Blogg

En dag i Hrvatska Kostajnica

Hrvatska Kostajnica kan man nå med tåg och resan dit från Zagreb rakt söderut tar ungefär två timmar. Mycket man passerar, särskilt efter eller söder om Sisak är slitna, fattiga avfolkningsbygder. Här stod många strider under det förra kriget och serber och kroater har plågat varandra mycket här. Nu bor det färre serber här än före kriget men det är också så att Republika Srpska tar vid på andra sidan Una, trakter där det bodde många bosniaker och en del kroater. (Jag säger nu inte mer utan överlåter åt läsaren att fylla i eller läsa in sig på andra platser.)

Hrvatska Kostajnica är liksom hopkrympt stad, man anar att den varit något mycket mer än den nu är och det finns fortfarande en del vackra hus kvar, en del restaurerade och vissa mindre skadade än andra. Tätt intill varandra nära floden står en katolsk och en ortodox kyrka – här kan man kanske ställa sig en del frågor.

Hotel Central är en byggnad man lägger märke till för att den ser ganska välmående ut och dessutom har en spännande form, fast den sidan jag valt att fotografera för att den är vackrast är den döda sidan.

Det vanligaste är kulhålsärrade fasader och avflagnad puts. Här och där finns det luckor mellan husen, lite ser gatorna ut som glesa tandrader. På många ställen tittar man in i affärer och barer som ser nyplundrade ut, omkullvälta stolar, dörrar på ett gångjärn, halvöppna byrålådor…

Men landskapet är mycket vackert: floden Una som fortfarande lär ha mycket rent vatten slingrar sig skön och bred vid stadens fötter och mängder av öar simmar omkring på dess yta.

Idag var vi där, Rudolf, Miki och jag. Strålande sol och blåaste himmel men kallt och vi gjorde mer eller mindre oavsiktligt helt rätt när vi valde att vara där mellan elva och fyra. Vi lyckades sitta utomhus på två kaféer utan att frysa – vi valde vinklarna väl. Och efter att korsat bron och besett borgen från utsidan och dessutom snuddat vid gränsen, gick vi in i staden igen och kryssade lite bland halvtomma gator tills vi bestämde oss för att gå upp på Djed till restoran Djed. Djed är en kulle eller snarare Kostajnicas ”Hausberg” och ”djed” betyder ”farfar/morfar”. Det lär växa massor av kastanjeträd där och på de andra kullarna i närheten. Ja, namnet ”Kostajnica” har med kastanj att göra och i oktober firas ”Kestenijada”, kastanjefesten, jag har upplevt den en gång.

Efter maten gick vi ner från kullen och sedan uppåt igen längs vägen mot stationen. Tåget från Volinija var punktligt och det var vi glada för. Sedan satt vi och vilade medan tåget fylldes av folk från de olika byarna och småstäderna som skulle till Zagreb för att fira fredagkväll.

Irmelin Sandman Lilius: Skärvornas stad

Nu har det förflutit drygt två veckor sedan den här texten publicerades i Hufvudstadsbladet, så jag håvar in den och för den till mina domäner igen. På senare år har denna tidnings kultursidor krympts och anpassats till vår tids litenhet, så jag är nästan lite rörd över att man fortfarande tar emot mina texter där. Sällan men dock.

°°°

Vi står vid porten till ”Skärvornas stad”, en vackert gestaltad bok skriven och illustrerad av Irmelin Sandman Lilius. Utan att det uttryckligen sägs är den en fortsättning eller en utbuktning på hennes sällsamma sagovärld. Sandman Lilius är, tänker jag mig, så välkänd i den här läsekretsen, att jag inte nänns komma med någon annan presentation än dessa ord.

Innan vi släpps in i vimlet av bilder och dikter blir vi insatta i bakgrunden. Vi ser en liten familj, mor, far och en dotter, som heter Muddle, på en grekisk strand som är täckt av krukskärvor. Modern och barnet krafsar och letar bland skärvorna, fadern läser högt om platsen, som heter Asine och en gång, före antiken, var en betydande stad. En gammal man från trakten kommer gående och börjar tala med dem – på grekiska. Han säger något om att det egentligen bara är arkeologer som får gräva här och så berättar han om kungen från Souidia, som när han var prins, grävde här. Fast krafsa lite får de också.

Många av dikterna verkar framsnurrade på en drejskiva, varv efter varv. De två första raderna rinner fram så här:

Pärlemortrappor, lopp över lopp
högre allt högre till regnet.

Och drejskivan snurrar och ord väller ut. Krukmakaren är alltid där, han skapar, han krossar, han vandrar bland skärvor. Hans gärning rör sig i cirkel från början till slut och till början på nytt och bilderna radas. I den andra dikten under en tunn bild av en hund finns detta:

Hundar, små hundar strömmar ur brunnen
genomskinliga efter så lång lång tid

Jag läser och känner igen något. De genomskinliga små hundarna påminner mig om mina barns barndoms vackra saga om ”Vattendraken” av Muddle Lilius. Ja, Muddle är flickan på skärvstranden och ”attedrage” hette draken för barnen när de var små, och den var lika genomskinlig som hundarna här.

Genom bokens blad går en rörelse, drejskivan snurrar. Oftast är rörelsen jämn, så jämn att den göms och blir stillbild:

Solen löpte förbi.
Obevekelig kringgång
eldragg med strimmor i.

Men här och där finns ett hack, kanske på grund av en ofrivillig ryckning i krukmakarens hand, kanske för att texten vill förmå oss att läsa också det som inte står där, kanske för att avbilda alltings ofullkomlighet:

Hit till Skärvornas stad

kommer drömmar i stora hjordar
kommer drömmar strömmande i stim.

Jag läser utan att veta om jag stretar emot eller om jag är ledd: ”kommer drömmar i strömmande stim”. Och gungar inte skivan till ibland och gör det som visas lite vingligt för ögat och sinnet? Vem är det som är död här?

Död sedan tusentals år är den brunnen

grävde och murade skickligt, och gav oss vårt värv.

Fast kanske tycker ni att jag är på villovägar nu? Jag tar ett steg tillbaka och försöker se hela diktflödet med en blick: En drejskiva där jordklotet eller året vrids runt, som rum och som tid. Men ibland stannar skivan till för en stund, en mikrosekund eller tusen år: ”Världen krympt till en ringmur kring solen”. Fast strax flyter allt vidare igen och vi ser fåglar, lejon, hästar, träd, kärr och snäckor, soldater från forna tider, murar, ruiner i ord och i bild. Mörkret är större än ljuset i bilderna, också när det någon gång finns mer vitt än svart i dem, men kanske beror detta till en del på linoleumsnittets väsen. Och mörkret i sig verkar nog mer skyddande än hotfullt. En märklig mycket mörk bild föreställer ett kärr med en långbent groda liksom dansande och en människa med huvudet nätt och jämnt över vattenytan bland guppande näckrosor och i texten talas det om ”dränkningsbud”, men så följer raderna:



vi lärde oss simma.

Vi valde grodan till Gud.

Men snart är vi eller nyss var vi hos krukmakaren igen, både i text och bild:

Han gör krukor och skålar
ristar dem, målar

med mineraliska ämnen
som bjärtnar i brand.

Det ger ett slags trygghet när farorna hopar sig med plundring och brand, och striderna hårdnar, allt kan ta sin början igen. Och diktarens språk är kraftfullt, ”bjärtnar i brand” har en fornnordisk klang, raden kunde ha kommit ur Hávamál, men Sandman Lilius knådar genom hela boken orden med lust och egensinne, så jag ska väl inte hitta på att fataburen är någon annans. ”Kvickguldssång” eller ”ofullstånd” förstår man kanske bara om man tar hjälp av de omgivande orden, ”hörlig” och ”ökelse” ligger väl närmare det vi brukar ta i vår mun. Och ”elfenbenshörningshjorden” ser vi lätt för vår inre syn.

Och jag ger nu till sist, innan drejskivan stannar, ordet till krukmakaren där han någonstans mot slutet av boken sitter framåtlutad med ryggen vänd mot oss. Han säger:

Varje morgon i ljusets väckelse
ristar jag i en fuktig kopp

vassa tecken för min förskräckelse
sköra tecken för fortsatt hopp

°°°°°°

Irmelin Sandman Lilius
Skärvornas stad, 2024
Förlag: Litorale

Londis dödsdag

Nu har åtta år gått sedan den dagen då Londi dog. Under de första åren var den här årsdagen något jag försökte fly ifrån, något jag inte tordes uppleva. Jag aktade mig för allt som liknade ensamhet och försökte att inte minnas. Men nu… nej, mycket lite har förändrats, jag undviker mig själv och det som rör sig i mitt inre. Fast något är en aning annorlunda, stundtals under dagen som gått har jag med vingliga tankesteg försökt följa henne genom några av hennes lidandes stationer. Det har inte gått så bra, men lite lite har jag vågat. Dagen började vid midnatt och har just slutat, hon dog kort efter sex den här kvällen. Jag vill kunna börja sörja henne utan rädsla, men ännu är det en bit kvar. Kanske längre än mitt liv, det går inte att veta.

Så här såg hon ut en dag under någon av de sista somrarna hon fick, ja, ingen kan se mildare ut. Miki är en borstig varelse och det är också det bästa. Under Londis allra sista tid fanns han säkert redan som liten ensam gatpojke på vägarna och fälten i Našice. I tanken försöker jag låta dem mötas. Jag är säker på att de hade visat varandra välvilja.

Friskytten – förord

Jag fortsätter min serie med förord till de böcker jag översätter för det djärva lilla förlaget Hastur. Här kommer nu introduktionen till den sjätte boken jag översatt. Innan den här månaden är slut kommer jag att ha lagt sista handen vid min tionde Hastur-översättning.

Operan ”Friskytten” är känd i stora delar av västvärlden, men få vet något om verkets innersta och första skapare. Vem var August Apel? Eller varför har han kommit att bli så undangömd eller bortglömd? Jag hittar inte en enda rad om Apel i någon av de mer kända tyska litteraturhistorierna. ”Friskytten” som opera av Carl Maria von Weber dyker upp både här och där och någon gång nämns också librettisten Friedrich Kind, som faktiskt tagit större delen av berättelsen direkt från Apel, det är egentligen bara platsen för handlingen och slutet på operans text som är Kinds. I ”Deutsche Literaturgeschichte” av Krell-Fiedler läser jag en suggestiv mening om operan, som jag översätter så här: ”Carl Maria von Weber skapade med sin ’Friskytt’, vars sanna huvudperson med Hans Pfitzners ord är den tyska skogen, den mest fulländade romantiska operan”. Jag blundar och ser en sådan där brandenburgsk tallskog med av den nedgående solens strålar svagt belysta stammar för mitt inre öga, men kanske är det inte just den skogen Pfitzner menar. Men låt oss nu söka upp Apel.

August Apel föddes 1771 i Leipzig och som så många andra framstående tyska författare vid denna tid studerade han först juridik och han blev också advokat. Vid sidan om skrev han till en början klassicistiska dramer men han bytte ganska snart genre och gick över till att skriva skräck- och spökhistorier. Tillsammans med vännen Friedrich Laun gav han så småningom ut en omfattande samling berättelser om övernaturliga ting under titeln ”Gespensterbuch” (Spökboken). Stoffet hämtade de från en rad olika kretsar och de lät sig exempelvis inspireras av inhemska folksagor, österländskt berättande och franska fesagor. Apel hävdade att de historier eller sagor som han byggde sina berättelser på hörde till ett slags folkligt allmängods och han kände därför inte någon plikt att ange några källor.

Perioden då Apel skapade sina alster var en av de fruktbaraste i den tyskspråkiga litteraturens historia. Den tyska epoken Klassik med sina två stora namn Goethe och Schiller sträckte sig genom Apels livstid (1771-1816) och romantiken med sina ännu idag välkända namn – Arnim, Brentano, Eichendorff, Hoffmann, Novalis – för att bara nämna ett fåtal, var också hans tid. Hölderlin, Kleist och Jean Paul hör också till denna period även om de stundom spelade på andra strängar än romantikens. Hur mycket Apel kom att inspireras av den ene eller andre av de här författarna är svårt eller omöjligt att hitta belägg för, men alla dessa var med och satte sin prägel på den litterära värld som han var en del av och under hans verksamma år utkom exempelvis ”Faust I”, ”Wilhelm Tell”, ”Des Knaben Wunderhorn”, ”Heinrich von Ofterdingen”, ”Michael Kohlhaas” och ”Rådman Krespel”.

I ”Gespensterbuch” finner vi ”Friskytten” som första berättelse i samlingens första band. Berättelserna är ordnade efter motivkretsar och ”Friskytten” sorterar under temat demonbesvärjelser. Det är en tät framställning som med varje kapitel lyckas skapa nya gåtfullheter. Som läsare blir man mindre och mindre säker på hur det ska gå och man upplever en märklig kontrast mellan det lättflytande klara språket och förloppets allt förunderligare irrvägar genom skogsdunklet, för Hans Pfitzner har rätt, skogen är en betydande del av skeendena. Men låt oss inte lätta på någon av de många slöjorna, i stället kan vi kasta en förvånad blick längs denna berättelses väg bort från sin skapare. Och ändå var det ju August Apel som skrev den! Men den slet sig eller andra grep efter den med ibland kanske giriga händer. Friedrich Kind, en skolkamrat till Apel, minns åratal efter Apels död hur det gick till när historien om friskytten tog sina första steg in i operavärlden. Kind hade 1817 på uppdrag av Carl Maria von Weber varit på jakt efter ett lämpligt stoff till en opera och han hade på ganska kort tid sammanställt en rad berättelser och ordnat dem i en stapel inför sitt möte med von Weber. Den understa i stapeln var den om friskytten och på den föll valet, men båda tyckte att vissa modifikationer var av nöden. Så skrev då Kind librettot och omstöpningen av Apels historia ska ha genomförts på tio dagar. Men ”Friskytten” frigjorde sig också från Kind och när von Webers opera blev en stor publikframgång föll Kinds insats i glömska och ”Friskytten” tillföll helt och hållet von Weber, troligen för alltid. Och även om Tom Waits och Robert Wilson i vår tid baserade musikalen ”The Black Rider” på den så ändrar detta ingenting.

Det finns också en annan historia att berätta om Apel som en ur det fördolda verkande inspiratör. Minns ni ”året utan sommar”? 1816 hade den indonesiska vulkanen Tambora ett utbrott som bland annat kom att stjäla sommaren från västra Europa. Denna sommar av bister kyla kom en grupp unga människor, av vilka de för oss mest kända väl är Mary Godwin Shelley, Percy Bysshe Shelley och Lord Byron, att tillbringa i Villa Diodati vid Genèvesjön. Kölden och ovädren tvingade dem att nästan alltid vistas inomhus, där de fördrev tiden med att berusa sig med ”vallmosaft” och spiritism och andra gränsöverskridande lekar. Med sig hade de vid sidan av annan ockult litteratur boken ”Fantasmagoriana, ou Recueil d’Histoires d’Apparitions de Spectres, Revenans, Fantômes, etc”, en samling av Jean-Baptiste Benoît Eyriès till franska översatta tyska skräckhistorier, där bland annat berättelser ur de två första banden i ”Gespensterbuch” och ytterligare några fristående av Apel ingår och under de vilda och hektiska nätterna läste de då och då högt för varandra ur boken och Lord Byron fick sedan också idén att de själva skulle försöka sig på att skriva historier i samma anda. Mary Shelleys skräckroman ”Frankenstein” är influerad av Apels ”Die Bilder der Ahnen” i skön harmoni med de böljande nattliga samtalen om övernaturliga ting där i villan vid sjön.

Ana Brnardić – när kommer nästa diktsamling på svenska?

Ana Brnardić är en av Kroatiens främsta nutida poeter. På svenska kom hennes tredje diktsamling ”Postanak ptica” (2009) under titeln ”Fåglarnas tillblivelse” ut 2016 på förlaget Rámus i Djordje Zarkovics översättning.

Här som ett exempel ur den några rader ur dikten ”Flanören”:

I Herăstrăuparken promenerar Döden
underskön, sorglös till sinnes
vit, överdådig
Himlen är öppen, den når
djupt in i det förflutna

Någon annan skulle säkert valt andra rader, det finns många man kan vilja välja ut som speciellt vackra eller slående.

För något år sedan började jag läsa hennes senast utkomna diktsamling ”Vuk i breza” (Varg och björk) och för att komma in i dikterna började jag med hjälp av några vänner ur min kroatiska omgivning försöka mig på att översätta dem till svenska. Målet med mitt översättande var först bara att ge mig själv tillträde till dikterna, men nu har jag funnit ett annat mål: Jag vill genom att visa upp en av dikterna i både original och översättning locka någon förläggare och någon översättare i Sverige att ta sig an hela boken och låta den komma ut på svenska.

Doba puževe kućice

To je, dakle, doba puževe kućice.
Od svijeta me diejli porozna ljuska,
prozračni kalcij karbonat iz kojeg mi se ne da.
Ima svjetla, kisika, sporosti dostojne stabla,
ja, kći, kuhinjica s mnoštvom pretinaca.
Predmeti koje razbacaju vjetrovite ruke,
kometi popadali po tepihu – skupljaju ih
moja leđa od riže, po cijele dane.
U naborima kuće izliježu se sedefna jaja.
Nekoliko knjiga silazi s police i lista se,
napući usne, izbaci grančice ribizla, mahuna,
približe se dlanovima kao mačci.
Ovdje ćemo prezimiti, preljetiti, ne zanima nas
gibanje kalendara i ljutina kronika.
Sve je jednako blago, oblo, uvaljano u šećer.

°°

Snigelhusets tid

Detta är alltså snigelhusets tid.
Från världen skiljer mig ett bräckligt skal
luftig kalciumkarbonat som lockar mig kvar.
Det finns ljus, syre, saktfärd värdiga ett träd,
Jag, min dotter, en kokvrå med lådor i mängd.
Ting kringspridda av vindiga händer,
Kometer har trillat ner på mattan – samlar dem
gör min rygg av ris, dagen lång.
I husets volanger värps pärlemorägg.
Några böcker glider bläddrande från hyllan,
mimar, sprider vinbärshängen, bönor,
närmar sig handflatorna som katter.
Här ska vi hålla vinter och sommar, oss rör inte
kalenderns gång eller krönikans stränghet.
Allt är lika milt, runt, rullat i socker.