Blogg

Jag vänder blicken bakåt och sedan hitåt igen och skickar på prov ett vykort till mig själv från den där dagen när Rudolf och jag strövade omkring i Bo-Kaap. ”Bo” betyder förresten något i stil med ”övre” och stadsdelen ligger också på sluttningen till något av de omgivande bergen, minns inte vilket.

I någon av mina sydafrikanska texter nämnde jag kaféet ”Batavia” och roibos-cappuccinon jag drack på den svettiga innergården där. Jag visar er väven som är spänd genom hettan mellan denna innergård och himlen, en karibisk känsla.

Svetten rann över ansiktena på oss och vi pratade lite osammanhängande och gjorde ett segt motstånd mot hettan. Vi hade bestämt oss för att sitta där vi satt och vi blev starka i det. Detta var nog den varmaste stunden i min januari. När vi hade druckit ur och envisats lite till gick vi uppför trappan och in i kaféet igen för att betala. På ett av borden där inne fick jag syn på en bok, ”Tintin in Africa” stod det på framsidan. Här lämnar jag en lucka för era tankar.

Märkliga dagar som seglar förbi. Jag ser mig själv svävande mellan det förflutna och framtiden, mellan sorgen och glädjen, mellan förlusten och det nya mötet, mellan det stora rika förflutna med Londi och den öppna framtiden med Miki.

Härom dagen stod jag vid en av sjöarna – de där underligt numrerade sjöarna i Maksimir, jag kommer aldrig att förstå de där namnen, men kanske har de någon förbindelse med himlakropparna – ja, i alla fall stod jag vid en av sjöarna och såg ut över vattnet och den besynnerliga stenkistan som verkar färdas både i sidled och ner mot djupet, fast oändligt långsamt.

Och jag tänker på andra vatten, på vattnet i teet jag drack i den lugna kretsen i Živi Atelje, denna fristad för både vilsna och fridfulla själar. Felix, som är här från Guangdong eller var i Kina hon nu hör hemma, hällde upp te enligt konstens regler med en säkerhet som bara den som kan hänge sig åt leken har. Allvarets lek. Och i kannan, bladets lek med vattnet. Eller vattnets med bladet.

Så krökte vägen och jag kände plötsligt att jag utan att vara illojal mot minnet av Londi kunde ta ett nytt steg. Kanske var det tiden hos Rudolf i Sydafrika som gav mig det där nya modet – det stora återseendet och solen och det speciella afrikanska djupet.

Några månader efter Londis död, medan jag ännu hade åtminstone ena delen av mig kvar i katastrofen och stympningen, sa jag till någon och kanske ännu mer till mig själv att jag aldrig någonsin skulle köpa en hund, men att om jag en dag skulle möta en hund som behövde min hjälp och jag trodde mig om att kunna ge den, då skulle jag bereda ett hem för en ny hund.

Och nu har det hänt. Ja, vi möttes inte på gatan eller i parken utan helt modernt på internet. Efter återkomsten från Afrika för ungefär två veckor sedan började jag följa en sida på facebook som heter Farmica. Det är en sida skapad av några tjejer som förestår en fristad för hemlösa hundar och katter i Našice i hjärtat av Slavonien. Ganska snart fick jag syn på och började följa en hund som heter Miki. Jag tittade på bilderna och läste hans svåra historia. Han kämpade sig fram genom dagarna och levde på mat som förbipasserande slängde åt honom och han sov än här än där. Han hittades en dag utmattad vid vägkanten full av fästingar och löss och skråmor. Och tjejerna på Farmica tog sig an honom, förde honom till veterinären och gav honom början till ett liv hos sig, men eftersom de löpande tar hand om nya övergivna och misshandlade djur, kan han inte stanna hos dem, så hans bilder och hans historia las ut på internet. Och där fann jag honom och nu ska han bli min. Han är kanske ett och ett halvt år och är en korsning mellan hrvatski ovčar (kroatisk fårhund) och någon typ av terrier. Han är mycket lurvig och ser tapper och viljestark ut. Någon gång efter mitten av februari kommer han hit till Zagreb. Under tiden förbereder jag mig.

För några dagar sedan talade jag lite om myten om androgynerna utifrån en text jag läst av Platon.

Jag vet inte om ni minns, så jag citerar för säkerhets skull ett stycke ur min text:

I en avlägsen tid finns inte bara man och kvinna utan också en tredje sort som vi numera bara har namnet kvar av: androgynen. Denna varelse var både man och kvinna, helt rundad med fyra armar och fyra ben och på ett och samma huvud fanns två ansikten som såg åt varsitt håll och varelsen hade fyra öron och två kön. Androgynen var helt riktad inåt mot sig själv och behövde ingen annan, den var sin egen värld och blev därför till en utmaning mot gudarna och säkert mot de andra människorna. Och till slut högg Zeus dem i två bitar för att de skulle bli mindre självtillräckliga, varpå Apollon fick genomföra vissa justeringar. Allt detta kan te sig groteskt eller är groteskt och brutalt, men tanken som följer i spåren av det här förfärliga hugget är att människorna – de androgyna i alla fall, men kanske alla här minns jag inte riktigt vad det stod – efter detta alltid söker sin andra hälft.

Jag har tänkt mycket på detta inte minst i förbindelse med min förtvivlan efter förlusten av Londi. Och ju mer jag har tänkt desto säkrare är jag på att den sanna androgynen i den här platonska betydelsen är människan och hennes hundvän. Inte människan och hunden i allmänhet, men en människa och en hund som är vänner på djupet. Den kombinationen är ett eget universum som finner sin första styrka i att cirkla runt sig självt och att ha blicken vänd inåt. Detta betyder inte att ett sådant litet universum inte kan vara vänligt inställt till omvärlden, tvärtom! Denna cirkel kan lätt vara öppen för omvärlden, men den är alltid hel i sig själv. Det är också därför förlusten blir så brutal och chockartad när den ena hälften i denna förening bryts loss och dör. Sedan är det ju ändå så att tiden så småningom mildrar känslan av katastrof hos den kvarblivna hälften och omvandlar den till smärta och sorg, tills sorgen så småningom blandas med en längtan efter en ny förening.