Blogg

Nyheter från ”den lilla världen”

För kanske en vecka sedan tog Simpa bort bord och stolar från terrassen inför den kommande vintern och Miki och jag började vänja oss vid andra barer för vårt morgonkaffe. Det blev ibland Darkos bar Dash, ibland Dalija, som heter så efter min optikers barnbarn, men imorse var bord och stolar tillbaka igen för himmelen bjuder på nytt på en mildhetens dag. Vi intog terrassen och satt där sedan i ensamt majestät, eftersom Simpas andra besökare nu tror att det är kallt.

Željko släntrade förbi och undrade om inte vi också tyckte det var kallt. Jag svarade sanningsenligt och Miki tittade menande. När Hana kom ut med kaffet låtsasgrälade hon lite på Miki – ja, jag har sagt att vi inte kommer in i det inre av baren eftersom Miki vill ha utsikt – och frågade var han varit så länge och varför han ratar Simpa. Miki teg men lät Hana plocka upp en gotta ur påsen som låg på bordet. Han tog vänligt emot den och vände sedan tillbaka till sin utsiktsposition.

Och så satt vi där en stund i den mjuka milda luften och jag såg på solstrålarnas vandring över löv och gräs och Miki sökte av ”parken” efter katter och andra djur. En god morgon.

lombok alatt

Idag vänder jag mig bara till dem av er som litar på mig, till dem som kan tänka sig att sväva med mig över stäpperna eller flyga in över storstadsdjunglerna, inga andra. //////// Jag har lyssnat mycket till Ady Endres ”Párizsban járt az Ősz” (Hösten har gått genom Paris) i Misztráls version (musik: Heinczinger Miklós) och där har jag blivit träffad av uttrycket ”lombok alatt” (under lövverket). Det dyker upp två gånger i dikten och skickar ett bud till min själ och får den att vända sig ett varv runt sig själv. Och jag tänker: under lövverket. Och jag vet på det där sättet som man gör med ovetbara ting, att detta är min bild av Ungern, av det urbana Ungern. I Ungern finns träden i städerna, i täta alléer och lummiga parker. Det minns jag från mina resor i den ungersktalande världen i juni och augusti 2017. Det var också en sorgens sommar, den första utan Londi och allting hade ett dunkelt djup, som är svårt att hålla för alltid. I Adys dikt har jag hittat orden för den där känslan i alléerna och parkerna i Szabadka/Subotica och Budapest. Kanske var det den känslan han bar med sig längs gatorna i Paris? Kanske var det därför han måste upprepa ”lombok alatt” i dikten. Om detta vet jag ingenting, men jag kan känna det.

Och nu vill jag visa er – eller dig? för är det mer än en kvar? – bilderna och orden jag skrev under lövverket i dessa städer. Först något från Szabadka/Subotica:

Vi nådde Subotica i middagssol, som senare blev eftermiddagssol. Staden är ett vackert mysterium av sagobyggnader i jugendstil, keramik, blomsterslingor, förgyllningar, till stor del verk av Komor Marcell och Jakab Dezső (ja, efternamnen ska naturligtvis vara först – på ungerska går man ju från stort till litet) och gatorna är ett slags svalkande lummiga gröna tunnlar. Kanske är det lindar eller kastanjer som kantar och höljer in gatorna, jag minns inte, men grönt är det och det susar svagt i lövkronorna.

°°

Igår kväll i baren i Trešnjevka ”mindes” jag lite förrädiskt ”Subotica och den ljusa Danilo Kiš-bysten där under det mörka täta lövverket”. Nyss tittade jag bland bilderna från resan till Vojvodina och fann den här bilden: [][]
Det var visst sockeln som var ljus och inte själva bysten. Jag får väl vara glad över att jag åtminstone lät bli att säga ”den vita marmorbysten”, som nog var min första impuls. Minnet är av ett så mjukt material och det böjer sig så för stunderna och andra minnen, minnen av minnen och inbillningen, längtan till det vi trodde var.

Och så några rader från Budapest, och då särskilt Andrássy út, i augusti 2017:

Budapest är en mycket stadsmässig stad med ett överflöd av pampiga storslagna byggnader och vyer och staden och den breda floden samlever på ett ovanligt harmoniskt sätt, inte minst genom alla de vackra broarna. Många byggnader är från det förra sekelskiftet, just så gamla att de inte känns för nya och ändå i många fall helt oslitna. Här finns vidsträckta torg och breda avenyer. En av dem är Andrássy út, en mäktig paradgata, men vissa sträckor av denna aveny är ändå så där underligt intima och trädinhöljda att jag genast kastades tillbaka in i Szabadkas (Suboticas) lummiga ”tunnelalléer”. I Ungern verkar de flesta träden bo vid städernas gator. (Ja, jag vet att Subotica inte ligger i Ungern och det är sant att jag inte känner till de ungerska skogarna. Jag talar här utifrån min ”Wissensstand” och vem gör inte det?)

Lombok alatt. För att träden är lummiga och drömmar finns.

Ady Endre – Herrens ankomst

I det bleka flyktiga novemberljuset har jag läst ytterligare några dikter av Ady Endre. Jag har i sällskap av min trofaste ”mali slavonac” gått längs gatorna här i dimljuset och tänkt på dikternas ord.

Och så har jag valt en dikt igen och försökt mig på att översätta den med hjälp av de italienska, engelska och kroatiska versionerna. Till sist har jag bett min vän Ervin att läsa igenom resultatet och svara på några frågor. Efter det ändrade jag några saker. Här kommer nu först originalet och efter det översättningsförsöket:

Az Úr érkezése

Mikor elhagytak,
Mikor a lelkem roskadozva vittem,
Csöndesen és váratlanul
Átölelt az Isten.

Nem harsonával,
Hanem jött néma, igaz öleléssel,
Nem jött szép, tüzes nappalon
De háborús éjjel.

És megvakultak
Hiú szemeim. Meghalt ifjúságom,
De őt, a fényest, nagyszerűt,
Mindörökre látom.

°°
Herrens ankomst

När jag blev övergiven,
När jag dignade under min själ,
Tog tyst och oväntat
Gud mig i sin famn.

Inte till tromboners klang,
Men med stumt, ärligt famntag,
Inte någon varm, vacker dag
Utan i en krigets natt.

Och de förblindades,
Mina ögon, fåfänga. Min ungdom dog,
Men honom, den strålande, väldige
Jag för alltid ser.

Skolstrejk i Kroatien

Det är sant att jag inte brukar kommentera dagspolitik här, men idag vill jag göra ett undantag: Sedan över fem veckor pågår det lärarstrejker här i Kroatien. Man strejkar bland annat för bättre löner, löner på samma nivå som liknade kategorier. Det handlar inte om stora pengar, någonstans läste jag att kraven handlar om ungefär femhundra kronor mer i månaden. Det handlar också om lärarlönernas plats i ett koefficientsystem och att lönerna för ett antal år sedan genom ett regeringsbeslut flyttades ner i detta system. Jag har inte detaljerna med detta klara för mig, men ett vet jag och det är att lärarna har låga löner. På universitetet, eller kanske jag ska säga på filosofiska fakulteten, eftersom jag inte vet hur det är med övriga fakulteter, har det pågått punktvisa sympatistrejker, som har gått till så att man lagt ner arbetet en dag i veckan enligt ett rullande schema. Den här veckan har detta emellertid utvidgats till att gälla alla dagarna. På gatorna och torgen pågår massiva demonstrationer. Bilden här är från det centrala Jelačić-torget igår. Ja, den är suddig men man ser folkmassorna och i hörnet av den här tv-bilden ser man ett fragment av ett signifikant uttalande av en fackföreningsledare: ”…ali nisam optimistična” – ”…men jag är inte optimstisk”.

Fram till och med förra veckan deltog jag i sympatistrejken – vi får alltså välja hur vi vill agera – men efter gårdagen, började jag fundera på min roll. En lösning verkar mer och mer avlägsen, så följderna av strejken blir successivt mer märkbara och därför kanske det inte längre är lämpligt att jag fattar besluten efter eget huvud. Därför satte jag mig och formulerade brev till de olika studentgrupperna för att ta reda på hur studenterna tycker att jag ska agera. Jag började med att fråga om den här veckan och jag skrev att om en majoritet i respektive grupp vill ha undervisning, så kommer jag att rätta mig efter det och om majoriteten vill att vi stödjer strejken så rättar jag mig efter det. Och om lärarstrejken fortsätter längre, så får vi fatta nya beslut vecka för vecka. I denna stund har jag fått svar från två grupper som vill att vi stöder strejken den här veckan.

I bakgrunden grubblar jag över detta med politikernas återkommande tal om att kroaterna måste föda fler barn, ja, det är ett stort tema här. Och då är det svårt att värja sig mot tanken att det är märkligt att vilja ha många barn men att sedan fästa så lite vikt vid att de här barnens skola fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Huset på hörnan – här händer saker

Nej, jag blir inte besviken om ni säger att ni inte bryr er om vad som händer med huset på hörnan Rapska-Lopudska. Jag vet att ni också har era liv, era hörnor. Nå, det här är mitt liv och ja, hur inåtvänt och störande det än kan verka, så gör jag det här mest för mig själv, för att lära mig om tillvaron – till ingen nytta men till en viss sorts glädje – och för att rada upp ögonblicken och händelserna på tunna trådar innan de ger sig av.

Så här såg huset och uthuset ut den fjortonde november på morgonen på lite avstånd. Det är många som arbetar på det numera.

Och den här bilden är från kvällen den sjuttonde. När männen gått vågar jag mig riktigt nära. Ofta känner jag mig som en blandning av en spion och ”en som verkligen har med saken att göra”.

Och den här är tagen den artonde någon halvtimme före skymningen. Arbetet pågick fortfarande och jag fumlade lite och en fingerskugga kom med på bilden.

Och här är vi framme vid lördagen den tjugotredje på morgonen. Det arbetas alla dagar utom vissa söndagar.

Den sista bilden är från början av eftermiddagen samma dag. Ja, ni ser, det händer saker.

Och jag undrar så vem som så småningom kommer att bo där.