Blogg

Jag minns en kvinna som hade förlorat sitt barn, hur alla under de första månaderna efter katastrofen förstod och förstod hennes sorg och förtvivlan eller i alla fall förde sig som om de hade förstått, men sedan kom en annan tid när den ena efter den andra började tycka att det räckte, att hon ”borde gå vidare” eller ”se framåt”. Jag också kanske, för jag kände inte sorgen på djupet, fast jag tänkte på det, detta underliga att sorgens ”rätta längd” mäts ut av dem som inte sörjer.

Jag minns också den gränslöst förtvivlade skatmodern, vars unge blivit ihjälkörd av en cyklist. Hennes smärta skar genom mig i ögonblicket då jag såg och förstod och jag måste ännu – många år senare – värja mig mot den smärtan. Jag vet att jag stod framför avgrunden.

Och min sorg efter Londi har nu nått den fas – vad betyder ”fas” egentligen ihop med sorg? – där jag måste lära mig att möta de där blickarna eller orden som säger att nu är det dags, nu måste jag rikta blicken framåt. Min blick böjer sig runt jordens rundning och möter sig själv igen och jag tänker på Atterboms ord:

Det är visst ingen i världen till,
som vet, varför sorgen klagar,
förutan den man, som själv henne bär,
hon tvingar honom nätter och dagar.

Och ibland möter jag Vlatka här på gatan och hon säger att det aldrig går över. Och jag tänker att ingen vet vad som händer inne i en annan människa.

Jag försöker igen. Hur lever jag utan Londi? Lite naivt trodde jag att jag kommit förbi det värsta och jag vet inte, kanske har jag det, men det nästvärsta är så obegripligt stort och långt. En sak vet jag och det är att jag har fallit ur den tunga djupa bedövningens tid. Härom helgen gick jag på Medvednicas östliga sluttningar upp till Gorščica och sedan ner igen. Bokskogarnas tunnhudade grönska gav den där känslan av varje ögonblicks skörhet.

Jag gladde mig åt ljusgrönskan och min själ betade bland bladgrönt. Och jag visste att nu var nu, men ändå såg min skuggblick djupt ner bland minnesbilderna av två svartaktiga ganska låga pälsryggar, Londis och Bubas. Det är något fotografiskt med näthinnor och de kan ha väldigt lång utvecklingstid, så där i backen under bokarna den där eftermiddagen kallades bilder som låg år tillbaka fram. Londi och Buba. Hundarna från den lyckliga tiden. Aningslöshetens tid.

Jag drömde att jag gick förbi värdshuset ”Sorgen och glädjen” nyligen när jag sov middag. Ja, jag är förfärligt förkyld med bronkit och vad det nu är. Värdshuset var grått och lite förfallet men såg ändå inbjudande ut, men det fanns ingen dörr och fönstren var på ett drömlikt sätt vända inåt. Ja, drömmen liknade en dröm. Och jag är ganska säker på att namnet var på svenska, just ”Sorgen och glädjen” och sorgen stod först. Glädjen var ett slags lite fladdrigt bihang, som inte visste bättre än hon visste.

På morgonen hade jag tagit spårvagnen till Branimirova och sedan passerat förbi några tvärgator, tills jag nådde Petrinjska, där jag skulle söka upp min läkare med det underbara förnamnet Nives. Just som jag skulle svänga in genom hennes port kom jag att tänka på att jag nog hade för lite pengar med mig, så jag fortsatte uppför gatan till en bank ”av mitt märke”. Och där kommer då en gammal lite smårund svart labrador emot mig med sin matte. Jag skärpte min uppmärksamhet och saktade ner stegen lite. Hundens matte såg ut att ha ett bestämt mål och jag anade att mötet skulle bli kort. Jag höll mig i trottoarens mitt och så möttes vi. Jag såg in i den gamla hundens ögon och jag såg att det inte var Londi, men ändå på något vis hon. Och så var stunden förbi. Jag vände mig för att se henne vagga bort. Sedan hände allt det där med bankomat, läkarbesök och hemfärd. När jag slutligen kom hem, sjönk jag ner på soffan och föll nästan genast i sömn. Och där i drömmen gick jag då förbi värdshuset ”Sorgen och glädjen” och tänkte något om Londis ungdom.

Och nu tittar jag på bakgrundsbilden i min mobil. Den visar Londi bland höstlöven i den november som gick, bara några veckor innan jag miste henne.

Natten till denna morgon och delar av natten dessförinnan läste jag för första gången sedan Londis död Adam Zagajewski igen. Det jag minns klarast – men ändå ganska dunkelt nu – är en passage om svalorna och koltrastarna över Paris, deras så olikartade sätt att sjunga och att förhålla sig till tillvaron. Medan jag läste tänkte jag på mitt enda möte med den store poeten; det var på bokmässan i Göteborg 2003. Vi satt vid ett smalt bord, eller kanske stod vi, tillsammans med en polsk väninna som jag för länge sedan förlorat kontakten med. Han skrev till sist en dedikation till mig i diktsamlingen Törst. Han stavade först lite fel till mitt namn, men rättade sedan till det. Nu så här efteråt tänkte jag att det var o:et som blev fel, men när jag tittade efter såg jag att han hade gjort något underligt med d:et. Jag minns att min själ vid den tid då detta möte ägde rum hade fyra ben. På ett helt självklart sätt. Londi levde och jag stod stadig på jorden. Ja, jag har ju barn också och på den tiden hade jag även man, men det ändrar ingenting. Londi var en del av mig på ett sätt som ingen annan varit eller kommer att vara.

Efter den där dagen i Göteborg kom jag att läsa Zagajewskis dikter och essäer genom åren, tidvis varje dag. Kanske kom hans texter också att under en lång tid bli en del av min själsliga fyrbenthet. En själ på två ben kan störta när som helst.

Härom dagen var jag i Maksimir – ”sydöstra Europas största stadspark” – och i den tredje eller fjärde sjön – sjöarna där har inga riktiga namn – såg jag en svart hund simma. Och jag mindes när Londi simmade där, lika förbjudet som den här nu. Det var i den andra tiden.

Jag kan läsa Zagajewski också nu med skrangligt tvåbent själ och jag kommer säkert att följa hans ord så länge jag kan läsa. För jag är ju hans ”idealläsare”. Något sådant skrev han en gång. Kanske förvränger jag hans ord något, men det tillskriver jag i så fall min förlust av stadga i världen.