Smultronstället

Det är Bergman-vecka på den stora biografen Tuškanac och igår kväll var Christine och där i hettan och såg Smultronstället. Det var närmast fullsatt i salongen och innan vi fick se filmen fick vi höra några anföranden på engelska och kroatiska. Jag greps av en underlig känsla när en svensk ambassadtjänsteman tackade publiken för att den var på plats. Min tanke gick till Ingmar Bergman och vad han skulle ha tänkt – inget särskilt kanske – och hur underligt det är att stora konstverk görs till nationell egendom. ”Tack kroater för att ni tar er tid att se en svensk film.” Men äsch, detta är lappri förstås och borde kanske strykas.

Filmen själv var stor och mäktig och den skar genom livet och in mot döden. Och för att motsäga mig själv, så måste jag utropa hur svenskt nästan allting var i filmen. Svenskt från en annan tid, en tid som snuddar vid min första barndom, hur bilarna såg ut och vägarna, hur människorna talade. Och filmens namn ”Smultronstället” hur svenskt är inte det? Men nu glider jag visst bort från det jag först ville säga. Detta är en film som går djupt in i allt mänskligt – längtan, tillkortakommandena, sveken, hoppet, det småsinta, pedanteriet och det storslagna, kampen för att uthärda, leklusten, hemligheterna. Ja, denna uppräkning skulle kunna sträckas ut runt parkens tjockaste trädstammar. Och den gamle Isak Borg (Victor Sjöström) står där, går där, så värdig, så nedbruten, så förlorad, så full av självtvivel men ändå så rakryggad.

1IMG_1565

Och de som är unga eller var unga i tillbakablickarna, är unga såsom människan är när hon är ung. Och ljus och skugga leker sig fram genom bilderna från smultronstället och det som fanns däromkring vid Isak Borgs barndomshem. Så är det med barndomshem antingen de finns kvar eller inte. Vackra människor är det gott om i filmen och så är det ju ofta i filmens värld.

2IMG_1573

En bild jag tog föreställer Evald (Gunnar Björnstrand) och Marianne (Ingrid Thulin) i bilen under ett av flera hårt spända samtal. Jag tänker på de heta långa avstånden mellan människor.

3IMG_1578

Filmen slutade någonstans, jag minns inte hur. Jag minns bara att jag tydligt kände slutet innan det kom. Efteråt satt vi eller halvlåg en lång stund i baren utanför bion. Vi drack gemišt och var berörda och tacksamma.

Läs mer

Nattlig skattjakt

Någon gång igår kväll fick jag ett meddelande från Đurđica som löd ungefär så här ”Hajdi i ja idemo brati orahe oko deset sati. Idete i vi s nama?”. Om Miki och jag ville ut och plocka valnötter i mörkret? Klart vi ville. Det blev senare än tio för värmen ville inte släppa. Đurđica hade fått ett perfekt och oplockat valnötsträd utpekat för sig av en granne. Trädet står på en sådan där grön ö mellan stora trafikleder. Vi knatade på, Đurđica med ryggsäck på ryggen, och snart var vi framme vid Slavonska som vi korsade, snabbt och smidigt. Framför oss i mörkret reste sig med ens för våra blickar ett jätteträd med vid krona. Det är en ”orah”, sa Đurđica. Hur ser du det? undrade jag. Jag vet, fick jag till svar. och så var vi under trädet. Vi band Miki och Hajdi i långa rep runt stammen och så började plockandes.

1IMG_1552

Först var det svårt att alls urskilja några nötter, men snart vande sig ögat och det som inte ögat såg, lärde sig handen snart. Vi plockade tyst och intensivt, höll ner grenar, kände av dem och vittjade. Snart hade händerna en aromatisk doft. Hundarna låg i dunklet och flämtade. Natten var rik och hemlighetsfull och svetten lackade. Ja, och så var ryggsäcken full och sökandet upphörde i samma ögonblick och efter det gick det inte att se en endaste nöt i grenverket. Den magiska jakten var över. Hundarna flämtade. Miki reste sig och det var dags att föra hem bytet.

2IMG_1558

3IMG_1559

Vad som ska hända med alla dessa stora gröna saftiga valnötter? De ska varvas med socker och ställas i solen under en månad eller så. Sedan hälls rakijan på och nästa steg i tillverkningen av liker tar vid…

Läs mer

Minnets mjuka material

Igår kväll i baren i Trešnjevka ”mindes” jag lite förrädiskt ”Subotica och den ljusa Danilo Kiš-bysten där under det mörka täta lövverket”. Nyss tittade jag bland bilderna från resan till Vojvodina och fann den här bilden:

3IMG_7031

Det var visst sockeln som var ljus och inte själva bysten. Jag får väl vara glad över att jag åtminstone lät bli att säga ”den vita marmorbysten”, som nog var min första impuls. Minnet är av ett så mjukt material och det böjer sig så för stunderna och andra minnen, minnen av minnen och inbillningen, längtan till det vi trodde var. Och Danilo Kiš och allt som rör honom är förstås minerad mark för mina inre bilder. Jag ”minns” ju att vi träffades i Paris mot slutet av sjuttio-talet. I en av parkerna, som kanske liknar parkerna i Subotica, fast där är parkerna nog mörkare. Ja, det är de och mindre och med en tätare grönska. Men Subotica är också annat. Subotica är alla de vackra husen från tiden strax före förra sekelskiftet (tror jag, lita inte på mig), många av dem uppförda av arkitekterna Komor Marcell och Jakab Dezső. Kanske dessa också…

2IMG_7037

1IMG_7040

Läs mer

Tillbaka i Trešnjevka

Tillbaka i Trešnjevka, körsbärskvarteret, hos Gabi i hennes bar i det lilla buskaget vid Nova Cesta. Egentligen är det obegripligt att det kan vara så lummigt vid denna kala raka gata. Vi satt där under träden, bland buskarna Gabi, Miki och jag. Miki hade en spräcklig hund att hälsa på och nosa runt och Gabi och jag beställde in gemišt och sedan pratade vi om förra sommaren i Vojvodina, om Subotica och den ljusa Danilo Kiš-bysten där under det mörka täta lövverket. Ja, drömmarna… Vi talade också om framtiden, om att jag ska visa henne Trieste, som ju är mitt hemland på ett liknande sätt som Vojvodina är hennes, liknande men helt olikt. Runt om oss susade det av ganska lågmälda samtal och mörkret täckte alla med en viss grad av osynlighet.

1IMG_1537

Värmen låg kvar hela kvällen och vid elva bröt vi upp och Gabi följde oss genom gatorna i Trešnjevka ända bort till Studentski Centar där vi hoppade på en spårvagn som tog oss ett stopp till Zagrepčanka. Där stod och satt vi sedan ganska länge i det ljumma punktbelysta mörkret.

2IMG_1541

Vi tittade bort längs spåren längs Vukovarska och lindarna doftade ända ut till vår hållplatsö.

3IMG_1543

Vi steg på femman och for rakt framåt till Držićeva där vi hoppade av och sedan gick vi sista biten hem genom ett rus av linddofter. Ingen som inte upplevt detta kan ana.

Läs mer

Sommarrede

Sommaren sjunker allt djupare in i tillvaron. I sängen är påslakanet sedan en tid tömt och täcket ligger i skåpet. Jag äter nästan bara grönsaker: sparris, gula bönor, tomater, blitva. Och frukt: allt möjligt. Miki äter kött för han är hund. Vi dricker mycket vatten och jag dricker vitt vin eller gemišt också. Morgnarna är tidiga och långa, mycket sittande på Simpas terrass. Dagarna innehåller en sömnpaus på soffan när det är som varmast. Fönstren öppnas och stängs och jalusierna fälls enligt sinnrika system. Vi balanserar bort hettan och kommer det någon gång en vind när inte solen ligger på, så öppnar jag en passage för den rakt igenom hela den inre världen. Luftstädning heter det. Nätterna använder vi till långsamma promenader under lindar och hundlek i den stora parken som är nästan tom då. Nattluften ger liv och ögonblick av övermod. Miki och Hajdi springer tills de faller ihop av utmattning. Mörkret döljer oss för stränga blickar. ”I skydd av mörkret…”

1iMG_1515

Läs mer