Blogg - Bodil Zalesky

Vid vattenfallet

30/10 -201730/10 -2017 Bodil Z

Vi gick omkring ganska länge och rätt planlöst bland vattenfallen i Rastoke och någonstans vid ett av fallen frågade Toma mig eller ingen: Varför dras människor så till fallande vatten? Nej, det var nog ingen fråga och jag svarade inte utan sade/lade i stället något annat liksom bredvid ”frågan”: Det bästa ögonblicket är sekunden före fallet, som här där vi står just nu. Allt verkar stilla och vi känner inte till någonting om avgrunden, störtningen.

Eller så vet vi det fast på ett sätt som om vi trodde att vi hade vägen tillbaka upp i vår hand. Just den här punkten där allt ännu är vågrätt och stillsamt är så hisnande genom sitt – skenbara – lugn. Inte minst för de sorglösa små böljornas skull…

Ställer vi oss i stället nedanför eller vid sidan av fallet är allting förfluten tid. Höjdpunkten är förbi och allt är bara brus och sorl och vitskummande vattenkaskader. Vackert men förbi.

Karlovac – en gåta

29/10 -201729/10 -2017 Bodil Z

Från sagans Rastoke kom vi fram emot kvällen till verklighetens Karlovac – men hur verkligt är egentligen Karlovac? Det var tredje gången jag mera på riktigt gick runt i staden och jag tänkte på att jag under mina tidigare besök aldrig lyckats få något grepp om den. Ändå vet jag sedan rätt länge något om den stjärnformade stadsplanen. Staden uppfördes som ett slags befästningsanläggning i slutet av 1500-talet för att skydda Habsburgarriket mot osmansk invasion. Lite påminner dess struktur om det friulanska Palmanovas, fast Palmanova verkar mindre grönt och mer påtagligt stjärnformigt ännu idag. Detta sagt utifrån min intuitiva upplevelse av de båda städerna.

En annan sak som präglar Karlovac är floderna. När man går omkring korsar man gång på gång breda vatten. Fyra floder flyter genom staden: Korana, Mrežnica, Kupa och Dobra. En tredje sak är allt det gröna: flodbankar, gamla vallgravsområden? och parker. Ögat blir liksom mätt och sömnigt av allt detta betande i grönskan. Det fjärde är tomheten, ja, det är ofta tomt på torgen, längs gatorna och i grönområdena. Marken i staden känns vidsträckt och avstånden förlänger sig själva under blicken. Det femte är det milda förfallet. Vad menar jag då med ”milt” här? Många av byggnaderna i de centrala delarna är vackra och mäktiga men mycket slitna och även skadade av det senaste kriget och förfallet pågår stillsamt och åtminstone till synes oavvändbart. Och ändå är det inte svårt att tycka om staden och kanske till och med hitta ett slags hemkänsla i prången och skrymslena vid ändpunkterna av de slitna gatorna bland de trötta husen med sin flagnande puts.

Staden andas ro med långa jämna andetag och ett slags hemligt sjudande liv verkar pågå i dess bakgator och bakom gardinerna i husen med de kroknande takåsarna. Hur verkligt är Karlovac? Staden tycks leva i en djupare fåra av tillvaron och i mig har många frågor om den väckts. I stället för den förtätade verklighet, man ibland pratar om när man vill betona intensitet hos något, verkar något motsatt finnas här: ett slags förtunning och spridning, något som rinner in genom alla hål och skapar ett nät eller en spröd helhet.

Förlåt, jag märker att jag åtminstone delvis talar i gåtor, men jag kommer tyvärr inte närmare något sant här. Jag vet bara att jag måste tillbaka.

Bilderna här återger glimtar från Tomas och min rundvandring: ett hörn av Trg bana Josipa Jelačića med den ortodoxa kyrkan, en trött gata i de centrala delarna, en vacker husrad invid det som jag tror är en före detta vallgrav, en blick längs Kupa och till sist samma hörn som i början men ur en annan vinkel.

Vi trodde vi var på väg till Bihać

28/10 -201728/10 -2017 Bodil Z

Toma och jag brukar sedan några år fira min födelsedag med en resa. Den har hittills aldrig skett i närheten av födelsedagen men det är inte viktigt. Ressällskapet växlar lite från gång till gång men det är alltid jag som väljer målet. Förra året var vi i Daruvar i Slavonien och för den här resan hade jag valt ut Bihać i Bosnien. Tidigt på morgonen, ganska i alla fall, gav vi oss av och vi var fyra i bilen: Zdenka, Jadranka, Toma och jag. Efter ungefär en timme blev Zdenka kaffesugen så vi stannade till i den lilla staden Glina där vi snart hittade ett kafé med bord i solen. Jag upptäckte ett träd med ”dunje” (kvitten), de gula frukterna hängde vackert över en mur och så såg jag en ortodox kyrka. Snart var vi på väg igen och landskapet blev allt vackrare, mer och mer kuperat. Världen bestod plötsligt av böljande rader av orangeröda och gröngula kullar med små hus lite här och där. Så såg vi en skylt som visade att vi närmade oss den bosniska gränsen. Velika Kladuša tog vi som riktmärke.

Men snart glömde vi allt om riktmärken för kön till gränsen var nästan orörlig och inte heller kort. Först skämtade vi och glammade lite, sedan började vi öppna och stänga dörrar och fönster på ett så småningom alltmer nyckfullt sätt. Så steg då Jadranka och Zdenka av för att gå till fots över gränsen. Toma och jag satt kvar och bilen sniglade sig fram och det var märkligt varmt. Till sista nådde vi fram till den första gränskontrollburen och räckte in våra dokument till den kroatiska vakten, jag mitt pass och Toma sitt id-kort. (Nyss hade vi skämtat om det överdrivna i att jag absolut ville resa med pass och inte med id-kort.) Mitt pass passerade in i någon elektroniska avläsningsapparat och det verkade ok. Tomas id däremot störde damen i gränshytten. Detta eftersom han tejpat det på ett ställe där det var sprucket. Orden for fram och tillbaka mellan bilen och hytten och läget spändes. Tona tvingades att ta av tejpen men när han gjorde det gick kortet i två bitar och därmed blev det ogiltigt eller ännu ogiltigare. Vi bet ihop för det fanns inget annat och så eskorterades vi förbi den bosniska sidan av hytten och Toma fick göra en u-sväng rakt eller snarare krokigt genom bilmassan. Jag vinkade åt Zdenka och Jadranka – som stod en bit in i Bosnien – att de skulle komma tillbaka. Ja, och så var vi plötsligt på väg i motsatt riktning. Försiktigt vägde var och en av oss situationen i sitt inre och ganska snabbt bestämde vi oss för att ta det från den ljusa sidan. Vart ska vi? frågade vi varandra. Nytt försök med ny gränsövergång? Ogulin? Karlovac? Förslagen for hit och dit ett tag men så kom någon på Slunj eller snarare Rastoke utanför Slunj. Och det blev vårt mål.

Landskapet fortsatte att vara härligt böljande och solen sken på landskapet och på små vita molntussar och snart kände vi att tejpbiten, sprickan i kortet och den övernitiska gränsvakten nog var lyckliga tillfälligheter som nu förde oss helt rätt och Bihać låg ju kvar, eller hur? Och innan vi hunnit fundera mycket över avståndet var vi framme på en underbar plats som hämtad ur en saga. Rastoke är en gammal by med husen inkilade bland vattenfallen från floderna Korana och Slunjčica. Förr fanns här ett stort antal kvarnar, men nu är det bara en kvar och den är numera bara en sevärdhet för turister. Men husen är där och vattenfallen och allt är en njutning för sinnena. Och för fantasin – ett av vattenfallen heter förresten ”Vilina kosa” (Fens hår). Vi tog oss in i sagolandet över en liten träbro.

Sedan slog vi oss ner vid ett bord ovanför ett av vattenfallen och lät oss serveras forell fylld med späck och svamp. Till maten drack vi vitt vin och vatten och vi gladde oss mycket över vår gemensamma ”olycka”. Och solen värmde och vattnet brusade och porlade.

Efter vår rika måltid samlade vi ihop vår energi – som väl glidit lite mot ett viloläge – och gav oss ut på en liten rundvandring längs stigarna bland vattenfallen.

Solen stod ännu ganska högt när vi till slut lämnade den förtrollade vattenvärlden för att ta oss mot nästa mål…

Vissa kvällar

27/10 -201727/10 -2017 Bodil Z

På sista tiden har jag vissa kvällar gått ut med Dren en orientalisk vallhund, eftersom hans husse är på sjukhus. Dren är bara åtta månader men han är större än de flesta hundar jag har träffat, mycket större än Londi men lika mild och godmodig som hon, fast jag förstår honom inte alls på det sätt som jag förstod henne. Jag känner att han är en främmande hund. Vänlig men främmande. Och det känns som om jag har glömt hur man gör när man lär känna en hund.

obična – velika

26/10 -201726/10 -2017 Bodil Z 2 kommentarer

I förrgår hittade jag en sådan där lapp från posten i min brevlåda. Jag tittade på den och såg att rutan för ”pismo” (brev) var ikryssad, inte den för paket. Överst i högra hörnet stod två ord skrivna med stora lite klumpiga bokstäver och med ett ganska stort avstånd emellan: obična – velika (vanlig – stor). Jag funderade lite över vad det kunde vara för ett brev som var både vanligt och för stort för att kunna stoppas in i det ganska stora hålet i brevlådan. Hur vanligt kan ett så stort brev vara? En granne kom då just förbi och jag passade på att fråga honom vad han trodde om detta ”obična – velika”. Han log, ryckte på axlarna och sa att han inte hade någon aning. Igår åkte jag så till posten med lappen och tänkte att det kanske var något obehagligt myndighetspapper, fast jag kunde ändå inte få ihop sammanhanget. Ganska snabbt var jag framme vid en av luckorna och en dam tog emot lappen och läste igenom texten på den. När hon kom fram till ”obična – velika” läste hon upp de två orden och tittade frågande på mig. Jag sa urskuldande att jag inte visste vad det kunde betyda. Hon letade ett tag bland brev och paket på hyllorna men hennes letande var egendomligt oprecist och efter ytterligare en stund bad hon en av sina kolleger om hjälp och så var det med ens två som letade på ett liksom halvblint och svävande sätt bland högarna av paket och brev. För hur letar man efter något som är vanligt och stort och som dessutom ska vara ett brev? Ett tag såg det ut som om båda ville ge upp och den ena såg strängt på mig och frågade efter adressen. ”Min adress?” undrade jag. Ja. ”Hvarska deset”, sa jag duktigt och det accepterades, jag hörde till rätt distrikt. Så plötsligt hittade den första damen detta ”obična – velika” som visade sig vara ett slags tunt och ganska långt paket, kanske var ”obična – velika” egentligen en rätt bra beskrivning, tänkte jag medan jag tog emot ”försändelsen”, låt oss kalla den så.

Jag tog den i båda händerna och läste avsändarens namn: Eva Runefelt. Nu visste jag. Dikter av Sirkka Turkka. Jag gick ut från posten rakt in i solskenet med blicken riktad bort mot det mäktiga vitskimrande Hotel Esplanade.

Ja, och så klev jag på spårvagnen hem och när jag lite senare kom in i lägenheten rev jag av pappen från innehållet i försändelsen och där var boken, tunn smidig i vacker skyddsfärg, liksom beredd att glida ur händerna på mig. Och namnet var: En hund i strumpbyxor.

Jag bläddrade lite försiktigt, fast jag tänkte inte att jag skulle läsa. Inte ännu. Men några ställen kom ändå att fotograferas av av min blick. Det här:

I fickan bar jag övergivna skadade
stenar, på axlarna så många djurs död.

Och det här:

Hösten är här. Månpojken
har stigit över havet.

Men nu ska jag göra som Danilo Kiš säger någonstans om sig själv eller om någon av sina gestalter. Jag ska vänta lite med detta bästa. Inte läsa förrän sedan.

Bilder

Citat

Dikter