Vagabond på flykt

Kanske är jag på flykt undan sorgen och hålet efter Londi, eller kanske är jag bara min vanliga vagabondsjäl. Fast ja, det är nog båda, tätt sammanflätade in till obegriplighet. Och resorna för till mina vänner på olika platser i den här kanske inte så värst stora närvärlden. Den senaste resan började med Trieste – Trieste med havet, poeterna och vännerna. Jag bodde den första natten hos Alessandra, den här gången på hennes bed&breakfast ”Dai muli”, en bra plats som ligger nära stationen och nära Canal grande.

bild1-76

Morgonen därpå steg jag på tåget mot Treviso som tog mig en sväng genom Friuli och förbi gamla välbekanta platser som Gorizia, Cormons och Udine. Där har jag satt mina fötter många gånger, ofta tillsammans med den londa hunden med den vänliga blicken och den tjocka pälsen. Så min tanke vreds bakåt i tiden igen. Men jag var också i nuet för strax bakom mig satt ett gäng unga västafrikanska killar och pratade så högt och så tätt och glatt och jag blev full i skratt. Jag spelade in en snutt och skickade till min afrikanske son och kallade den ”Afrika i Friuli”.

Så nådde jag fram till Treviso som jag mindes som ett litet vitt Venedig, men av det så jag ingenting, för jag fick halvspringa för att hinna med tåget mot Belluno. Det var ett mycket modernt och smidigt ”lokaltåg” som stannade ungefär var sjätte minut med stor punktlighet. Under resans lopp blev bergen omkring oss allt högre och långt bort skymtade nog Dolomiterna. I Feltre steg jag av för det var mitt mål och här bor Maria om somrarna och arbetar i en liten tabaccheria. Det var hennes mamma som mötte mig på stationen. Och så förflöt dagarna i Feltre som är så vackert och så okänt att jag förundrades, inte minst över det där med vad som är känt och vad som är okänt här i världen. Från den övre staden, dit Maria och jag gick på söndagseftermiddagen tittar man ut i en oändlig bergsvärld.

bild2-76

I staden mötte vi en stor parad eftersom det var VM i paragliding. Musiken spelade och ungdomar i medeltida dräkter kastade de olika stadsdelarnas banér högt och säkert. Men ni får en bild av hustaken i stället.

bild3-76

Men tiden rann iväg och strax var jag i Trieste igen och gjorde den sorgliga upptäckten att Elvio – den gamle sjömanskocken från de sju haven – stänger sin osmiza. Vi drack den sista flaskan tillsammans han och jag.

bild4-76

Och kvällen sänkte sig över staden och jag gick längs havet och tänkte att Trieste nog ändå är staden…

bild5-76

Läs mer

Tempo

Jordklotet snurrar nu snabbt under mina fötter. Balansen håller jag genom hastigheten, så kan det vara, det vet ni. Nyss – kanske i förrgår eller lite tidigare – var jag i Slovenien, detta vackra alltid lika friskt nyfödda land – lepa Slovenija. Jag var i Ljubljana hos Igor i hans mirakulösa kråkslott eller drömvärld och sedan med Iva en dag på slottet, i staden längs floden eller floderna ända ut till Spica. Och sedan mitt inne igen.

bild1-76

Och så kom ”bergsdagen” då Igor och jag for iväg norr om staden till ”sovmusens slott” – Polhova gradec och byn Setnica därovanför och sedan – strax innan stormen tog hela Slovenien och flera andra länder – klängde vi oss upp en bit mot Grmada, först i grönskande idyll, sedan kargare.

bild2-76

Jag i högklackat och kjol, just det rätta för en bergstur. Vägen ner blev ett fall och så påklätt genomvåt har jag inte varit på länge. Men allt slutade lyckligt och tempot sjönk till något fridfullt.

Och någon dag senare – farväl Slovenien. Järnvägen följer som alltid Sava och jag tar den där bilden på dungen i kröken som jag tagit så många gånger under mina resor med Londi. Nu är träden högre.

bild3-76

Fram kom jag i kvällningen. Hastigt slängde jag ifrån mig packningen på soffan och så tog jag spårvagnen till Trešnjevka och där väntade Gabriella på mig i den lummiga baren vid Nova cesta.

bild4

Vi pratade om Makedonien, där hon varit, och om Slovenien som jag ju kom ifrån, och om vårt stundande möte i Budapest. Sedan blev det natt och morgon och allt möjligt annat och där stod Toma och han lurade iväg mig till Hrelić i stigande hetta.

bild5-76

Vi köpte cykeldelar och pratade om tillvarons innersta mysterier och så plötsligt befann vi oss vid Bundek utan badkläder, men badade gjorde vi ändå.

Och nu är det nog kvällen efter – inga bilder till det – och Vesna och jag var nyss uppe i den där baren vid Kamenita vrata och hörde hennes dotter Breza sjunga. Och när vi sedan kom ner till Trg kralja Tomislava så hörde vi också Goran Bregovićs röst från podiet. Ja, vad säger ni nu? Och imorgon – Italien.

Läs mer

Ett halvår har gått

Ikväll strax efter sex kommer det att vara exakt ett halvår sedan Londi dog. Och också idag är det en torsdag. Jag hade tänkt visa en bild som jag undanhållit både mig och er, den sista bilden jag tog, bilden jag tog efter det fruktansvärda beslutet (alternativet var att vänta i fyra eller fem dagar på en operation med dålig prognos och hon kunde inte gå och inte kissa och jag kunde inte bära henne upp och ner i huset), när allt hopp var ute. Men jag väljer att inte visa den för det går ju inte att visa en sådan bild. Den enda som någonsin ska få se den är jag, men inte nu och kanske aldrig.

Igår kväll var jag i Borovje och tog en öl med Draženka på Sofra. Det var första gången efter Londis död som jag var i Borovje, men det var också första gången på åratal sedan jag sist var där med Londi. Borovje är alltså en stadsdel eller ett kvarter ungefär en halvtimme härifrån och under de sista åren orkade hon inte gå så långt, men dessförinnan var vi där ofta, ofta och gick i parken vid moskén med Buba och Draženka. Jag kände igen lukterna i vissa gathörn, det mörka varma sommarljuset, gatorna, de slitna husen, myggen i buskarna i närheten av ”bunar”, brunnen – här har faktiskt ingenting förändrats sedan den andra tiden.

Och Draženka och jag mindes den där kvällen med Rudolf för så där sex år sedan. Rudolf och Londi och jag satt på Sofra och väntade på Draženka och Buba. Det var mörkt men Rudolf kände ändå igen Buba, när han kilade över gatan som en liten gråsvart skugga och Draženka blev mycket rörd när hon fick veta detta. Och det är ett minne som förbinder oss och som i nutiden på något vis ger en vacker ram åt våra hundsorger.

Jag vill nu ändå visa en bild på Londi, men inte en från smärtans tid, utan en helt annan från hennes ungdom, en bild Alexandra tog en gång i köket på Fuxgatan med en riktig kamera. Och Londi sitter där på sin stol i hörnet. Hon sitter så riktigt som någon någonsin kunnat sitta.

bild-75

Läs mer

Varmt

Varmt här nu. Imorse föll en störtskur av ljummet vatten och när jag en kort stund efter denna varmdusch gick längs Rapska med mina grönsaker från Marijan i en kasse ångade det från den hastigt upptorkande gatan.

bild1-75

En äldre dam jag mötte suckade något om ”vruće” och jag nickade svettigt till svar. Nu har den där tiden inträtt, då Zagreb upphör att vara centraleuropeiskt livligt och fullt av kulturella evenemang. Vi går in i den mumlande heta och stillastående Balkanfasen. Nu kommer inget att hända här på flera månader och snart flyr turisterna staden och reser till kusterna och de flikiga havsvikarna, ja, ”razvedena obala”, ni vet. Om någon nu till äventyrs skulle känna sig lite förorättad över mina ord om Balkan och stillastående, så måste jag svara henne eller honom att nej, du har inte förstått min djupa kärlek till just detta. Läs inte mer, bevara din själsfrid, låt mig inte störa dig.

Någon gång under förmiddagen åkte jag till ”Fakulteten” och hämtade en bunt tentor att tillbringa dagen med. Jag gick på den nylagda gången som nu löper genom det gröna bort mot Miramarska eller gatan dessförinnan.

bild2-75

Jag torkar svetten ur pannan och kryssar bland skräpet som vällt ur tunnorna och så korsar jag Miramarska. Ja, den andra gatan hette något annat som jag inte ids ta reda på.

bild3-75

Som vanligt sedan ett halvår genomfars jag av en smärtsam inre gungning när jag går förbi den lilla kvarblivna bygatan som jag senast fotograferade dagen innan Londi bröt benet, två dagar innan hon dog. Den platsen är en minnesplats som jag inte vet hur jag ska vårda. Himlen trycker hårt på mig när jag går här – varje gång.

bild4-75

Jag kommer till spårvagnshållplatsen där det bara finns smala strimmor av skugga att uppsöka. Bredvid mig eller oss, för jag är ju inte ensam på den där asfaltremsan, är det på båda sidorna fullt med stillastående tomma taxibilar. En taxistrejk pågår, men jag behöver ingen taxi, så jag kommer inte att ta reda på några detaljer om detta…

bild5-75

Läs mer

Skam

Förr – jag menar när Londi levde – tog jag ganska ofta bilder från fönstret här, särskilt under varma sena sommarkvällar. Men nu går det nästan inte längre. Jag måste tvinga mig och ändå vill jag. Nu förstår jag att det har med skam att göra. Skammen består av två delar. Den första är kanske mer begriplig och den handlar om att jag skäms för att jag inte klarade av att ta hand om Londi på ett sådant sätt att hon kunde leva vidare. Den andra delen är kanske lite egendomligare och den består i att jag känner skam över att jag inte längre är hel, att en del av mig, kanske en kroppsdel, ett ben eller en arm, fattas och jag försöker dölja det. Ibland – särskilt i början – när någon frågade mig var Londi var, kände jag en frestelse att svara: Hon är hemma, hon vilar lite för hon är trött.

bild-75

Och nu när jag ändå, trots motståndet eller barriären, har tagit en bild av utblicken från fönstret, så känner jag den där tunna skammen över att jag är ensam på insidan här, över att Londi inte ligger i hörnet under det öppna fönstret.

(skrivet igår kväll)

Läs mer