Blogg

Min obetänksamhet förde oss idag längs den långa Heinzelova bort till Pet Centar. Ja, först gick allt lätt, vi gick i den gröna skuggan under blommande kastanjer och då och då stannade vi för att nosa och ta bilder.

Det är den grönaste tiden. Av och till kikade Miki genom hålen i muren längs gatan. Där innanför var allting grönt, till och med himlen verkade vara osäker på om den skulle fortsätta att vara blå.

Så nådde vi affären som var påfallande tyst och nästan helt obefolkad. Jag såg knappat en människa bland hyllorna med djurmat eller leksaker och koppel och annat man kan vilja sälja till mattar och hussar. Miki tog ner en gummiboll och började leka med den, men jag valde två pipbollar i stället. Och så köpte jag en mindre säck torrfoder och lite hundgodis. Jag betalade och Miki drack vatten vid utgången. När vi kom ut slog värmen emot oss, ja, antagligen var det inte mycket varmare än det varit på ditvägen, men nu kändes det. Termometern sa 29 grader i skuggan och efter en kort bit satte Miki sig ner och blev till en liten inåtvänd staty.

Jag väntade och tog några bilder, lät blicken löpa längs den långa trottoaren framför oss, tänkte lite på ordet ”Kerala”, på hur ålderdomligt och hett det låter. Så gick vi vidare och när vi kom till en grön plätt steg Miki snabbt ut på den och sträckte ut sin lilla kropp. Som ett mini-lejon låg han där med blicken inställd på ändlösheten.

Jag satte mig bredvid honom och tittade på gräsets grönhet och upp i kastanjernas valv. Denna vackra tid!

Vi gick längs en smal gata till den stora öppna platsen framför Konzum. Där gick vi över grus och torr lera med gräsfläckar under ginkgo – honträd som luktar härsket smör när det är dags – och lindar. Då och då stannade vi upp för en paus.

Och nu är kvällen sen och den ljumma luften strömmar in genom det öppna fönstret. Miki vilar och båda de nya pipbollarna är sönderbitna…

Imorse satt Nilla, Miki och jag på Café Goran och tog en avslutande kopp kaffe/slurk vatten innan Nilla lämnade staden mellan floden och berget igen. Om sanningen ska fram – fast man kan ju undra hur bra det här med att rulla fram sanningen egentligen är – så började vi dagen på Simpas terrass, nej, nu ljuger jag bestämt, vi satt i uterummet, eftersom terrassen var full med folk. Så, ja, vi gick från kafé till kafé.

Hos Goran fick vi det bästa bordet i det smala prånget ut mot Paška och det var vi glada för. Barägarinnans (fast äsch, hur vet jag att det är hon som äger baren?) lilla vita tuss till hund skällde ut Miki, men han förhöll sig stramt avvaktande och då tystnade den vita. Miki fick sitt vatten och stunden var lugn.

På hemvägen gick vi inte under de här prunkande rosaklädda grenarna. Bilden är flera dagar gammal och den rosa prakten ligger nu på marken under trädet. Fast en del blommor sitter kvar på trädet, får jag väl tillägga.

Cooltura är en fantasifullt inredd lokal för drickande av kaffe, te, öl, vin och rakija här i mitt kvarter. Simpa är vardagsstället, dit jag går mest, men vill jag vara lite ”flashigare” och modernare går jag till Cooltura. I dessa dagar med försommarvärme har uterummen på båda sidor om den smala gatan Pašmanska öppnats och det är fullt med folk från morgon till kväll. Och nyss var jag där med Nilla och Miki, efter en fantastisk eftermiddag hemma hos Vesna med bosniskt kaffe och turkisk konfekt och schäfern Hajdi och Đurđica och Zora. Möblerna gungade, bollarna studsade och Hajdi och Miki flög från hörn till hörn. Då och då kom något av Vesnas barnbarn in och sa något och klappade hundarna. Men efter det satt vi som sagt en stund på Cooltura, Nilla, Mik och jag.

Och där slog vi oss ner under ett genombrutet magiskt tak och drack vin och gemišt och Miki var än stillsam än orolig på jakt efter hål att smita ut genom.