Tillbaka här och tillbaka på vägarna här omkring: Idag reste Miki och jag med Vesna på en av hennes reportageresor bland trähusen i Turopolje. Ja, kanske var det mest en nöjesresa. Vi har utvecklat ett beroende av traditionella turopoljska trähus – åtminstone Vesna och jag, men Miki har inget emot att komma ut i byarna och se och sniffa efter hönor och tuppar och får. Vi såg en fantastisk tupp med granna pälsstövlar i Novo Čiče! Det ni!
Först letade vi oss lite omständligt fram till byn Velika Buna (Det stora upproret), där Vesna skulle intervjua en fru (nej, jag tänker inte säga varken ”kvinna” eller ”dam” eller ”tjej”) som driver eko-turism i ett vackert restaurerat trähus omgivet av vingårdar och vackra böljande kullar.
Vi gick in och besåg de vackra rummen och Miki träffade den glada bordercollien Luna (så tror jag hon hette, om inte så hade hon lätt kunnat heta det, för så heter var tredje tik här) och lekte lite återhållsamt med henne.
Vi tackade nej till kaffe och åkte vidare till Novo Čiče, där Vesna skulle tala med mannen som förestår den lilla etno-byn inne i den större byn. Vi gick runt, Vesna talade med mannen, vi tog bilder och Miki kände sig lite berusad av hönslukten, tror jag. Och den stora tuppen gick så nära och så tvärsäker, som om han visste att han tillhör en skyddad art. På slutet fick vi ett par broschyrer om platsen och Vesna och mannen beklagade att Turopolje är så okänt och liksom bortglömt, men jag undrade lite i bakgrunden om det kanske inte är något bra med denna bortglömdhet. Glömska kan skydda.
Sedan var vi ”lediga” eller i alla fall Vesna och vi steg in i bilen och for till Velika Gorica för slå dank där. Velika Gorica är en välmående stad som varken är stor eller liten och som jag tror det kan vara lätt att leva i och jag vet att de studenter jag har som kommer därifrån brukar vara lite måttfullt klädsamt stolta över sin hemstad. Vesna köpte underbar burek åt oss i en liten ”kiosk” i en ful halvskum tunnel. Ska jag köpa burek i Velika Gorica någon mer gång så är det där! Sedan gick vi med den heta burkpåsen längs huvudgatan till det bästa kaféet. ”Dobardan” heter det, ja, goddag. Vi satte oss vid det bästa bordet under en prasslande lönn invid gatan och Miki hoppade upp på den perfekta träklädda muren och spanade ut mot gatan och händelserna.
