Pamuk
23/1 -2012
Bli nu inte besvikna över att rubriken tycks utlova något annat än det som strax följer här.
För kanske ett halvt år sedan köpte jag mig en så kallad ”touch-lamp”, en liten bords- eller sänglampa som, om man lägger handen lätt på dess fot, kan fås att variera sin ljusstryka i tre steg. Nå, för några dagar sedan upphörde den att fungera och behagade bara vara ”helsläckt”. Och det hjälpte inte att jag bytte glödlampa. Igår tog jag den tillbaka till varuhuset, där jag hade köpt den, och den blev noggrant undersökt, men den fortsatte envist med att inte lysa. Jag erbjöds att ta något annat för samma pris. Jag sa att jag ville ha en liten lampa, men nej, det fanns inga andra lampor. Efter en stunds rundvandrande bland hyllorna bestämde jag mig för att det kunde vara bra med lite nya handdukar, inte minst en badhandduk kunde vara bra att ha, för annars finns det risk för att jag sliter ut min polska karthandduk som jag tycker så mycket om.
Jag plockade åt mig en badhandduk och två små handhanddukar, alla i någon nyans av rött och priset stämde nästan exakt med touch-lampans pris. En kuna fick jag tillbaka att roa mig fritt med.
När jag kom hem synade jag mina nyförvärv och fann då att alla hade samma intressanta text, 100% pamuk, på den lilla skötselrådslappen. ”Pamuk”, tänkte jag, det måste vara turkiska och vad kan det betyda annat än ”bomull”, för inte är det här nylon, ull eller siden. Jag slog upp det – ja, det stämde – och kom att tänka på en studentuppsats där jag läst att kroatiskan har ett ”inte så litet antal gamla turkiska lånord”. Också det kroatiska ordet för ”färg”, ”boja”, kommer från turkiskan, tänkte jag stolt över min läraktighet.
EU-referendum i Kroatien
22/1 -2012
Idag är det folkomröstning i Kroatien om ett eventuellt inträde i EU. På spårvagnarna och andra offentliga platser har jag sett mängder av flygblad med en överstruken EU-symbol och texten ne hvala i veckor. Opinionsmätningar pekar däremot på ett realtivt säkert ”ja”, kanske uppemot 60%. Jag har låtit två av mina studentgrupper diskutera och skriva om den här frågan och bland dessa verkar ja-sidan ha mer än 80% att vänta sig. Ändå är det få av dem som är EU-entusiaster, utan de talar hela tiden med perspektivet ”å ena sidan – å andra sidan” mycket tydligt markerat. De klaraste fördelarna ser de i öppnare gränser, möjlighet till studier och arbete i andra EU-länder. Sedan tror många att EU skulle kunna hjälpa till att häva eller åtminstone minska den grasserande korruptionen på både statlig och lokal nivå och att kroatiska arbetstagare skulle kunna få en säkrare ställning med EU-reglernas hjälp (till exempel att man med säkerhet får ut sin lön varje månad). Nackdelar är förväntade prisökningar, priserna väntas stiga till EU-nivå (fast här kan jag inte låta bli att tänka på att det finns en hel del saker som är dyrare i Kroatien än i exempelvis Tyskland och Österrike). Sedan är man rädd för att de kroatiska naturresurserna ska tas i anspråk på ett för kroaterna ofördelaktigt sätt: ”Vad kommer att hända med våra vackra kuster, våra gröna floder och fria skogar?” Och så förväntar man sig problem för ”småhandeln” med hemgjorda produkter: ostar, korvar, vin och rakija. Och några bekymrar sig också för den kroatiska identiteten – det är ju inte så länge sedan man lämnade Jugoslavien, så det är lite bräckligt just det här med identiteten.
Lite husbilder från mina kvarter i Sigečica denna morgon. Hur kommer rösterna att falla i det ena eller andra huset?
vid genomfartsleden Vukovarska
nyöppnad bar vid Hvarska strax intill framsidan av min data-rakija-shop
”bygatan” Lopudska som korsar Hvarska och löper ut mot Vukovarska
Tillägg: Klockan 20.00 hade 30% av de avgivna rösterna (det verkar för övrigt ha varit ett mycket lågt valdeltagande) räknats och resultatet var då att omkring 65% är för en anslutning till EU.
Ytterligare tillägg: Klockan 22.00 då de flesta av rösterna räknats (röstdeltagandet låg på ungefär 45%) ligger resultatet på 66% för EU.
Reggio Emilia
21/1 -2012
På nyårsafton satte jag för första gången min fot i Reggio Emilia. Londi stannade med Alex i Bologna och jag tog en ”regionale veloce” (som väl egentligen inte förtjänar tillnamnet ”veloce”, men det susar ju lite snabbt om namnet, men ändå inte som det underbara kroatiska ”brzo”) och på en trekvart var jag i Reggio. Där möttes jag av Daniela med familj och efter en rik och prunkande middag tog hon mig runt på en stadsvandring.
min ciceron både syns och inte syns under pälshatten
Jag minns inte längre kyrkornas och de andra byggnadernas namn, men jag minns den märkligt nedtonade stämningen i staden. Kanske berodde den här stillheten på att de flesta höll på att förbereda sig inför fyrverkerikvällen, men jag tror inte att detta är hela sanningen. Det är något lite anonymt över staden, trots att den som de flesta italienska städer vimlar av vackra hus. Kanske vilar det något ålderdomligt, något av ”vecchi tempi” över gatorna och torgen där. Nej, jag kommer inte åt vad det är. Parma ligger en kvart därifrån och där känns allting lite lättsammare, är det floden eller Parco Ducale eller bron över floden som gör det? Och Bologna känns alltid som rätt plats att vara på. Kanske är vintertiden inte bra för Reggios själ, åtminstone inte en sådan här snölös halvkall vinter. Tjocka, varma Poslättsdagar kanske passar staden bättre.
Samtidigt finns det något som väcker min nyfikenhet i detta underliga stillestånd. Det finns något innanför väggarna som andas på mig och håller mig i sitt grepp.
Det känns som en liten lättnad eller befrielse att titta in i en sådan här ”antica salumeria” och låta blicken vandra mellan de gedigna, traditionstunga och liksom absoluta läckerheterna:
Ja, och sedan vill jag berätta att jag under mitt besök lärde mig att Reggio är den italienska flaggans födelsestad och att man är mycket stolt över detta. Jag minns ännu de andäktiga ansiktena från rundvandringen i flaggmuseet.
och här kan man läsa hur Ugo Foscolo hyllar Reggio-borna som de första sanna italienarna
Jan Henrik Swahn på besök i Zagreb
20/1 -2012
Nu är det hektiska dagar här i mitt liv som svensklektor i Zagreb. Igår höll författaren och översättaren Jan Henrik Swahn en föreläsning om det skönlitterära översättandets märkligt vindlande vägar för svenskstudenterna här Zagreb. Rubriken jag hade formulerat för evenemanget Strategier, svårigheter och glädjeämnen vid översättande, i synnerhet skönlitterärt sådant, samt översättarens yrkesroll och möjliga vägar in i denna roll passade ganska bra, tänker jag så här i efterhand, fast nog dök det upp allt möjligt annat också i föredraget.
Jag fastnade särskilt för det Jan Henrik sa om hur tidigt man kan hamna i ett sådant här ”yrkesspår”, att det nog var den tvåspråkiga barndomen som förde in honom på hans bana, ja, inte bara den, men den beredde marken för den (”hat die Weichen dafür gestellt”, skulle jag vilja säga).
Efteråt gick vi på restaurangen ”Pri Zvoncu” och tillbringade eftermiddagen med härliga kötträtter – flätade, fyllda, inbakade köttbitar – och gott vin.
Och nu är det strax dags för nästa del av programmet: Jan Henrik Swahn ska möta min ena studentgrupp över två romaner han skrivit och de läst, Lingonkungen och Vandrarna.
Scorci di Bologna – 2
19/1 -2012
Eftersom Bologna hör till mina favoritstäder – ja, om jag kunde välja helt fritt var jag skulle bo skulle det nog bli Bologna – så tillåter jag mig att visa ytterligare några bilder från dagarna där:
ett av de ”två tornen”
igen
promenad i ”portici”
Scorci di Bologna – 1
18/1 -2012
Det som vår vinterresa kom att fyllas med allra mest var vandringar runt runt i Bologna, i ändlösa ”portici”, längs ringlande gränder, bland röda och andra varmfärgade hus, över öppna piazzor, förbi kyrkor och torn. Det var vi tre som gick: Alex, Londi och jag och vi hittade alltid dit vi ville, även om vi inte alltid visste vart.
Piazza Santo Stefano – den vackraste av dem alla
Alex och Londi i en av de röda gränderna
portici
Dan sami sän
17/1 -2012
Mellan jul och nyår läste jag den resianska diktantolgin Rozajanski serčni romonenj av Silvana Paletti i en tre- och delvis fyrspråkig utgåva: resianska, slovenska, italienska och ibland friulanska. Den resianska frågan är svår och förnekandet av släktskapet med slovenskan river gång på gång upp sår mellan resianer och slovener. Men i den här antologin finns inga spår av detta. (Jag har skrivit ganska mycket om Val Resia här förut och här är en länk till en samlande sida.)
Jag har valt ut en dikt ur samlingen som jag tycker särskilt mycket om och givit den min svenska tolkning. Den heter Dan sami sän – En enda dröm och den handlar om symbolberget Canin, det berg som sluter Val Resia mot Slovenien, ett berg runt vilket många resianska myter kretsar.
Här följer nu dikten på resianska, slovenska, svenska och italienska:
Dan sami sän
Dan sami sän,
da Canyn,
ostani itän.
Podoba od ti skal,
za to dulïno,
jë Rozajän.
No wïžo, no racjun,
dan ples, dan kuštüm.
Roke, za rawnïno,
glas, za to dulïno.
Dan sami sän,
da Canyn,
ostani itän.
≈≈≈
Samo en sen
Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.
Podoba tistih skal,
za to dolino,
je Rezijan.
Pesem, molitev,
ples, navada.
Roke za ravnino,
glas za to dolino.
Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.
≈≈≈
En enda dröm
En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.
Bilden av dessa klippor,
för denna dal
är Resia.
En visa, en bön,
en dans, en rit.
Händer, för slätten
En röst, för denna dal.
En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.
≈≈≈
Un unico sogno
Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.
L’immagine di quelle rocce,
per questa valle,
è il resiano.
Un canto, una preghiera,
una danza, un rito.
Le mani per la terra,
una voce per questa valle.
Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.
