Blogg

I utkanten av vårt revir

Härom dagen tog Miki och jag en långpromenad med Vesna i det härliga nästan-försommarvädret (18-19°) till och i Savica Šanci, ett område med småsjöar, öar, fåglar, sköldpaddor och industriruiner vid den norra sidan av Sava ungefär mittemot Hrelić på andra sidan floden. Det här är den ena utkanten av mitt nuvarande revir. Längre bort har jag inte varit sedan början av hösten. Innan vi kom ”grälade” vi människor lite om vilken väg vi skulle ta. Jag ville ta min vanliga ”rakt” ner till floden och sedan längs nasip. Vesna sa att det var en omväg, att hon visste en kortare. Jag gav med mig, mest för att jag var nyfiken på denna andra väg. Det visade sig snart att Vesna inte var helt säker på den och vi letade efter riktmärken att följa – ett kraftverkstorn och en minaret. Det blev lite krokigt men så småningom, efter en del frågande, verkade vi vara på rätt väg. Vi gick förbi ruckel, bilvrak och nedlagda fabriker, mörka utrymmen bakom ruinväggar. Spännande men inte helt behagligt. Jag sa något om att jag inte skulle vilja gå här ensamma. Vesna höll med. Så småningom kom vi igenom en by med många skällande hundar och sedan en till och atmosfären kändes tryggare. En äldre man pekade ut ett ställe där vi kunde krypa under ett stort rör för att komma in i vildmarken eller industriruinparken (svårt att hitta en passande benämning).

Så var vi inne i området och började följa en stig mellan två sjöar. Miki tyckte att vattnet var som det skulle och drack lite här och där. Och så gick längs vattnen lite hit och dit från ö till ö.

Ett tag följde vi den gamla järnvägen (som jag har på min profilbild – Londi och jag går där) och Miki hoppade från syll till syll för att slippa det hårda grova gruset. Men efter en stund var vi nere på stigarna igen och vi gick över många små broar.

Tre och en halv timme var vi ute och vi gick egentligen oavbrutet, så på slutet av hemvägen fällde Miki in benen under sig i skuggan ett par gånger. Varje gång vilade han bara en knapp halvminut. Det är sådant han lärt sig under sitt vilda liv som ensamhund.

Vad vi (kanske) gjorde den här dagen förra året

Jag fortsätter med att försöka rekonstruera tiden i Brno förra året. Det finns inga anteckningar men min mobil visar datum för när mina bilder är tagna. Den här dagen tog jag inte många, men genom dem får jag veta att vi var uppe på Špilberk och att det var sol just då.

Sedan finns några bilder av oss vid utebordet vid Poutník. Jag vet att det var rätt kallt, men hundar får av någon underlig anledning inte komma in just där. Antagligen avskyr ägaren hundar – ibland är det där med regler så enkelt.

Men vi stod ut där ute och drack vårt öl och åt vår vitlöksspäckade, oljeindränkta Hermelín.

Vad vi gjorde mer vet jag inte, men eftersom det var lördag kunde vi väl inte göra så mycket obehagliga ärenden. Fast kanske var det den morgonen som vi började gå igenom Renés sjukhuspapper – tills vi inte orkade mer och det var kanske då vi gick upp till Špilberk…

Tillbaka till Brno

Den 21 februari förra året bröt Miki och jag upp tidigt på morgonen och så for vi den väg jag nyss hade åkt i motsatt riktning genom Slovenien där tåget stannade i till exempel Krško, Sevnica och Laško och så i Celje som ni ser på den första bilden just där Savinja gör en krök.

Det var rätt tomt i tåget så vi hade egen kupé. Vid Spielfeld-Straß korsade vi gränsen till Österrike och till en början var det lika lugnt och tomt i tåget som i Slovenien, men någonstans kanske vid Graz blev det mer folk och dessutom byte av konduktör, från en trevlig till en otrevlig och jag blev tvungen att sätta på Miki hans brnjica/Beißkorb (”Beißkorb” heter det bara på österrikisk tyska, i Tyskland heter det ”Maulkorb” och det verkar ha något med inställningen till hundar att göra).

Så fort konduktören inte var i närheten tog jag av den och så höll jag på fram till Wien. Ganska tröttsamt för både Miki och mig. I Wien köpte vi biljetter till Brno och gick vi ut och luftade oss och sedan klev vi på nästa tåg. Efter någon halvtimme – utan intermezzon – passerade vi gränsen i Břeclav och så var vi i Tjeckien, där man också kan råka ut för brnjica-obehag, men den här gången gick det bra. Någonstans mitt emellan Břeclav och Brno, enligt min kamera vid Hustopeče tog jag en bild, en dålig bild, av det där berget jag brukar fotografera på den här sträckan.

Framme i Brno blev vi mötta på stationen av Rudolf, Alex och Federico (jag tror i alla fall det var alla tre). Och så gick vi väl och åt någonstans, undrar var, och så tog vi oss hem till Čápkova och ställde av min ryggsäck och gjorde lite annat. Miki fann sig snabbt till rätta. Och på kvällen var det dags för minneskonsert för René på Black Box Cafe i BuranTeatr. Mitt minne av den är ganska dimmigt efter elva timmars resa men jag visar några bilder, en jag redan visat men där vi alla med, fast inte Federico, kanske kom han senare. Miki var fri och sprang dit han ville och lekte lite med en stor vit hund. Och vi drack öl. Det går inte riktigt att berätta det här och jag gör det mest för mig själv för ordna mina minnen och minnesluckor.

Några bilder från Renés barndomskvarter

Tillbaka till förra året igen och till just denna dag då. (Rekonstruktionen fortsätter.) Jag var i Zagreb för att hämta Miki och kanske rätta tentor och göra något annat praktiskt. Under tiden fick jag bilder från Alex och Rudolf i Brno och jag väljer nu tre från Renés barndomskvarter vid floden Svitava. På den första ser man Alex ta en bild tvärs över floden mot barndomshemmet.

På den andra går Rudolf från porten och över gatan. Huset är påtagligt renoverat sedan jag eller vi såg det när barnen var små. Egentligen känner jag inte igen det.

På den tredje ser vi lite av Svitavas vatten och huset är nog det mittersta…

Vilka liv är inte enstaka?

Nej, jag trodde inte jag skulle falla för frestelsen att ”offentligt” säga något om pandemin eller hanteringen av den eller ordandet om hanteringen av den, men nu har jag till min irritation två gånger i rad stött på texter av en man som heter Torbjörn Tännsjö och som enligt uppgift är filosof. Men till saken: Han tycker inte att gamla och sjuka ska få stå först i vaccinationsköerna. Han tycker på ett ställe att det är de mest samhällsnyttiga som ska göra det, på ett annat att de som för smittan vidare i högst grad ska göra det. Motsägelsefullt – för inte är väl samhällsnytta och en viss typ av ansvarslöshet samma sak? Han tycker att man inte ska vaccinera gamla, sjuka och på olika sätt fysiskt svaga först, för det ”räddar bara enstaka liv” (citerat ur minnet). Nu undrar jag vilka liv man ska rädda om man på detta vis bagatelliserar räddandet av ”enstaka liv”? Vilka liv är inte enstaka? Och varför har plötsligt det faktum – för det är väl ett faktum? – att vid smitta de fysiskt svagare löper mångdubbelt större risk att bli svårt sjuka eller dö än de yngre/starkare, fallit bort ur resonemanget? Eller tror Tännsjö att det inte är så att fysiskt svagare löper större risker vad gäller lidande och sjukdomsförlopp som slutar med döden? Detta nämner han i så fall – vad jag har kunnat se – ingenstans.

I en av de här texterna – som väl delvis är en intervju – får han frågan om han själv är beredd att avstå sin plats för någon samhällsnyttigare eller någon med mer smittspridande livsstil. Han är alltså 75 och inte helt frisk (om jag minns rätt). Svaret blev att han, eftersom han ”som alla andra” är egoist inte skulle göra det.

Två saker faller mig in. Den ena är att allt extremt nyttotänkande till slut hamnar ute vid kanten där det handlar om livets mening. Vad är det för nytta med att leva? Den andra är: Vad är en filosof? En vän av visdom. (Inte någon som läst si eller så många akademiska poäng i filosofi och ”sysslar” med filosofi.)