Förbindelselänkar

När jag gick längs Miramarska för att ta spårvagnen hem efter dagens lektioner fick jag syn på en affisch med en bild på ett band som heter ”Vatra”. Ja, det var inte så att jag visste gruppens namn, men namnet stod tryckt med stora bokstäver under eller över bilden på fyra eller fem män. Jag hade just tittat bort från en liten gränd som alltid på ett smärtsamt sätt påminner mig om Londis sista tid, så min blick bet sig fast vid affischen liksom för att ge mig andrum. ”Vatra” tänkte jag, det betyder ”eld”. Och så gjorde minnet en volt och jag hörde en röst från min avlägsna persiska tid: ”Atísj darí? Kebríd darí?” Ja, det betyder ”har du eld, har du tändstickor?” Och undrar någon hur jag kunde få ”vatra” till ”atísj”, så säger jag – möjligen lite trotsigt – att Alex när hon lärde sig tala gärna släppte ”v” i början av orden. Hon åkte ”agn” och drack ”atten”, så det så. Och associationer har vi alla och de följer inga regler utan de går före reglerna men efter något annat.

Mitt ibland eld och tändstickor kände jag att jag på ett betryggande sätt i tanken hade lagt mig långt före Londis födelse och därmed givit henne och mig ett stort frirum. På spårvagnen tänkte jag på detta med den skyddande kretsen som den långa tiden kan skapa eller som man kan skapa med den långa tiden. När jag steg av på Radnička och sedan följde den lilla gångvägen bredvid vår ”livada” (äng) såg jag att solens strålar redan föll mycket snett. Jag tvekade men tog sedan ändå en bild på den lilla pilen som Londi brukade nosa upp brödbitar och annat gott under. Och så var jag med ens inne i en mycket snävare cirkel, mycket närmare Londis närvaro här i livet. Mycket närmare katastrofen och döden. Tårarna skymde blicken men jag stod kvar och tänkte att detta är en vacker plats och att kanske detta är Londis grav.

bild-74

Läs mer

Jag har blivit ett lådsystem

Nyss städade jag, städa är kanske det svåraste. Det är det där med att golven var Londis marker här inne och när jag kryper på knä och torkar ytorna där nere, så blir det varje gång på nytt obegripligt att hon inte är kvar hos mig längre. Och mattorna, som jag köpte på Tepih-Land bara några månader innan hon dog, mumlar och viskar till mig om tillvarons underligheter. Jag köpte dem ju för att hon inte skulle halka, men så halkade hon ändå på en otäckt golvdel och det blev början till slutet.

bild-74

En gång i veckan går jag på akupunktur hos Sonja som har sin lilla mottagning uppe vid Nova Ves. Det är ett av min försök att återvända till livet före döden. Och det är sant att jag brukar känna mig ganska avslappnad efter varje nålbehandling, men när Sonja säger att jag måste försöka lägga de sorgsna tankarna bakom mig, då vet jag att vi är vid en gräns. Hon är klok, men det hjälper inte alltid med klokhet. Jag försöker följa hennes tankar och råd när hon säger att jag måste skapa andra bilder när förtvivlan faller över mig. Egentligen låter det ju ganska trovärdigt detta att man – åtminstone för stunden – skulle kunna låta tanken klippa av sorgsenheten med en bild av något annat. Det är en vacker och tänkvärd idé, men den verkar ligga i en annan dimension än min sorg. Å andra sidan verkar nästan allt ligga förpackat i olika dimensioner – det jag gör, det jag känner, det jag minns. Jag har blivit ett slags skåp eller lådsystem. Jag öppnas och stängs och försöker vara med, men så har jag med ens en vägg vid ansiktet igen, en stängd dörr framför vägen ut.

Läs mer

Trieste invid vattnet

Trieste är för mig förutom Cavana, Canal Grande, Caffè San Marco och San Giusto (och tusen andra platser) närheten till havet. Piazza dell’Unità är så jättelikt för att dess fjärde sida flyr ut över vattnet och Piazza Venezia får mycket av sitt väsen från havet som tittar in över dess axel och Molo Audace är en gata ut bland vågorna eller stilla vattenspeglar för den som söker sina drömmar. Varje gång jag är i Trieste går jag längs havet och jag bär min sorg och min glädje till kajerna och pirarna. Nu alltid sorgen efter Londi.

bild1-74

För några dagar sedan gick jag här och spanade mellan segelbåtarna ut mot Faro della Lanterna. För kanske tre år sedan klättrade Alessandra och jag en dag upp i tornet. Vi hade fått låna nyckeln dit och vi var fyllda av den där speciella ”trasgressiva” spänningen, som är min livsluft sedan barndomen. Men den här dagen var fyren bara sin vackra uppåtpekande rundhet och jag gick vidare längs kajerna ut mot Bagno Ausonia. Någonstans där strandlinjen kröker stannade jag upp inför ett trasvackert vitt hus som talade om sydligare trakter, det tyckte jag mig i alla fall höra. Kanske blev denna röst extra stark för att himlen var så blå.

bild2-74

Jag gick till ingången till Bagno Ausonia. Det var stängt men jag kröp under ett nästan helt neddraget plåtjalusi och fick min inblick i det sovande badet. Jag lät också blicken glida över havet och längs horisonten och så kröp jag under hindret igen. Jag gick förbi ingången till ”El Pedocin” eller la Lanterna, det andra stadsbadet, där det fortfarande finns en avdelning för män och en för kvinnor. ”El pedocin” heter det för att det här en gång var en plats där man befriade sig från ”pidocchi”, löss.

bild3-74

Sedan tog vägen mig tillbaka till Cavana och Elvios osmiza och först fram emot kvällen var jag hos havet igen. Och vid Piazza Duca degli Abruzzi lät jag mig förföras av saltluften och kranarna mot kvällshimlen. Mycket av det bästa i livet handlar ju om förförelse.

bild4-74

Läs mer

Jag, en sankmark?

Det finns något djupt ologiskt över mig, det vet jag om. En del tycker att detta är ett försonande drag, andra tycker att det är något förrädiskt, en sankmark. Det får vara hur det vill med det. Jag fattar ofta mina beslut i stunden, bra eller dåligt. Jag tror att livet är större än människornas idéer. Varje idé är sitt eget fängelse. Ja, nu rör jag mig nog mot kanten, tycker någon, kanske jag också. Men nu får det vara nog med inledande slingervägar. Första maj firade jag med vänner och partisansånger som ”Bella ciao” och liknande uppe i Santa Croce/Križ ovanför Trieste. Ja, så långt som till ”Bella ciao” kan väl många tycka att jag kan sträcka mig trots min djupt rotade anti-kommunism, men ”Bandiera rossa” då? Den går väl inte ihop med resten av mig? Nej visst, men ändå, jag kan gripas av en närmast idiotisk revolutionsromantik i vissa stunder. Se, nu har jag vänt alla emot mig, både dem som tycker ditt och dem som tycker datt! Kanske måste jag kapa linorna till alla förbindelser och samhörigheter när det gäller människor. (När det gäller djur och då särskilt hundar som Londi är det helt annorlunda.)

bild1-74

Så är det. Jag vill inte följa, men när val som betyder något ramlar över mig, så kommer jag att axla bördan med stort allvar. Och det beslut jag fattar kommer att röra det konkreta ting det gäller. Lita på mig eller ännu hellre: låt bli.

Läs mer

Camões house band, en gul hund och jag

Barer heter vad de heter och nyss var jag på ”Booze and Blues” på Tkalčićeva och lyssnade på Camões house band från Prag. Jag kom dit med Paolo – vi var inbjudna av Soraia – och gick hem i en annan dimension. Vad var det som vände världen så? Musiken, denna blandning av jazz och rock och fado och säkert ett och annat mer? Den lilla gula hunden som korsade golvet gång på gång, så älskvärt bemött av alla och för mig en budbärare från den londa hunden från evigheten? Eller var det saxofonen med sin saxofonist?

bild-74

Jag vet inte men jag ”föll offer” för magi. Helt säkert är jag mottaglig. Saxofonens så kroppsliga röst, den gula ljuvliga hunden som visserligen aldrig kom ända fram till mig, sångerskans röst, värmen, sorgen, glädjen… Jag måste nog alltid drömma och det kratsar av tassar i mitt inre och över kratset strömmar saxofonens toner. Ja, ni vet, ni har också varit med om detta. Jag tror vi är med om samma saker. Inte samtidigt men alltid.

Läs mer