Till Dubrava

Vet inte om ni tror mig när jag säger det här: Jag är totalt utmattad efter påskfrukosten med Tomas familj. Men så är det om man ägnar en hel dag åt att äta frukost, så nu orkar jag inte berätta om något mer än Mikis och min resa till Dubrava, där miraklet ägde rum. Dubrava både ligger och ligger inte i Zagreb. Det är en stadsdel i nordost som vuxit sig så stor att man undrar om inte Zagreb bara är ett litet bihang till den. Här och där är Dubrava brusande och brummande brutalt stadsaktigt, men strax intill trafiklederna vandrar husen ut i grönskan längre och längre bort upp mot Medvednicas sluttningar. Dubrava hör till en egen kategori som det är lätt att både älska och hata. Nå, det var dit Miki och jag färdades någon gång under förmiddagen. Det enda spårvagnsbytet gjorde vi här i våra trakter vid Držićeva. Vi stod där i solen och väntade på sjuan och vi hade blickarna riktade mot söder:

1IMG_6040

Sjuan kom, inte först, men ganska snart och vi klev på i en halvtom vagn och jag satte mig och så började färden mot nordost. Tretton stopp skulle det vara till Grižanska. Jag tog några bilder genom fönstret, först vid Kvaternikov trg, så här:

2IMG_6041

Efter en stund for vi längs den stora parken Maksimir och allt var så grönt, så grönt:

3IMG_6042

Miki hade lite tråkigt och testade ett par gånger med att skälla kort och gällt som ett slags stoppsignal. Jag försökte tala honom till rätta och lyckades väl så där. Och så nådde vi vår hållplats och jag kände att det hade hunnit bli ganska varmt. Lite på måfå valde jag en riktning, mest kanske för att det såg trevligt och grönt ut åt det hållet.

4IMG_6045

Jag tittade på kartan i telefonen och förstod att det var fel håll. Sedan velade vi runt lite och jag frågade en dam om vår gata, men hon sa att hon inte visste några gatunamn, däremot visste hon vart hon skulle. Bra, tänkte jag, så är det ju och så gick vi helt enkelt rakt fram en stund tills jag kände igen namnet på en parallellgata till vår. Och strax därefter svängde vi in på Klekovačka och så var vi framme.

5IMG_6049

Läs mer

en eftermiddag i paradiset

Mitt emellan Zagreb och Karlovac ligger den lilla staden Jastrebarsko mellan gröna kullar och åsar. Miki och jag for med Toma, Steph och hennes Muggs till en by på krönet av en av dessa åsar.

1IMG_6001

Vi skulle hälsa på Alisija och Krešo, gamla vänner till Steph. Tillsammans med dem lever också tre hundar och tio eller fjorton katter, minns inte. Vi fick det varmaste tänkbara mottagande och vi slog oss ner på deras terrass med blick över dalen och berget Japetić på andra sidan. Och maten kom ut på bordet, rätt efter rätt och vi drack öl och hemgjord rakija till och allt smakade härligt. Miki kände sig som hemma bland både människor och hundar.

2IMG_6008

Och det visade sig att Alisija känner Ivana på Famica i Našice, alltså att hon redan hade ett slags förbindelse med Miki och hon ringde snabbt till Ivana och berättade vem som var på besök. Lille gammelhunden Muggs från Kanada höll sig ganska stilla men var ändå med.

3IMG_6004

Och Miki gick från den ena till den andra och lät sig klias och klappas och dessemellan slank han ner i trädgården och snokade runt bland buskar och snår. Han är ju en bondgrabb och vet något om markerna.

4IMG_6029

Till sist gick vi alla ner i trädgården som består av en smal ganska brant backe ner mot dalens botten, en backe fylld med underbara fruktträd av många slag och någonstans mitt i stod två höga lilablommande doftande syrenbuskar. (Nej, jag hade lämnat kameran på terrassen.)

Och så blev det dags att bryta upp och vi tog farväl och gick sedan längs vägen mot bilen. Nu hade vi en annan dal i blickfånget under oss. Här skulle man bo, viskade den ljumma vinden i mitt öra…

5IMG_6031

Läs mer

Venerdì Santo

Och bakom soptunnorna vid Vukovarska hör jag ”Venerdì Santo” med Francesco Guccinis skrovliga röst, ja, hans sång är det ju. Jag hör hans röst, även om jag går här i detta tillfälliga nu.

1IMG_5971

”Venerdì Santo, piene d’incenso sono le vecchie strade del centro”. Och bilder av Bologna någonstans vid Piazza Santo Stefano från senare år läggs halvt genomskinliga ovanpå den eviga bilden av trappstegen till den lilla kyrkan Madonna della Neve i Domodossola från ungdomen. Sandro har gitarren med och vi sitter där i vårkvällen och sjunger den gamla sången: ”Venerdì Santo, prima di sera, c’era l’odore di primavera”. Och jag tänker här bortifrån mitt nu att det är så underligt att han är död, att han varit död så länge. Han gick inte att leva med och jag lämnade honom just därför, men för varje år som går saknar jag honom mer. De andra männen som jag levt längre tider med – ja, jag vet att pluralformer här inte låter så bra, men livet har den form det har – är i denna tid alla mer främmande för mig än han. Kanske är det så för att han är död och jag nu kan tolka honom som jag vill. Han kan inte säga att jag misstar mig, att jag missförstår honom, kanske skulle han värja sig nu om han kunde, men han kan inte. Han har blivit min på ett sätt som han aldrig var när vi gick sida vid sida i ungdomen på vägarna upp mot Vagna eller Monte Calvario. Och han är ung för alltid, han har inte stelnat i någon åldersform, han svävar och med honom förlorar jag också mina år. Vi är tjugo igen och villovägarna ligger framför oss och vi går tappert mot skymningen, som också skulle kunna vara en gryning: ”Venerdì Santo, muore il Signore, tu muori amore fra le mie braccia, poi viene sera, resta soltanto dolce un ricordo: Venerdì Santo.”

Läs mer

Mikrokosmos

På den tiden när Londi orkade gå ganska långt brukade vi gå rundan längs Kornatska bort mot Slavonska och sedan utmed Slavonska och någon annan brusande trafikled förbi Kattbalkongen och sedan genom kvarteren med de små trädgårdarna. Nu går jag där på nytt tillsammans med Miki. Vi går där nästan varje dag och vi stannar under Kattbalkongen, precis som Londi och jag brukade göra – jag kommer aldrig att förstå att hon inte är här längre. Katterna där är lika många som förut och en del är säkert desamma som under Londis tid. Igår eftermiddag gick vi förbi där och stannade såsom vi brukar. Jag försöker nu komma på om jag kände igen någon från förr, men jag lyckas inte. På bilden här ser man bara fyra eller fem, men innan jag tog den räknade jag till sju eller åtta, fast det var säkert inte heller alla. Katterna solade sig och putsade sina pälsar.

1IMG_5965

Vi gick förbi den magiska trädgården, men igår tog jag inga bilder. Vi fortsatte förbi Zmajanska och Zlarinska och svängde in på Pašmanska. På sista tiden har jag valt den gatan i stället för Zlarinska. Längs Pašmanska finns många hemlighetsfulla fickor, dit den gamla tiden krupit undan och nu fortsätter sitt inåtvända liv. Man hör röster från de smala gångarna mellan husen.

2IMG_5966

Här och där är det förunderligt vackert. Små och stora krukor med kryddväxter och blommor står på rad under de låga taken. Vi stannar och luktar och tittar. Det är vårt sätt att hantera världen.

3IMG_5968

På en del ställen ser vi en förlorad gatstump och jag fantiserar ihop hur livet en gång levdes här.

4IMG_5969

Strax innan vi är framme vid hörnet där Pašmanska mynnar ut i Rapska står vi vid staketet till en förvildad trädgård. Miki vill slinka in och egentligen jag också, men jag hindrar oss och vi går vidare förbi Cooltura, som ju ligger både där och i världens centrum. Två steg är avståndet mellan periferi och mittpunkt.

5IMG_5970

Läs mer

Morgonens ljus

Vårsolens ljus är mäktigt, inga andra intryck kan mäta sig med det. Miki och jag har gått med lätta steg genom morgonen, köpt päron hos Marijan, hälsat på hundar och människor. På andra sidan av ett plank rop-frågade en av mina ”favoritgubbar” hur det är med benet – noga – ja, bra. Och promenaden slutade inte överraskande – men överraskningar är lite övervärderade, ofta i alla fall – på Simpas terrass, där vi intog våra vanliga spanarpositioner och Hana kom ut med mitt telepatiskt beställda kaffe. Och jag såg solens ljus spela över de nu helt utslagna lindhjärtana.

1IMG_5963

Och Miki såg det han såg. Och det var nästan vindstilla.

2IMG_5960

Kaffet var ovanligt gott denna morgon. Kanske är kaffemaskinen nyligen rengjord, skulle någon jag känner ha sagt.

3IMG_5957

Och nu har jag ätit frukost i balkongrummet – ost och päron, minsann. Och jag har sänt en tanke till det där italienska ordspråket om bonden och osten och päronen.
,

Läs mer