Miki

Så krökte vägen och jag kände plötsligt att jag utan att vara illojal mot minnet av Londi kunde ta ett nytt steg. Kanske var det tiden hos Rudolf i Sydafrika som gav mig det där nya modet – det stora återseendet och solen och det speciella afrikanska djupet.

Några månader efter Londis död, medan jag ännu hade åtminstone ena delen av mig kvar i katastrofen och stympningen, sa jag till någon och kanske ännu mer till mig själv att jag aldrig någonsin skulle köpa en hund, men att om jag en dag skulle möta en hund som behövde min hjälp och jag trodde mig om att kunna ge den, då skulle jag bereda ett hem för en ny hund.

Och nu har det hänt. Ja, vi möttes inte på gatan eller i parken utan helt modernt på internet. Efter återkomsten från Afrika för ungefär två veckor sedan började jag följa en sida på facebook som heter Farmica. Det är en sida skapad av några tjejer som förestår en fristad för hemlösa hundar och katter i Našice i hjärtat av Slavonien. Ganska snart fick jag syn på och började följa en hund som heter Miki. Jag tittade på bilderna och läste hans svåra historia. Han kämpade sig fram genom dagarna och levde på mat som förbipasserande slängde åt honom och han sov än här än där. Han hittades en dag utmattad vid vägkanten full av fästingar och löss och skråmor. Och tjejerna på Farmica tog sig an honom, förde honom till veterinären och gav honom början till ett liv hos sig, men eftersom de löpande tar hand om nya övergivna och misshandlade djur, kan han inte stanna hos dem, så hans bilder och hans historia las ut på internet. Och där fann jag honom och nu ska han bli min. Han är kanske ett och ett halvt år och är en korsning mellan hrvatski ovčar (kroatisk fårhund) och någon typ av terrier. Han är mycket lurvig och ser tapper och viljestark ut. Någon gång efter mitten av februari kommer han hit till Zagreb. Under tiden förbereder jag mig.

26239396_1859562807668066_297917746286869801_n

4 tankar om “Miki

  1. Vad glad man blir av denna bloggpost! Miki kommer äntligen att få ett fint liv i och med ert liv tillsammans. Eftersom jag också är hundägare sedan några år har jag följt dig här i ditt väl beskrivna sorgarbete efter Londi. Trodde aldrig att jag skulle bli så starkt fäst vid en hund som jag blivit i vår Issa så min inlevelse har varit stor.

Kommentera