Danilo Kiš igen

Ibland står min värld i brand. Aj, hur fortsätter jag efter ett sådan anslag? Mod! – jag vill tala om Danilo Kiš igen. Ingenting upptar mina tankar i dessa dagar så som hans texter (utom Londi förstås, men hon är den inre sången för alltid) och det liv och de omskakande tilldragelser de avspeglar och kastar blänkande splitter ifrån. Nyss läste jag en recension av Mark Thomsons Kiš-biografi ”Birth Certificate” skriven av Adam Thirlwell. Den bär den manande titeln ”Why we need Danilo Kiš” och jag kan bara säga: Följ maningen!

För några veckor sedan avslutade jag läsningen av ”Lutan och ärren”, men de här texterna fortsätter att röra sig i mitt huvud eller mitt inre, trots att jag nu läser andra böcker, ja, jag menar verkligt bra andra böcker (av till exempel Thomas Bernhard eller Antal Szerb). Jag kan inte lämna platsen eller hålet där de flödar in i mig och jag har nu kastats in i en kanske omöjlig (men hur möjlig som helst!) läsning av det serbiska originalet. Jag läser berättelsen om den lettiske maratonlöparen (”Maratonac i sudija”) som på den hårda plankbritsen i det sovjetiska koncentrationslägret drömmer om ett maratonlopp som far iväg, lösgör sig och lyfter högt från marken, men som rullas tillbaka av maran eller människors litenhet. Jag vet inte.

1IMG_8889

Jag ser hans ord på sidorna i boken och tyder dem med glad möda – jag ramlar uppåt.

Och nu vet jag att jag så snart som möjligt också måste läsa ”En grav för Boris Davidovitj”. Det är Adam Thirlwell som har övertygat mig om det eller nej förresten, det är naturligtvis Danilo Kiš själv som gjort det med sina ord, men Thirlwell har givit mig en spark som fått mig att inse det på ett mer akut sätt. Ja, och här till sist ett citat ur den engelska översättningen av denna roman:

“born in 1899 in Esztergom, Hungary. Despite the meagre data about his earliest years, the provincial bleakness of central European towns at the turn of the century emerges clearly from the depths of time: grey, one-storey houses with back-yards that the sun in its slow course divides with a clear line of demarcation into quarters of murderous light and damp, mouldy shade like darkness; rows of acacia trees which in springtime exude the aroma of childhood sickness, like thick cough syrups and lozenges; the cold, baroque gleam of the pharmacy glittering with the Gothic of white porcelain vessels; the gloomy high school with its paved yard (green, peeling benches, broken swings like gallows, whitewashed wooden lavatories); the municipal building painted Maria Theresa yellow, the colour of dead leaves and the autumn roses from ballads played at dusk by the gypsy band in the garden of the Grand hotel.”

Läs mer

kall morgon – kall dag

Kall morgon här, jag ser på tv att det snöar i Gorski kotar och i luften här utanför luktar det snö. Jag har för första gången handskar på mig igen. Det är snö på Sljeme. Och det känns kallare än termometern säger.

1IMG_8882

Jag ser som vanligt på nyheterna och som vanligt pendlar jag mellan att förstå och att inte förstå. Det verkar som om presidenten i Bosnien&Herzegovina försökt säga något om att erkänna Kosovo som självständig stat. Något oroligt och osäkert fladdrar över hela inslaget. Sedan kommer en sekvens med Dodik från Republika Srpska, där han naturligtvis säger att det inte går och det blir än en gång tydligt för mig hur förfärande bräckligt BiH är, hur farlig denna konstruktion är. Ja, och så får vi höra Vučić från serbisk sida säga något hotfullt, i alla fall låter det hotfullt för mig och jag vet att det är en maktdemonstration. Jag blir så beklämd när jag tänker på Bosnien. Arma land!

Men jag äter min frukost och börjar gå igenom studenttexter. Det är en sådan dag idag. Efter någon timme gör jag ett avbrott för att åka till posten. Jag har på nytt fått en sådan där blankett där det står ”obična – velika” (vanlig – stor). Förra gången blev jag ju lite förvirrad över denna beteckning men nu vet jag: Det är ett bokpaket. Jag funderar lite över om det är så att brevbäraren inte längre får lägga böcker i brevlådan och eftersom jag får ganska många böcker hitskickade tänker jag lite missmodigt att det ju i så fall blir rätt obekvämt för mig. I alla fall åker jag mitt i dessa lite segslitna funderingar in till stan eller till Glavni kolodvor där den stora posten ligger. Och jag ställer mig i kön för paket och liknande. (Ja, så här kan det se ut på en post. Det vet de av er som bor i Sverige snart inget om längre.)

2IMG_8881

Lustigt nog är det precis som förra gången svårt att hitta detta ”vanliga stora” och flera anställda får rycka in. Till sist hittas paket i en gul plastlåda och jag har för mig att det var så förra gången också. Nästa gång får jag väl visa dem mitt ”vetande”. Fast då kanske allt är annorlunda.

Ikväll är det Babylon (mitt språkkafé) på Kino Grič igen och jag märker att mina känslor är blandade inför det. Sorgen efter Londi tränger sig på och jag vet att förra året var den sista lyckliga Babylon-träffen den i november. Den i december blev olyckskvällen och kvällen före hennes död. Jag känner på nytt att jag måste slå mig igenom alla de här murarna, ta alla de här stegen. Och ingenting för egentligen någonstans. Men jag måste vara stark.

Läs mer

Thomas Bernhard: Gå

I förrgår publicerades min text om Thomas Bernhards i Hufvudstadsbladet och jag passar nu på att lägga ut den under pausträdet också.

1IMG_8869

Thomas Bernhard inbjuder aldrig till någon lättfångad njutning och ännu mindre bjuder han på avkoppling eller underhållning och det bör vi vara honom tacksamma för. Han skriver så att det skrapar mot nervändarna på läsaren, men den som uthärdar och framhärdar belönas rikligen.

Romanen *Gå’ berättar om två män eller tre och vid sidan om dessa också om en fjärde. Jagberättaren och Oehler är ute och går tillsammans på onsdagar och måndagar. Tidigare promenerade Oehler med Karrer på måndagar, men sedan Karrer blev galen, slutgiltigt galen, går Oehler med berättaren två dagar i veckan. De två kvarvarande samtalar längs vägen om tänkandet och gåendet och om hur dessa i människan befinner sig i kamp om att vara den starkare.

”Det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid. Ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker.”

De talar om tänkandets faror och gräver ner sig i tänkandet på dessa tänkandets faror, som också involverar gåendet och dess bräckliga och av tanken hotade existens:

”Vi får inte tänka på varför vi går, säger Oehler, för då skulle det snart inte längre vara möjligt för oss att gå och som ytterligare konsekvens skulle snart inte något alls vara möjligt för oss, liksom även om vi tänker på varför vi inte får tänka på varför vi går och så vidare, liksom vi inte heller får tänka på hur vi går, hur vi inte går, alltså står stilla, liksom vi inte får tänka på hur vi tänker när vi inte går utan står stilla och så vidare.”

Och de talar om Karrers galenskap, om hur han blev slutgiltigt och oåterkalleligt galen. Det skedde i den rustenschacherska byxbutiken och här händer något med läsaren eller i alla fall med mig som läsare. Det förfärliga galopperande tragikomiska förlopp som tar fart där får mig att gripas av ett extatiskt euforiskt rus. Karrer låter expediten hålla det ena byxparet efter det andra mot ljuset för att avslöja tunna partier som visar på tygets sekunda kvalitet. Karrer ropar upprört att byxorna är ”tjeckoslovakiska utskottsvaror” och expediten kontrar med att de är av ”förstklassigaste engelska tyg”. Rösterna ökar i styrka och glider upp i falsett, Karrer slår med käppen på disken. I mig bubblar och skriker det och jag vet inte om det Karrer eller jag som är galen. Och detta upphör aldrig förrän möjligen efter bokens slut. Gång på gång står vi inför det ohjälpligt tunna byxtyget i Rustenschachers butik.

Då och då dyker också den framstående kemisten Hollensteiner som i förtvivlan begått självmord upp i samtalen. Han begick självmord för att den österrikiska staten tog ifrån honom alla möjligheter att få anslag just när han stod på höjden av sin bana. Och dessa saker – självmordet och den österrikiska statens nesliga handlande – framstår i boken som helt självklara. I nästan vilket annat land som helst hade det funnits möjligheter för Hollensteiner, men han kan inte förmå sig att lämna sitt hemland. Hollensteiner – och Bernhard – hatar staten Österrike, men älskar landet.

Bernhards text består av hårt flätade upprepningar och omtagningar som nästan kväver eller tar musten ur läsaren och tär på förståndet. Men kanske kan man också beskriva texten som ett musikstycke med teman och variationer, där lika på ett oregelbundet sätt studsar mellan liknande och likadant, så att texten hålls levande och farlig. Själva språkets originalitet plockas in på bara skinnet, inget äkta finns, allt är citat eller citat av citat eller bara något någon redan har sagt till någon:

”Oehler säger ofta många från Karrer härstammande meningar och tänker mycket ofta en av Karrer tänkt tanke, tänker jag, utan att uttryckligen säga att det som jag säger nu är från Karrer, det som jag tänker nu är från Karrer. I grund och botten är allt som sägs citerat är också en mening från Karrer, som jag kom på i det här sammanhanget och som Oehler mycket ofta har använt när det passat honom.”

Men på bokens sidor glimmar för den som vill se det också platsnamnens poesi. Namnet Klosterneuburgerstraße har en hemlighetsfull, mycket wiensk, skönhet och det är lätt att tro att man själv går längs denna gata varje gång – och det är ofta – namnet dyker upp. Och Oehler säger till oss: ”Vi äger ingen som helst förmåga att komma bort från Klosterneuburgerstraße.” Steinhof, mentalsjukhuset där Karrer är instängd för alltid, är ett ädelstensvackert och slutet namn. Ännu vackrare blir det om man känner till platsens verkliga skönhet och har sett den omgivande lummiga parken och Kirche am Steinhofs rika ornament och gyllene kupol. Och det har ju Bernhard. Detta är också en bok om en dunkel kärlek till Wien.

°°
Thomas Bernhard
Gehen, 1971
Gå, 2017
Översättning: Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

Läs mer

Min bofasthet – en utebliven rörelse

Med blicken fästad vid en bild från igår av balkongrummet och en skymt av ”tomrummet” försöker jag förstå mitt förhållande till boendet.

1IMG_8863

Kommer jag att kunna flytta härifrån? Kommer jag att kunna undvika att flytta? Den mörka fläcken under det öppna fönstret är ett märke efter Londi, för hon låg ofta just där. Just den fläcken binder mig vid platsen. Och även den där onödigt höga tröskeln – som är så hög för att balkongrummet en gång var balkong – håller fast mig. När jag någon gång i hastigheten slår emot den eller småsnubblar på den hör jag bredvid mig ljudet från Londis klor när hon slog emot den. Någon som hört mig berätta om detta säger till mig att jag borde flytta och jag lyssnar och säger jag vet inte vad. Och sedan säger jag något om att jag vill stanna här i staden och att till Sverige kan jag nog inte återvända, jag menar: kan jag nog inte vilja återvända. Banden till Londi i den här lägenheten är något annat än min ovilja att återvända till Sverige, tänker jag vidare. Men det finns också andra tankar, sådana som att bofasthet – för mig, om dig vet jag inget när det gäller detta – är ett slags tröghet, en utebliven rörelse. Sedan är det ju också så att en flyttning på egen hand är något annat än en flyttning för ett par eller en familj. Och vilka förbindelser eller förhållanden som än råder mellan mig och den ena eller andra människan, så är i detta nu varje uppbrott och varje kvarblivande endast mitt beslut. När jag tänker på det blir jag nästan yr över friheten. Men vad gör jag av den? Ingenting, men också detta ingenting är ju något oerhört och något som i varje ögonblick är möjligt att förändra. Ibland är det som om jag skulle vilja smyga mig tätt inpå mig själv för att tjuvlyssna på mina egna planer. Vad kan bli till den brytpunkt som gör att spåret plötsligt läggs om? Eller finns den inte? Fattar jag alls några beslut av det här slaget eller följer jag bara något som ser ut som en upptrampad stig?

Läs mer

Till Medvedgrad igen

Någon gång mot slutet av september ”klättrade” jag upp till den medeltida borgen Medvedgrad tillsammans med Vesna. Det var första gången jag var där efter sju år här i staden. Sju år är en lång tid och den har också med sagor att göra. Och sju är ett magiskt tal, det vet vi. Igår – sju veckor senare – gick jag på nytt dit upp, denna gång med Gabi. Precis som förra gången var utgångspunkten för vandringen byn Šestine och dit upp tog vi oss med buss från Britanski trg. Vägen upp till Medvedgrad från Šestine är en ganska kravlös vandring, närmast en promenad, men luften kändes stark och skön och lite varma i de tjocka tröjorna blev vi allt, även om lutningen inte är särskilt brant. Och vi gick genom höstens guld, under bokar, kastanjer (äkta) och ekar. En och annan lönn passerade vi också förbi. Och något blekbladigt träd jag inte vet namnet på.

1IMG_8808

Efter en knapp timme var vi uppe, så vi klev runt ett tag på borgens murar och upp på Južna kula (Södra tornet) och jag funderade på nytt över den underliga blandningen av tegel och gråsten. Hur såg det egentligen ut här när borgen var borg?

2IMG_8823

3IMG_8836

Men snart kände jag – precis som förra gången – att jag har starkare och tätare band till det omgivande landskapet än till denna blandning av saga och lite tvekande utförd renovering. I hemlighet tänkte jag att borgen för mig gärna kunde få vara en halvt bortvittrad ruin bunden till sin förgångna tid. Härligast att betrakta är ändå bergsformationerna och alla träden i höstskrud. För övrigt kan landskapet här ganska lätt påminna en om Caspar David Friedrichs målningar av Riesengebirge. Och visst är det en stor lycka att få se ut över sådana här åsar och sluttningar under en vild och ljusmörk himmel?

4IMG_8842

5IMG_8850

Läs mer