dagen och natten

Dagen föll visst isär i värmen. Miki ville inte gå mer än en liten sväng på morgonen, sedan låg han på golvkaklet i badrummet. Jag ägnade en del av förmiddagen åt vädringsmetoder och någon enda gång fick jag ett vinddrag att för ett kort fladdrande ögonblick fara genom rummen. Jag har rättat tentor i långa rader och då och då känt en fadd smak i munnen, den där smaken som kommer när betygen gång på gång förskjuts och allt verkar fel och orättvist. Ja, och svettigt. Men nu är natten här och vi har varit ute och försökt återställa den inre balansen. Det fläktar lite i de höga träden här utanför. Vi gick långsamt det lilla varvet Rapska-Murterska-Brijunska-Kornatska, dessa gator med namn från den kroatiska övärlden. Men här finns inget hav. På den första bilden ser ni Miki gå längs Brijunska. Han undrar eller låter bli att undra vad jag håller på med.

1IMG_6714

Månen tittar in mellan träden i den stora tysta trädgården mellan huslängorna där jag ibland fantiserar om att bosätta mig. Fast det händer att jag undrar om det inte i stället är en grav jag letar efter. Det är svårt att veta och nog ingenting att sörja över. Varje människosjäl är ett mysterium som blir mer labyrintiskt ju längre in man letar sig i det. Men månen glider förbi högt ovanför och vill ingenting veta.

2IMG_6721

Från hörnträdgården andades rosorna ut sin berusande rikedom och vi ställde oss en stund vid stängslet och jag drog in de myllrande dofterna i mig. Miki luktade nog på annat och visste säkert mer.

3IMG_6722

Läs mer

hemåt genom natten

Natten är varm och ”parken” utanför fönstret ligger tyst och mättad, månen vilar på trädtopparna. Nyss gick vi hem längs Rapska, Miki och jag, efter en lång centraleuropeisk kväll på Cooltura, med Ungern och Slovakien och alla historierna berättade av Gabi och Peter och Almir gick omkring vänligt leende och serverade i egen hög person. Så småningom ska vi göra något europeiskt, kanske teater, kanske poesiläsning, vi vet inte, den här kvällen blev det bara öl och vin och vatten. Och historier. När dagarna är heta blir nätterna platsen för händelserna och samtalen. Och den imaginära gränsen mellan Centraleuropa och Balkan måste än en gång flyttas.

1IMG_6694

Vi gick hem längs Rapska och mötte nästan ingen, bara två bilar for förbi. Någon skrattade långt in bland träden i en av trädgårdarna vid Murterska. Ett motorljud surrade obestämt iväg från hörhåll.

2IMG_6695

Ovanför tårtbutiken hängde månen på en osynlig lina och himlen var lite solkig av värmen. Jag tänkte på kråkorna som brukar leka nötknäckarlekar från telefontråden. De är så skickliga och de vet så mycket om naturlagarna.

3IMG_6696

Asfalten sände ännu ut värmen från dagen och övergångsstället såg lite kladdigt ut som om det inte var helt fast. Men vi tassade ändå över. Luften var full av lindarnas varma söta utandning. Vi andades in den och sög lite på den och vägen tog oss hem.

Läs mer

Lindblomsrus

Igår kväll kom så äntligen det där djupa djupa lindblomsruset. De första lindarna som vågade sig på att blomma redan för några veckor sedan fick sin sötma dränkt i de stora skyfallen, men de som blommar nu är rikare än lindarna någonsin varit under mina år här. Nyss gick vi under de vaggande guldgröna kronorna i ”parken” här nedanför och den tunga vilda sötman kröp genom alla skikt av det som helt säkert är både kropp och själ. Blunda, glöm, göm, dröm…

1IMG_6666

Och genom det öppna fönstret väller nu ruset in, våg efter våg. Jag vet inga droger som har detta, som ger detta med så fulla händer. Det finns inga gränser, allt glider genom allt och det som ibland kallas vetande lindas in i ett grönskimrande töcken av sötma och lust och blir till aningar och uppenbarelser.

Läs mer

Härom dagen i Sevnica

Den lilla staden Sevnica har jag nog åkt förbi minst femtio gånger på mina tågresor mellan Zagreb och Ljubljana genom åren, många gånger med Londi, några med Miki och några med människor jag känner. Sträckan mellan Krško och Zidani most är den vackraste delen av den här tågsträckan och någonstans i mitten ligger Sevnica. Då och då har jag tänkt att jag skulle vilja stiga av där och vandra omkring på den lilla stadens gator och kanske gå upp till den vita knubbiga borgen på kullen. Ju fler gånger jag tänkt den där tanken desto osannolikare har det verkat bli att jag någonsin skulle göra allvar av den. Ni vet nog hur det kan vara med planer som upprepas och liksom åldras och undan för undan förtunnas till allt vagare drömmar. Till slut verkar de ha sitt sanna hem i drömmen. Men så kröker vägen och snipp, snapp, snut så bestämde Eva och jag oss för att tillsammans med den krushårige åka dit och verkligen stiga av just där. Dagen började hög och strålande vacker och värmen steg alltmer. Vi kom fram strax efter middagstid och började med lunch i den nyare delen av staden och vi åt mycket gott. Sedan tog vi ut riktningen mot gamla stan och borgen. Solen låg på men vi travade tappert fram. Efter en varken kort eller lång stund var vi framme i den gamla delen av staden. Hettan hade stigit ännu några snäpp och vi letade skugga för Mikis tassar. Ovanför oss log borgen från sin höjd och ett kyrktorn pekade in i den blå himlen.

1IMG_6624

Vi började gå uppåt, men lite tveksamt. Och vi pratade om hur onödigt det är att nå mål, särskilt om de ligger högt upp. Miki fällde då och då in benen under sig och vilade strategiskt.

2IMG_6626

Ett tag gick vi ganska skuggigt och vi kände oss tillfälligt lite mer målmedvetna. Kanske kunde vi försöka.

3IMG_6633

Men så kom vi runt ett hörn som visade oss en brant och het sträcka nästan rakt uppåt och då insåg vi att det var bättre att gå nedåt igen. Så det gjorde vi tills vi nådde en liten bar där vi satt länge och drack vatten och äppelsaft. Tvärs över gatan såg vi en öppning i muren med lockande grönska bakom. Vi bestämde oss för att gå dit och när vi korsat gatan såg vi att man kunde ta sig ner till Sava den vägen, så vi gick vidare neråt neråt. Till sist nådde vi flodkanten och Miki klängde ner och drack lite av det gröna vattnet.

4IMG_6642

Vi människor lät blickarna vandra längs floden och de gröna kullarna runt omkring. Och solens strålar blev så småningom lite mildare.

5IMG_6639

Läs mer

Het dag på Hrelić

Nu sitter eller ligger vi slaka bakom sänkta jalusier efter en hård och het förmiddag på Hrelić. För att inte bli brända eller kokta steg vi upp ganska tidigt, halv åtta faktiskt, och redan före tio hade vi tagit oss med spårvagnen till Most mladosti och kunde påbörja vandringen längs ”nasip” bort mot Hrelić. Till vänster hade vi Sava och till höger först neutralt fula nybyggda bostadshus, sedan en stor tom asfaltplan med två stora vilande hägrar, sedan något slags militärt objekt och till sist den vidsträckta marknadsplatsen, som vi svängde ner på. Det första vi gjorde när vi kom in på området var att leta upp ett bord under barbaldakinerna i hörnet. Vi beställde något att dricka åt alla tre och så satt vi där en stund och tog liksom sats.

1IMG_6651

Till sist reste vi oss upp igen och steg ut i solhettan. Vi strövade hit och dit mellan stånden och jag köpte sockor och underkläder och därmed var pliktinköpen avklarade. Sedan upphörde stånden och saker av alla slag – från bildäck till mässingskannor, från fantasifullt högklackade skor till rakija och trådrullar – låg utbredda på marken. Vi tittade men hittade inget vi ”alltid hade behövt” utom Miki som fick syn på några uppdragna leksakskycklingar, men han fick ingen. Värmen steg och klockan närmade sig halv tolv, så vi slank in i en av de svala eller halvsvala serveringarna och satte oss i ett hörn och beställde vatten och vatten.

2IMG_6652

När vi druckit färdigt bestämde vi oss för att leta oss tillbaka till nasip innan hettan blev för stark. Vi gick lite kors och tvärs och hittade så småningom hålet ut. Miki blev mer och mer tveksam och fällde gång på gång in benen under sig när vi nådde skuggiga platser.

3IMG_6657

Vi bjöd honom på lite vatten och pustade ut alla tre och så fortsatte vi upp på nasip. Vi gick och gick och folk stannade till och pratade med oss om Miki, om värmen och om att vara hund i värmen. Det blev en lång vandring utan skugga, men till sist slank vi ner och korsade bilvägen och stretade oss fram till några höga träd som gav oss djup skugga. Vi stannade tills vi hämtat oss och så var det bara den sista etappen kvar till Most mladosti och spårvagnen.

Läs mer