att ha suttit vid samma bord som Nikola Tesla

Sedan igår eller i förrgår präglas nyhetssändningar och gatubild av den serbiske presidenten Aleksandar Vučićs officiella besök här i Zagreb på inbjudan av den kroatiska presidenten Kolinda Grabar-Kitarović. Vid korsningen mellan Vukovarska och Ulica Hrvatske bratske zajednice hängde serbiska och kroatiska flaggor sida vid sida på den monumentala platsen där.

1IMG_0104

Trafiken gick trögt när jag passerade där med spårvagn i eftermiddags och det var massor av poliser utkommenderade och polisbilar och anonyma svarta bilar passerade i snabb takt – det var bara de som fick vara snabba. Ett slags överspänt lugn härskade och jag blev inte klok på vad som kan ha rört sig i huvudena på människorna omkring mig. Fast å andra sidan, när brukar jag veta vad människor omkring mig tänker? Men å tredje sidan nästan osade det av tankar i det trånga utrymmet. Men detta är bara en ram, för egentligen vill jag i stället tala om något fantastiskt som jag stötte på i en av tentamensuppsatserna från andraårsstudenterna alldeles nyss. Jag ägnar nämligen kvällen åt att gå igenom högar av uppsatser. En student från Karlovac skriver så här om sitt gymnasium:

När du får veta att du suttit och skrivit vid samma bord som så betydande personer som Nikola Tesla och Stjepan Radić, blir det lätt att tro att dina drömmar och önskningar för framtiden inte är så omöjliga.

Det är möjligt eller kanske snarare troligt att detta inte är studentens helt egna tankar, men det gör inte intrycket svagare, snarare tvärtom. Vad jag ser här är en utgångspunkt för sann bildning. Detta är ett uttryck för kultur och levande tradition. Jag ska inte säga något om Sverige i det här sammanhanget, för vi vet ändå hur det är eller snarare inte är där…

Läs mer

Trieste – lod och våg

Nu har tiden fört mig genom länderna igen, så jag blir plötsligt osäker på vilken dag det var som jag lämnade Trieste. Men kanske har jag hittat en ledtråd. På den första bilden jag vill visa nu, ser vi några äldre ”alpini” stå vid disken till en bar i Basovizza (Bazovica på slovenska). Alessandra och jag sitter på höga pallar strax bakom dem och äter crauti och dricker terrano, en mycket god terrano. Ale berättar för mig att det är dagen då man högtidlighåller minnet av offren för ”la foiba di Basovizza” som ägde rum under andra världskriget. Jugoslaviska partisaner kastade ner ett stort antal italienare – döda eller levande – i denna foiba, som är en djup grop i den karsiska terrängen. Och dagen då man minns dessa offer är den tionde februari, så det var alltså i förrgår. Jag minns att jag först inte förstod vad hon sa. ”Foiba, sai cos’è una foiba, no?” Och min tanke följde osäkert två spår, det ena ledde till den djupa gropen i jorden, det andra till en massaker eller slutsteget i en massaker. ”Sì, credo di sì”, sa jag och lät det hela hänga i luften.

1IMG_0073

Vi drack ur vårt vin och gick sedan ut och bort mot busshållplatsen som skulle ta oss ner till staden igen. I handen höll jag en påse med ”ricotta affumicata” som vi köpt i en gårdsbutik något hundratal meter bort. Ordet ”foiba” låg stilla inne i mitt huvud och där fick det ligga. När vi kommit ner bestämde vi oss för att gå lite utmed havet. Vi gick längs Canal Grande och så över gatan och havet framför oss var lugnt och blått på ett lite kärvt sätt och jag tog en bild på det med Molo Audace som en tunn strimma med små mörka människofigurer på. Annars brukar jag oftast välja andra perspektiv.

2IMG_0076

På Buffet Sandwich Club hade vi stämt möte med Alexandra och Federico och snart gick vi tillsammans därifrån för att ta den ”hemliga” hissen upp till San Giusto, Triestes gamla centrum – tror jag – där det förutom den mäktiga kyrkan också finns ett romerskt forum och en borg. Solen sken på oss och vi pratade om jag minns inte vad, kanske om andra gånger vi varit där och jag tog i smyg en bild från sidan på de båda unga och märkte efteråt att bilden verkade innesluta en hemlighet.

3IMG_0083

Och jag tänkte igen på Triestes linjer – så vertikala, så horisontella.

Läs mer

Bologna i fem bilder

Nu vill jag helt enkelt ta er runt lite i Bologna utmed de vägar som Alex och jag gått de här dagarna. Mitt dåliga lokalsinne medger inga klara platsangivelser mer än som undantag, men jag litar på er kombination av överseende och god orientering i världen, som i det här fallet representeras av Bolognas medeltidsgytter i varma jordiga och jordiska färgtoner.

Vi börjar igår kväll under valven längs Strada Maggiore, ja, jag är ganska säker på att det är just Strada Maggiore, eftersom vi bor just här. Detta är civilisation, lite trött, men helt säker i varje gest, en plats för naturlig elegans, ururbanitet.

1IMG_0041

Fortsättningen får bli några steg längs den här dagens stråt. Solregnet gled över i sol med lätta moln och husens sköna färger framträdde allt klarare. Gröna fönsterluckor, rostbruna jalusier.

2IMG_0045

Vi tog en frizzantino på en bar jag glömt namnet på, även om jag varit där förr. Dörren stod öppen mot arkaden och gatan och folk, mest män, kom och gick, drack ett glas av det eller det eller en kaffe av något slag och ägaren rörde sig världsvant bakom sin disk.

3IMG_0049

Så gick vi en stund igen under valven genom strimmor av ljus och skugga tills jag fick syn på ett hörn fyllt av arkitektoniska lockelser. Ni får gärna tala om var jag är eller var. I alla fall tog jag en bild som fick lite extra liv av en vespas fart och fläkt.

4IMG_0050

Som slutbild för den här dagen vill jag ge er en blick ut över den underbara Piazza Santo Stefano. Se ljusets lek med de varma färgerna i valvgången i bildens hjärta och tänk er att ni är just där!

5IMG_0051

Läs mer

Två städer längs livsvajern

Jag är ute på en av mina ”klassiska” resor, en typ av resor som gör att ”hemma” och ”resa” flätas ihop till en livstråd eller -vajer. I förrgår nådde jag Trieste efter en bussresa förbi Karlovac och genom det snöklädda Gorski kotar till Rijeka och Opatija vid havet – det där havet som utanför Opatija verkar rulla nedför jordens rundning – över ett stycke ganska höglänt Slovenien och så serpentinbacken ner från Opicina.

1IMG_0012

I Trieste gick jag mycket vid havet, både ensam och tillsammans med Alessandra. Igår gick vi i solskenet förbi den där vackra punkten i segelbåtshamnen där man har il faro della Lanterna som ett ljus mitt i, ett ljus som pekar uppåt mot himlens blåa och neråt i det vågblåa. Strax därtill svängde vi in mot staden och gick in på det rustika och traditionsrika ”Buffet Sandwich Club” på Via Economo. Ja, löjligt namn – vad är en ”sandwich club”? – men vi åt underbar soppa och drack vin på bästa sätt bland de larmande gubbarna där.

Igår eftermiddags steg jag på tåget mot Bologna och färdades först längs havet och sedan genom ett flackland med berg i bakgrunden. I Mestre steg jag av för tågbyte och passade då på att som vanligt gå längs Via Piave fram till korsningen med Via Cavalotti – det är en ungdomsväg – och sedan tillbaka. På kvällen nådde jag ett Bologna i regn, men tack och lov finns portici, som skyddar mot alla väder, nästan överallt. Och idag har Alexandra och jag varit på en utställning som heter ”Italiani a Parigi” med målningar av bland andra de Chirico.

2IMG_0035

Här ser ni Alexandra någon meter framför mig gående framåt genom en av dessa ändlösa, lätt slingrande portici. Färgerna är Bolognas, dessa toner av rost, rött, brandgult, ockra…

Läs mer

Skvär

Jag har varit på bio igen och jag tänker nu på ”Kejsarens nya kläder”. Ni minns hur kejsaren kläddes i alla de där fjäderlätta plaggen och hur betjänterna famlade efter det osynliga släpet som de skulle bära under processionen. Ja, och ni minns barnet. Och nu har jag sett en film som verkade vilja handla om förnyelse, uppgörelser med falskhet och avklädande av gamla fördomar. Men vad jag såg var att alla gamla lögner (eller sanningar) täcktes över med nya lögner. Nå, det må väl vara hänt, sådant händer ju lätt och tätt. Värre är den infernaliska ”jätteduktiga” självbelåtenhet som strålar ur allt. Det är en ”Kejsarens nya kläder” i kvadrat som sedan blivit en ”Kejsarens nya kläder” i kubik, när så småningom de döda guldpalmerna från Cannes vajade över filmen och regissörens liv. Man ser ett iskallt, sterilt cocktailparty vars enda liv består i plötsliga brutaliteter. Skvärt så det förslår. Men det hjälper inte.

3IMG_9913

Läs mer