, verkliga hjältar och verkligt onda. Ja, här tappar jag visst lugnet. Men tillbaka till det märkliga ungerska temperamentet: Jag tror att det är något med tiden och tidsuppfattningen som gör ungrare så fantastiskt obegripliga och förtrollande för mig. Gabriella säger också ibland saker som gör att tiden slirar för mig. Och när jag nu tänker på regissören András Sólyom, hur han satt där framme i sina gråa kläder och log så där inåtvänt men liksom hade hela auditoriet på insidan av sig… Jag tror att jag var med om en uppenbarelse av sällsyntaste slag.

Och här för er som vill veta vad det var för film vi såg.

En tidlös färd

Idag var Đurđica och jag på kontroll med Londi på den lilla kliniken på Oboj 48. Vi åkte zoo-taxi upp dit med samme utmärkte unge man som sist. Värmen och Londis flåsande tvingade oss till nedvevade rutor och trafiken tätnade alltmer – av obegripliga skäl. Inget särskilt verkade ha hänt, trafikens rörelser hade bara blivit långsamma. Allra långsammast gick det utmed den stora parken Maksimir, lyckligtvis, vill jag tillägga, för där hade vi en underbar utsikt. Det blev som en film om den vackra parken. Minnen strömmade genom mitt huvud, bilder lades på bilder från andra tider då jag gått med Londi där tillsammans med Toma, med Steph, med Iva, med Daniela, med Alex… Och ljuset föll så mjukt över höstträden och det ännu gröna gräset.

bild1-67

bild2-67

bild3-67

Vi åkte så där i en evighet eller kanske en tidlöshet och det fanns ingen brådska eller ens någon föreställning om brådskan. Vad är brådska? Bråd?

Ja, och när vi kom fram efter den långa gulgröna färden klev Londi glatt in i undersökningsrummet och undersökte det och alla på kliniken var nöjda med hennes hälsotillstånd.

En mjuk dag

Dagen har varit mjuk. Den kom från ingenstans och var obegripligt varm, vi är ju i slutet av oktober och ändå hade kvällen över tjugo grader.

På morgonen var Londi och jag på Simpas terrass och lät solen omhulda oss. Jag flyttade en stol och ett bord till det soligaste hörnet och Kata kom ut med mitt kaffe. Hon log åt min möblering och rättade till den lite genom att sätta tre stolar till vid mitt bord. Den ena flyttade jag sedan bort, eftersom Londi ju inte sitter på stol. Ja, viktiga saker.

bild1-67

Och så kom arbetsdagen och jag rann ut ur ”Fakulteten” så ofta jag hade en paus. Jag gick under träden och drömde och tänkte på hur mild och vänlig värmen är så här på senhösten. Den kan inte bränna, bara värma som ett ändlöst ullgarn. Och löven låg gula på marken och hade ingen kyla.

bild2-67

På hemvägen åkte spårvagnen med öppna dörrar. Nej, inte med avsikt – spårvagnar kan ju stadsreglerna – men av ett passande misstag. Det kändes roligt i den ljumma vinden, men så upptäckte någon ordningsvän saken och chauffören tvangs ingripa och det kom till en kraftig inbromsning, lite skrik och tumult

bild3-67

tills det hela efter en stund ordnades till. Jag njöt retroaktivt av färden med öppna dörrar och steg sedan av vid Radnička. Vinden blåste mjukt utmed Hvarska och jag undrade vem som skänkt mig en sådan dag.