Blogg

Prokop – en station

Det finns säkert många historier om Belgrads ”nya” järnvägsstation och det här får väl bli min. Historier är inte alltid sanna. Nå, jag åkte taxi med Slobodan under den knallblåa förmiddagshimlen till Prokop, där stationen skulle finnas, fast Slobodan hade först sett tveksam ut, men jag upprepade att jag inte ville till Novi Beograd. Och vi kom till en skylt som berättade om stationen i Prokop. Ja.

Jag betalade – ganska lite – och steg ur taxin med Slobodans visitkort i handen, till nästa gång. Framför mig låg ett betongfält med kvastar av rostiga järnstänger uppstickande här och där. Detta måste vara stationens ovansida, tänkte jag kärvt och log ett inåtvänt hårdfört John Wayne-leende. Ingen människa så långt ögat nådde. Men solen log överdådigt.

Jag gick längs kanten till platsen där betongplattan slutade: spår, rostiga men inte så värst många och ödslighet. En serbisk flagga vajade lite håglöst över en trist byggnad. Det här är alltså den nya stationen, funderade jag skeptiskt, och den gamla ska bli ett nattklubbskvarter? Kan det vara sant? Kanske det.

Solen värmde behagligt och ljuset bländade. Efter en stunds tvekan bestämde jag mig för att gå nerför trappan, ner i underjorden till stationens mage. Där nere var det mörkt och mycket få människor rörde sig i dunklet. Ett kort tåg vid spår ett verkade vara mitt, fast helt säker var jag inte.

På väggen fanns en mycket modern tavla, lättläst och klar: Beograd Centar – Cirih, stod det. Cirih? Hm. Men ja, Zürich, måste det väl vara, fast gick mitt tåg verkligen till Zürich?

Jag gick längs vagnarna och alla fyra dörrarna stod det Beograd – – – Ljubljana och det lät ju lugnande, bättre än Zürich faktiskt. Jag tänkte ut något tillrättaläggande om att vagnarna till Zürich kanske kopplades på i Ljubljana eller, vem vet, i Zagreb?

Nu är det väl dags att erkänna att det här inte var mitt första besök på stationen. Två dagar tidigare hade jag ankommit där i mörker tillsammans med Lotta, men det är en annan historia. Och då var det inte Slobodan som körde taxin.

Höstsång

Om höstarna hör man ofta den här sången i våra kvarter och säkert i andra också. Sången gör sig allra bäst under höga klara solvarma dagar. Vägen upp till himmelen är då så rak och direkt.

”Krumpira, luka, zelje” (potatis, lök, kål), ”krumpira, luka, zelje” ljuder det från gata till gata. Starka melodiska mansröster ropsjunger om höstens håvar och här och där kan man se någon av rösternas bärare gå gatan fram med fasta steg, men det mesta är ljud och skördesång.

en lätt dag

Helgdag, soldag, folk lät makligheten bestämma takten i höstvärmen. Man promenerade i parkerna och längs stadens gator, många drack kaffe i vimlet eller utanför vimlet, barnen lekte på lekplatserna. Himlens blåa var spänd över taken. Miki och jag mötte Christine och Nidas vid Cvjetni Trg och gick tillsammans upp till det där kaféet med lekplatsen strax ovanför Tkalčićevas mitt. Vi beställde kaffe till oss vuxna, mjölk till Nidas och Miki fick vatten och sina tuggpinnar. Och så gav sig Nidas upp på klätterställningen medan Miki vaktade vårt bord och höll utkik efter hundar och kanske katter också.

Och allt emellanåt lyckades Christine och jag växla några ord. Vi rörde lite lätt och liksom bekymmerslöst vid olika bekymmer. Dagen lekte och var lätt.

Simpamorgon

Nyss satt vi på Simpas terrass, Miki och jag. Morgonen är vacker, oktober är vacker, Miki har ett ulligt ansikte.

Himlen är blå och jag står stilla i stunden. Eller sitter. Miki ligger.

Kanske är detta livets stilla mittpunkt.

John Constable

Av en tillfällighet ramlade jag in i ett program om den engelske landskapsmålaren John Constable på HRT3 nu på morgonen. Jag fastnade direkt och följde de båda männen som vet så mycket om Constable på deras promenader genom de sydöstengelska landskapen ända till programmets slut. De rörde sig båda mycket dekorativt och deras ord verkade komna rakt ur stundens ingivelse, men detta är en av hemligheterna bakom verkligt gedigen och samtidigt passionerad kunskap. Bäraren av sådan kunskap kan gå ut och in i sitt vetande som om det vore en lek och åskådaren leds med lätt hand och kan samtidigt dela ciceronens glädje. Vi fick veta en rad saker ur Constables liv, vi fick höra om glädjen och sorgen, om kärleken till landskapet och till hustrun och om sorgen efter henne. Gång på gång sa någon av de båda herrarna något om att han var ”så engelsk” och detta engelska verkade finnas i landskapen han målade, eller kanske snarare i det intensivt inkännande sättet han målade dem. Ofta målade han träd och träden verkade vara målade som individer. En av våra två guider rörde vid ett tillfälle vid en trädstam och kände att just det trädet var ett träd i en av Constables målningar. Medan jag följde programmet försökte jag ta några bilder.

Kanske känner någon av er igen den här första målningen. Tyvärr är den lite skymd av den kroatiska texten som bara säger ”och det här är en stor målning”, men man ser träden och ljuset på husväggen och hästarna och mannen i det stilla vattnet. Jag tror man ser stämningen. Våra vägvisare talar om hur svår Constables väg till framgång var men att framgången kom.

Också här träd, flod, hästar, människor, ljus, skugga och ett slags stillhet. Den kroatiska texten säger ”slutligen framgång” och att Constable blir medlem av konstakademien.

På ett ställe har jag tillåtit mig en kanske fånig teknisk lek. Jag har valt en dubbelexponering av en målning och ett hus i verkligheten. Förbindelsen nämns i den kroatiska texten, som säger: ”där regnbågen rör marken står biskop John Fishers brorsons hus…”. Jag vet inte om ni ser regnbågen men kanske anar ni en båge…

Nej, nu glömmer vi detta och går vidare in i ett hörn av en stor målning.

Här har jag valt en detalj, en hund som vänder sig bakåt mot det som sällskapet lämnat. En av de två männen som leder oss runt stannar upp vid hunden och talar en stund ur dess perspektiv.

Och nu söker jag efter fler målningar av John Constable och undrar vid sidan av det lite över detta engelska, landskapet och människorna, som alltid har legat utanför min värld.