Blogg

Igår kväll när jag kom hem från universitetet var jag ganska trött och urlakad och jag talade till mig själv i korta prefabricerade fraser: ”Först ut med Miki. Sedan mat.” Jag låste upp dörren men märkte genast att det bara var låset som öppnades, inte dörren, eller ja, den gled upp en centimeter men sedan var det stopp. Jag skymtade Mikis nos och sedan en av hans tassar och så något vitt och något grönt nere vid golvet. Strax kände jag igen det lånade paraplyet, det var det gröna och en liten stund senare förstod jag att det vita eller snarare gråa var själva moppdelen på golvmoppen, som jag för övrigt aldrig använder, jag kryper omkring på knäna med en trasa när jag tvättar golven.

Jag försökte sticka in fingrarna i springan för att peta undan paraplyet eller moppen, men nådde inte. Miki krafsade hårt på andra sidan dörren. Vi samarbetade bra men fruktlöst. Jag kände oron stiga och så gav jag upp med ett ryck, stängde dörren helt och sprang nerför trappan och ut på baksidan av huset (om det nu finns någon baksida). Där bröt jag av en gren från en spretig buske och så in och upp igen. Jag låste upp på nytt, Miki krafsade och klagade och jag försökte peta bort hindren med pinnen, men den vek sig efter en stund. Jag tappade tålamodet och ringde på dörren mittemot, där jag vet att det bor snälla människor, men ingen öppnade, antagligen var de ute. Efter att ha slängt av mig jackan och halsduken på golvet fortsatte jag att lirka med den trasiga pinnen. Något rörde sig lite bland hindren, men föll tillbaka igen. Svetten började lacka i pannan och i ett anfall av panik tog jag upp mobilen och ringde Đurđica som ju är en riktig vän och dessutom bor hon nära. Hon svarade och jag belägenhet på ett kaotiskt sätt vår belägenhet. ”Ska jag ta med en kniv?” undrade hon. ”Ja”, svarade jag, ”fast inte vass, helst ett rör kanske”. Och så la vi på och jag fortsatte att rota, nu något mindre vilt och Miki kände också att paniken sjunkit undan något, så han pep bara lite sporadiskt och krafsade rätt stillsamt. Plötsligt träffade jag paraplyskaftet med pinnstumpen och efter lite pillande hit och dit lyckades jag skjuta undan hela paraplyet, men moppen låg fastlåst där den låg. Jag satte mig lite på dörrmattan och pustade ut, men strax var jag igång igen med mitt petande. Och så fick jag in en träff på moppen med pinnen och kände att moppen flyttade sig en aning. Jag höll andan och koncentrerade mig, ljuset slocknade i trappuppgången (nej, det var inte första gången, kanske tionde eller tolfte, men det här var ett känsligt ögonblick). Jag försökte minnas hur det nyss sett ut i dörrspringan och jag hade tur och pressade pinnen i rätt riktning. Sakta gav sig moppen av från öppningen – jag förstår egentligen inte hur – och så gick dörren upp och Miki flög ut som ur en katapult rakt på mig. Ja, och ögonblicket efter dök Đurđica upp och vi strömmade in i lägenheten alla tre och Miki fick en tuggrulle och jag hällde upp varsin rakija åt oss människor. Och så satt vi där och lät oron och dramatiken fara.

Väderbakslaget gör mig lite olustig, det är så trist när det är kallt och blommorna på plommonträden ser så sorgsna ut. En del säger då till mig att jag ska vara glad över att det inte är för varmt och att jag borde tänkta på och oroa mig för den globala uppvärmningen. Det kan jag väl göra ändå och samtidigt vara glad när det är varmt och nedstämd när det är kallt, tänker jag. Mitt huvud ska väl ha plats för mer än en tanke eller inställning åt gången och för övrigt är felen och bristerna en förutsättning för att livet ska kunna vara levbart. Tänk er om allt vore perfekt med vädret till exempel. Då skulle vi veta i exakt vilken takt temperaturen skulle stiga om våren – idag sju grader, imorgon sju och lite till, i övermorgon sju och ännu lite till. Och så skulle det vara år efter år. Vem skulle orka? För glöm inte, detta är bara en liten detalj, perfektionen skulle naturligtvis gälla allt. Hur långa skulle mina andetag vara? Den perfekta längden, naturligtvis. Vilken steglängd skulle jag ha? Den perfekta. Och då har jag egentligen inte sagt någonting.

Othärdlighetens väg är mycket smal. Vi vill att allt ska vara så bra som möjligt i stunden, men överfört på året eller till evigheten, vad vågar man önska då? Jag tänker ofta att det är en stor lycka att jag genom livets skiften inte fått alla mina önskningar uppfyllda. I vilken skräckkammare skulle jag inte sitta då!

Och här inne luktar det nu lavendel, för Miki har lekt ganska vilt med en lavendelpåse. Jag har hört att hundar avskyr lavendellukt och att man ska använda lavendelsprej om man vill att ens hund ska låta bli något eller hålla sig borta från något hörn av hemmet. Men lavendelpåsen är nu en leksak, men den varaktigaste leksaken är den ofullkomliga pinnen. Den är så ”perfekt”. Och det suddiga fotot också.

Så bläddrar årstidsboken bakåt bland sina blad. Härom dagen var det nitton grader, nu är det två och nya små virvlande snökorn tävlar med plommonträdens blommor i vithet. Miki och jag har börjat vänja oss vid varandra och han biter mig allt mer sällan i fötterna och jag har inte på länge slängt ut honom i hallen. Fast alldeles nyss kom ett plötsligt undantag i denna harmoniska utveckling. Miki blev vild och nöjde sig inte med att jaga pipleksaken och det nya dockan utan tyckte att jag lekte för dåligt, så ja, han bet mig i foten igen. Nej, det gjorde inte ont, men efter tolv eller femton sådana attacker tröttnade jag, så nu är han i hallen.

Innan han åkte ut såg han ut så här. Man ser energin hårt buntad i det borstiga huvudet och man känner att han vilket ögonblick som helst kan hoppa genom bilden.

Nu släpper jag in honom igen.

Denna dag har det varit regn från morgon till kväll – varför är det så svårt att tycka om regn? Jag har ju ändå alldeles nyligen upplevt vattenbristen i Kapstaden. Men nej, det ändrar inget eller sådant hamnar i ett annat fack i medvetandet, ett slags teoretiskt fack för vetande som inte har någon direkt förbindelse med hur livet levs i nuet. Man blir våt, man ser inte riktigt och marken mjukas till och upp stiger det där bruna som heter ”blato” här, överallt stiger det upp: i vägkanterna, mellan gatstenarna, i sprickorna i trottoarerna och på fälten eller i grönområdena som blir till brunområden. ”Gegga” heter det på svenska. Inte ens Miki tycker om regn, fastän han är härdad mot alla väder och sorglös. Han stannar upp strax utanför porten och känner efter lite och blir plötsligt mindre ivrig, men så kastar han olusten av sig och blir ivrig igen.

Ja, och trots blötan gick vi en ganska lång promenad idag med Vesna, Đurđica och Hajdi. Vi gick till Savica som ju mest består av ganska trista men ändå på något märkligt sätt trevliga hyreshus. Så underbart fula och slitna! Egentligen hade vi ett mål, men vi fick ge upp det av skäl jag släpper till en annan gång. I stället gick vi i en stor båge och efter en dryg timma var vi tillbaka på Hvarska och vi bestämde oss för att dricka kaffe och torka lite i Simpas uterum. Gabriel kom ut med kaffet, Vesna hade beställt en vattnig amerikansk variant som Gabriel egentligen inte kände till, men han trollade fram den ändå. Hajdi och Miki låg på brädgolvet och droppade och kikade mot skjutdörren, där det då och då kom in någon.

Sedan låg de och tittade på varandra. Nej, vi släppte dem inte fria för då hade vi nog inte fått stanna så länge, även om Simpa är en mycket hundvänlig bar. På Simpa är det högt i tak och allt som inte urartar fullständigt är tillåtet och ibland också det. Jag tänker på de blodiga ansiktena som Vesna, Miki och jag upplevde där för några veckor sedan.

Ja, och snart var vi alla ganska torra och kunde gå ut i regnet igen, fast Miki och jag var lyckligt lottade och hade inte många meter hem.