Blogg

Resa i februari – del ett

Innan våren börjar luta in i försommaren vill jag titta tillbaka lite på Marits och min resa till havet i slutet av februari. Ja, vi var fem på resan: förutom vi två människor var hundarna Nova, Skajla och Miki med. Vi gav oss på förmiddagen den 20 februari och gjorde ett lunchstopp i det inre av Lika, i Gospić. Lika är vackert och vilt, till stora delar en avfolkningsbygd, som ännu bär märken från kriget. Lika vill jag en gång komma närmare, men den här gången var det bara vägen till havet. Vi hade hyrt en lägenhet i ett slags turistkomplex i Petrčane, en liten by som inte ens hade en öppen bar. För turisterna var inte där, men havet var där och solen, så när vi kom fram mot slutet av eftermiddagen gick vi ner mot vattnet så fort vi burit in våra saker där vi skulle bo. Hundarna undersökte strandskogen och nosade runt hit och dit.

Så började vi följa strandlinjen medan dagsljuset blev svagare. Vi andades in havsluften och doften av smilje (som nog är släkt med hedblomster). Det är en underbar doft och smilja är en mytisk växt här som finns också i sånger. Då och då satte vi oss på någon av träbänkarna, i alla fall Miki och jag, vi är ju vana vid att sitta bredvid varandra på bänkar.

Efter en stund, kanske en ganska lång, började solen sänka sig över Ugljan och havet. Vi vände och började gå hemåt, fast då och då gick vi ut på någon av badbryggorna.

På kvällen åt vi vår medhavda mat, minns inte vad, men mätta blev vi och ganska snart kröp vi till kojs för dagen hade varit lång och långt från vardagen.

Morgonen därpå möttes vi av solen på vår terrass. Vi åt frukost och hundarna utforskade den lilla trädgården och Skajla, som har mycket överskottsenergi, drog upp ett ungt olivträd som Marit planterade tillbaka med en stekspade. Sedan packade vi ryggsäckarna och började gå längs stranden i riktning mot Velebit som höjde sig dramatiskt mot himlen på andra sidan viken.

Hundarna fick gå lösa och ett tag gick det bra, men så fick Miki syn på en katt och han försvann som ett krulligt streck. Jag sprang upp och ner genom strandskogen och ropade. Då och då ven han förbi mig på ett mycket retfullt sätt. När jag äntligen fick tag i honom, eller var det Marit som haffade honom? var jag rätt trött på honom, men han visste ju ingenting. Han hade ju bara varit hund på sitt Miki-sätt. Någonstans bestämde vi att vi kommit fram och vi slog oss ner vid vattnet och tog fram vår mat. Vi såg en människa långt framför oss, en människa som verkade ligga i en solstol. Vi bestämde att det var en man. Vi glodde och skrattade åt att det gick så bra att glo på det där avståndet, hade vi varit närmare hade vi varit mycket diskretare. Det började blåsa lite så efter maten vände vi och började gå tillbaka. Vi hoppades hitta en vindskyddad bukt för vi ville ju gärna bada. Och ja, där var den perfekta badviken! Vi band hundarna i strandskogen, bytte om och gick ner till något som nästan var en sandstrand. En dam satt på en sten och doppade fötterna. Hon sa något uppmuntrande till oss när hon märke vad vi hade för planer. Det blev inget långt dopp, men inte var det särskilt kallt och vi kände oss ganska övermodiga när vi kom upp. Vi la oss på något slags trädäck och soltorkade. Sedan befriade vi hundarna och gick den sista biten hemåt. Här och där stannade vi och tittade ut över det blåa vattnet bort mot ön Ugljan.

Babylon på Fusnota

I kväll har Miki och jag varit på ett annat ”babylon” än vårt eget gamla vasnliga. Vi var på treårsjubiléet för språkskolan ”Skandikum škola stranih jezika” inbjudna av Josip Janeš som är skolans skapare.

Här undervisas det i danska, norska och svenska och då och då hålls, om jag förstått det rätt, ett slags ”babylon” (språkkafé på babyloniska) och den här kvällen var det en särskild babylonisk höjdpunkt. Vi var på Fusnota som är ett bokkafé ganska nära Glavni kolodvor och vi satt runt tre bord med svenska, norska och danska flaggor. Miki och jag satt vid det svenska bland både bekanta och för oss nya människor. Josip cirkulerade mellan borden och bytte virtuost språk hit och dit. Miki satt på soffan mellan killarna och lutade sig mot den som för tillfället var närmast. Ni ser honom först med Ante som bjöd på högtflygande nörderier av det slag jag gillar.

Ett tag pratade jag med Ida, en fantastisk ung barnläkare med ungerska rötter som jag hittade en märklig mängd förbindelselänkar med ända till den där flytande kistan med vintern i sig som färdats på Donau från Mohács till Šarengrad. Undrens tid är inte förbi!

Kvällen gick och Miki vräkte sig hit och dit och en god stund låg han mellan Martin och Josip (en annan Josip) och lutade sig ohämmat på Martin.

Plötsligt kom det en ung leende kvinna till vårt bord från det danska och berättade att hon kände igen mig genom Miki. Hon bor i vårt kvarter och har en valp som nyss fått träffa Miki. Först kom jag inte ihåg något alls om hundmötet och jag tyckte bara att valpens matte var väldigt behaglig, men så visade hon mig en bild på valpen och då mindes jag och jag tänkte glatt att nu har jag en bra granne till och Miki kanske en ny vän.

Samobor – borgruinen

Samobor är en liten pittoresk och behaglig stad mellan bergen strax väster om Zagreb. Trots att jag inte kan ta mig hit på egen hand’ eftersom det inte finns någon järnväg hit och eftersom jag lever med hund – först Londi och nu Miki och dessutom inte har något körkort, så har jag nog varit i Samobor ganska många gånger, för det är alltid lockande att göra utflykter hit. Idag var Miki och jag där med Marit och Nova och Skajla. Marit har ju som en del av er vet bil. Som första mål hade vi lördagsmarknaden i utkanten av staden. Vi köpte frukt och nötter och halvtorkade fikon och kanske något annat. Sedan satte vi oss på bänkar vid ett av långborden utanför ćevapi-bodarna och så fick vi ut varsin portion. Solen sken och vi tyckte att det var en bra dag även om marknaden kanske inte bjöd på något särskilt utom diverse träsaker: skaft till krattor, sopkvastar, skärbrädor, runda fat som man kunde snurra på…

Så kom nästa del av dagen. Vi följde den lilla floden eller ån bort mot berget eller kullen med borgruinen. Dit upp skulle vi. Ganska snart var alla tre hundarna fria och de rusade hit och dit bland buskarna, försvann och kom tillbaka och vi nådde allt högre upp.

Vägen upp var inte särskilt lång men här och där ganska brant. Lite tänkte jag på att jag aldrig förut gått ända upp, någon gång var det väl för att sommarhettan tagit bort lusten att kämpa sig uppför, andra gånger berodde det kanske på att någon i sällskapet inte ville eller kunde. Jaja, men den här gången kom vi upp.

Borgen har rötter i 1200-talet och även om den nu är ruin så finns det mycket kvar, man kan nästan gå vilse i ”salarna” och prången och skrymslena. Det är en hel liten värld eller en romantisk fantasi.

Hundarna lekte farligt nära de brant stupande murarna så vi fick samla in dem och koppla dem åtminstone för stunden. Vi försökte ta en selfie på oss fem men det blev rätt dåligt. Tack och lov erbjöd sig en vänlig dam att ta några bilder på oss. Så här såg vi ut:

Så blev det dags för nervägen och Skajla och Miki passade på att smita varsin gång och så blev det koppeldags igen. På andra sidan ån såg vi hönorna gå och picka bland snödroppar och primula.

Som avslutning gick vi till torget och åt kremšnita (som Samobor är berömt för) och drack kaffe.

Hus

Under åren här har jag gått runt dessa kvarter många många gånger, först med Londi och nu sedan snart sex år med Miki. Jag har tittat mycket på husen och jag fortsätter att göra det, särskilt på de små från bytiden. Nästan överallt här finns ännu en underström av den tiden, även om den steg för steg trängs undan, men stegen är mycket små, så små att det ofta går att minnas vilket hus som lämnat plats för ett nyare… och större. Ja, de nya husen är alltid större. Och formen är en annan: den ”klassiska” husformen med sadeltak eller pyramidformat tak överges nästan alltid för något slags kuber eller lådor. Fönstren är också annorlunda och gärna stora och medvetet oregelbundet placerade. Här på Murterska ser ni mötet mellan gammal och nytt, på det nya huset finns ännu några dagar eller veckor en hälsning från det gamla uppritad på väggen.

För några dagar sedan kunde jag ännu se rester av ett köksskåp på den ena nu försvunna väggen. På en av hyllorna syntes små vita koppar med blå dekor.

Ett hus som jag sedan en tid bevakar är det lilla gröna på Čiovska. Det är ett sådant där typiskt halvt hus som en gång måste ha haft ett systerhus på den höga sidan. Under åren jag bott här har uthusen eller skjulen bakom skrapats bort och det vita med sina moderna rektangulära hål har vuxit upp. Det röda eller brandgula har putsats upp och har säkert åren för sig och dessutom en trädgård full av rosor, men det lilla gröna som nu stått obebott i snart tio år ska nog snart bort.

Men mitt kvarter som är en särskild del av det här kvarteret har nog en framtid för sig för då och då tar man itu med att förnya någon länga eller någon fönsterrad. Huslängorna är från början av 1950-talet och de är både lika och olika varandra på ett sätt som ger trivsel och liksom gör husen organiska. En del har balkonger, andra inte, här och där finns trappor utomhus och generöst tilltagna portvalv och överallt växer träd och det finns mycket grönska. De två ytligt sett fulaste husen är nog det här på hörnet mellan Paška och Brijunska och det jag eller vi bor i, men i skönhetens ställe lever en vänlig charm och ”hemlighet”. Och tvätten hänger färgglad på linorna mellan husen.