Trieste, Yugoslavia

Kino Europa ikväll igen, tredje gången på mycket kort tid. Den här kvällen visades ”Trieste, Yugoslavia/Trst, Jugoslavija”, en dokumentärfilm av Alessio Bozzer om jeansresornas tid från Jugoslavien till kapitalismens eller den fria världens Trieste. Språken var italienska, kroatiska, serbiska och slovenska med kroatisk text för italienskan och slovenskan. Jag hade redan ett funderat på att se den och när Vesna föreslog att vi skulle gå nu så sa jag ja direkt. Trieste är ju min stad och jag besöker den alltid härifrån, från det som en gång var Jugoslavien. Många gånger när jag varit på väg eller just kommit tillbaka har folk här berättat om shoppingresorna i fullpackade bussar eller små Fićo-bilar på väg efter jeans, jeans och kaffe och kanske hushållsmaskiner. Ofta barndoms- eller ungdomsminnen. Jag har lyssnat och försökt föreställa mig, så nu när den här filmen kom i min väg, tänkte jag att den kanske kunde hjälpa mig att titta bakåt i tiden och från öster. Filmen är en blandning av bilder från 50-, 60-, 70-, kanske 80-talet och intervjuer i nuet som är nu 2017, med bland andra Slavenka Drakulić, Rade Šerbedžija och Goran Bregović. Jag slogs av denna gränshandels enorma dimensioner, under delar av vissa dagar dränktes staden under ett vimmel av bussar, bilar och människor i köptagen.

bild1-80

De som talat på nuplanet berättade mer eller mindre otroliga historier om hur många lager jeans en människa kan dra på sig ovanpå varandra, om korvar som ramlade ut under kjolar vid gränskontroller, om den mäktiga vågen av kaffe, om växling svart eller vit, om smuggling, om märkliga inköp av stora barometrar.

bild2-80

Men mest av allt köptes hela tiden jeans, traperice, för eget bruk, till försäljning långt borta i Belgrad eller Sarajevo eller Priština. Och hela tiden nämndes och visades ett myllrande Piazza Ponterosso, ett torg som jag ofta korsat, ett torg som numera är ganska stillsamt och ofta rätt tomt.

bild3-80

Och gator jag nyss gått på från där jag bodde till Canal Grande visades som speciella jeansstråk, som till exempel Via Torrebianca. Jag kände tidsaxeln vridas och gläntas på inne i mitt huvud och jag undrade över mitt nus plats.

När jag kom hem alldeles nyss grävde jag fram en text från de första åren här, En resa från ”Jugoslavien” från början av 2012. Jag visste att den innehöll något som hade med filmen jag just sett att göra. Och att jag på något vis hade en skärva av ett eget förflutet i de jugoslaviska jeansresornas tid. Jag klipper ut en bit av texten, så får ni se:

Redan när jag steg på märkte jag att det var något särskilt med den resa som höll på att ta form. Jag förstod att jag beträdde en gammal handelsväg, stråket för ”den lilla gränshandeln” från Jugoslavien till Italien. De här bussarna går fem dagar i veckan, tisdag till lördag. Avgångstiden från Zagreb är 5.30 och den från Trieste är 17.15 och det är bara ”jugoslaver” i bussen. De fem dagarna har med de gamla öppettiderna i affärerna i Italien att göra – på söndagar är/var det stängt och även på måndag förmiddag. Så här har det varit sedan djupt ner tillbaka i jugoslavisk tid. De flesta av passagerarna var kvinnor mellan 60 och 75 år och nästan alla hade rymliga kassar med sig. Jag var nog den enda som åkte för att se Trieste och kanske var jag också ensam om att inte ta bussen tillbaka till Zagreb på kvällen. Stämningen i bussen var ganska uppsluppen, kvinnorna skojade med varandra och de få männen var extra roliga. Alla eller nästan alla hade som mål att handla på något billighetsvaruhus i området vid stationen i Trieste. Busschaufförerna – de var två – uppträdde farbroderligt och gemytligt och räknade oss gång på gång och höll reda på oss som om vi varit en skolklass.

Sedan ett par år har busstrafiken mellan Zagreb och Trieste utökats en hel del och bland resenärerna stöter man nu ofta på turister. Det var visst nätt och jämnt att jag hann uppleva den gamla tiden och jag fick göra ett litet utsnitt av den till min.

Läs mer

En dunge vid Sava mellan Sevnica och Zidani Most

Jag vet inte hur många gånger jag har rest med tåg utmed Sava på vägen mellan Zagreb och Ljubljana. Fler än ni anar, kanske jag kan säga. Sträckan mellan Krško och Zidani Most är speciellt vacker för där ser man nästan hela tiden Sava, flodkrökarna med träden som speglar sig, byarna som ser sig själva i vattnet, kyrkorna, de små husen. År efter år reste jag här med Londi, sedan reste jag ibland ensam för att hon inte längre orkade så bra och nu reser jag alltid ensam för hon är inte här längre. Det tragiska är inte att jag reser ensam utan detta att Londi inte längre går på jorden. Det är det tragiska. Genom åren har jag tittat speciellt på en liten dunge av barrträd, något slags granar, någonstans mellan Sevnica och Zidani Most, och jag har tagit många bilder och nu när jag tittar på bilderna anar jag att träden blivit synligt större. Mellan dem verkar det finnas ett slags minnesmärke, en stenplatta – fast jag är inte helt säker. En grav?

Den senaste bilden är den i mörkret, tagen för någon vecka sedan. De andra är från olika förgångna år…

1IMG_7760

2IMG_1328

2P1110620

3P1160488

4P1160020

Läs mer

I tunnelns tecken

Den här sommaren har varit tunnlarnas sommar. Kanske har jag långsamt gått igenom en ny födelse. Det började, tror jag, i Vojvodina och där närmare bestämt i Subotica/Szabadka i Kosztolányi Dezsős födelsestad. Det var i slutet av maj och många av gatorna var som gröna rör, knappast någon öppning upptill, allt bara tätt och grönt och bakom det gröna, husen. När jag kom till Budapest i början av augusti kände jag igen de här gröna tunnelgatorna. Andrássy út till exempel, är trots sin storlek och bredd ändå ett grönt rör på den där speciella sträckan. Jag var inne i det och kände dess skydd och mysterium.

Jag tänkte då och då under sommaren på detta med att vara inne i något vibrerande grönt och långsträckt. Och att det var något betryggande över det och att det var en okänd vinkel av det ungerska. Men så i slutet av sommaren kom jag till Gallura på Sardinien och där blev tunnlarna med ens trängre, hårdare och brunare. Plötsligt var det allvar. Jag kröp på knäna uppför och nerför nuraghernas spiraltunnlar, jag kröp från rum till rum i de trånga håligheterna i stenålderns ”Domus de Janas”. Ofta var det helt mörkt omkring mig och klaustrofobin bodde granne med tryggheten och slog sina armar om den. Göra motstånd eller släppa efter. Och jag föddes igen bland stenar.

bild1IMG_7824

Läs mer

Om sorgearbetet efter Londi

Den här sommaren – ja, det är väl en del kvar av den – har jag rest som kanske aldrig förr, ja, egentligen har hela det här året varit ett resande hit och dit. Jag har rest till platser men jag har också varit på flykt undan de alltför tydliga minnena av Londis sista dagar med mig här i världen. På något vis har jag nog – åtminstone ytligt sett – införlivat sorgen och saknaden efter henne i min tillvaro på ett sätt som inte skapar ständiga sprickor eller jag försöker övertyga mig själv om att det är så, som nu till exempel. Men jag vet också att jag måste vara mycket försiktig för att inte falla ner i den avgrund som medvetandet om att hon inte längre går här på jorden gång på gång ställer mig inför. Jag har märkt att sorgen, om jag inte ger noga akt på mig själv och håller mig stramt, kan förvandlas till skräck. Ja, jag vet inte om ni kan följa mig nu, men det är så att jag ibland anfalls av förlustens fasa och jag blir då också rädd för människorna omkring mig, rädd för att de ska säga saker som jag inte klarar, rädd för att de alltför tydligt ska se att jag är stympad utan Londi. Det är detta att inte längre vara hel som hotar mig och min jämnvikt. Londi och jag var en enhet som bröts sönder den tjugoandra december förra året. Vi hade ett gemensamt blodomlopp och hur gör den del som är kvar när något så livsviktigt trasas sönder? Det är en kamp och ofta flyr jag också undan påminnelserna om att inget kan återställas till det som var en gång. Underligt nog kan jag ganska ofta vara glad och liksom vanlig, men så öppnas plötsligt en lucka under mig och det är fritt fall rakt ner i ingenstans. Det här är något annat än jag tänkt mig att sorgearbete skulle vara.

Jag har valt ut tre bilder av Londi från tiden då hon var så där tio-tolv år. Den första är från en simtur i Ruppiner See under en av våra gemensamma Europa-resor.

P1020471.JPG

Den andra är från Lilla Apelviken i Varberg, kanske från den nästsista gången vi tog oss till Sverige tillsammans.

P1040125.JPG

Och den tredje är från en bröllopsfest här i Zagreb i februari 2011.

P1100780

Läs mer

Grüße aus Fukushima

Igår lät jag litteraturfestivalen förvandlas till en filmfestival: Tillsammans med Vesna och Đurđica gick jag på Doris Dörries film ”Grüße aus Fukushima” (Pozdravi iz Fukušime) på Kino Europa. Jag hade hittat den i festivalprogrammet och tänkt att ja, kanske detta kunde vara något. Och det var det.

bild-80
ja, jag har tillåtit mig att dekorera bilden med orecchi di Venere, för detta har ju även med havet att göra

Filmen började med några snabba, för mig inte helt begripliga bilder av ett brudpar på på en lantlig väg i en dramatisk uppgörelse. En ko såg på, minns jag. Flickan som var bruden möter vi sedan olycklig och så rullar ett händelseförlopp fram. Hon far till Fukushima efter den stora olyckan för att hjälpa till som clown där. Nej, det här går visst inte att berätta, så jag skyndar mig lite så att det inte märks för mycket. Hon, jag tror hon heter Marie, tröttnar snart på att vara clown i evakueringsboendet. En kvinnas hånfulla blick blev droppen. Den som tittat på henne var Satomi, den sista gejshan i Fukushima. Satomi knackar på hos Marie någon dag senare och ber henne att köra henne ut till det förgiftade spärrområdet – hon vill hem. Marie lyder ovilligt. Och så blir det så att de båda bor i Satomis gamla förstörda hem. De putsar bort stoft och lagar hål och Satomi visar det döda trädet där Yuki hennes sista gejshaelev dött vid katastrofen. Inför nätterna strör de salt på sig mot vålnaderna, men Marie drar dem ändå till sig. Ibland jamar de till varandra under nätterna. Det höjer himlen och gör det lättare att finnas till. Satomi försöker lära Marie att bli mer smidig och förfinad i sitt sätt, att servera te och inte slamra, att sitta med benen ihop. Marie tycker att Satomi är elegant men får tillbaka att hon själv är en elefant. Detta på ett slags engelska. Ibland gör kameran ett svep ut över havet och det döda landskapet, någon gång får de besök. Vid ett tillfälle kommer en man för evakueringsboendet. Han bjuder på saké eller kanske något starkare och det blir vilt och livligt på ett sätt som fyllde även åskådaren på bion. Och så en natt när Yukis ande följt Marie ända in i huset kommer ögonblicket när Satomi bekänner att hon sparkat ner Yuki från trädet. Det uppstår ett slags kaotisk spricka mellan de båda kvinnorna och Satomi skickar Marie att hämta vatten. Under tiden Marie är borta försöker Satomi hänga sig i trädet, men Marie kallas tillbaka på ett sätt jag inte talar om, och hon lyckas rädda Satomi. Det blåser och fladdrar och det känns som om man vore i världsrymden. (Där det säkert inte blåser och fladdrar.) Marie får nog och vill ge sig av, men Satomi förmår henne att stanna. Båda är nu utmattade och Satomi föreslår att de ska ge sig ut på en ”Radiation Vacation”. Det blänker till i ögonen på Marie och så ger de sig av. I en skog med höga träd och snett fallande ljus lutar de sig tungt vilande mot trädstammar… Nej, jag tar också vacation, ni orkar ändå inte med den här berättelsen. Men tro mig, filmen väntar på er. Glöm inte saltet!

Och jag måste nu viska att Fukushima efter katastrofen genom filmen ger mig en djupare livskänsla än mången vacker friskhet. Livet blir starkare intill döden.

Läs mer