För en tid sedan gick jag tillbaka till den första boken jag läste av Mikael Enckell, nämligen ”Om konsten att älska skriften”, den som drabbade mig på ett sätt som bara ett litet fåtal böcker har gjort i mitt liv. Det var under våren 2009 och jag skrev ganska utförligt om varje essä i boken i min blogg ”Under pausträdet” och det utspann sig samtal under mina texter på ett sätt som jag sällan upplevt under pausträdets dagar. Ja, en gång dök Mikael Enckell själv upp där. Och nu är han död, men han fortsätter att tala till mig. Den längsta och för mig märkligaste essän i boken bär namnet ”Heidi” och handlar om författarens mor. Inför omläsningen av just det kapitlet får jag lust att läsa om vad jag själv skrev om det under den första läsningen, men så bestämmer jag mig för att låta bli eller snarare att läsa det efter omläsningen. Medan jag är inne i essän letar jag efter vad det är Enckell gör för att lyckas med det nog så vanskliga företaget att både uppriktigt och kärleksfullt beskriva en mor som verkligen inte alltid haft hans bästa för ögonen. Hur får han läsaren att lita på att det han säger är sant och äkta? Vägen verkar onekligen smal. Det är ju inte bara en bild av modern han skapar utan det blir också oundvikligen en bild av honom själv. Jag kommer fram till att han lyckas för att han hittar det rätta avståndet, alla andra avstånd hade varit för korta eller för långa, men han finner den punkt där kärlek och klokhet sammanfaller. Det är detta som bär essän om modern. De andra texterna i samlingen är skapade på ett helt annat sätt. I dem finns inget krav på en jämvikt som på ett så dramatiskt sätt skulle kunna gå förlorad.
Och nu har jag gått tillbaka till det jag skrev om essän för snart fjorton år sedan. Med risk för att gå en och annan på nerverna citerar jag här delar av den texten:
”Sedan finns det flera små avsnitt insprängda i texten som skildrar episoder där Heidi själv är om inte förebild så vägvisare. Enckell berättar att hon ofta vägledde människors läsning i deras egen riktning. Hon rekommenderade inte sådant som hon i största allmänhet tyckte var läsvärt, utan det som hon uppfattade som läsvärt för just den eller den personen. Enckell blev för egen del flera gånger av modern förd i ’sin egen läsriktning’ och just för att det verkligen var hans egen väg, så följde han henne villigt:
**En sådan bok var den första kontakt jag hade med Salcia Landsmanns ’Jüdische Witze’, i pocketupplaga. Bokvalet var motiverat av att hon redan då uppfattat mitt växande intresse för det judiska elementet i vår kultur och ett uttryck för hennes anpasslighet och obenägenhet att – som de flesta bokrekommendatörer – diktera vad de tyckte att man bör intressera sig för.
Denna välutvecklade lyhördhet hos Heidi förklarar delvis hur hon kommit att påverka min läsning och min litterära smak i så stor utsträckning.**”
°°°
”Vad finns då under ytan av den konkreta skildringen av en levnad? Det som präglar hela texten är värmen med vilken den här sonen betraktar sin mor, en mor som, trots alla sina goda egenskaper, ändå tillfogat sonen mycket skada, inte minst i tidiga år. Trots att Enckell vill förklara detta med just moderns alla goda sidor, så kvarstår ändå gåtan med den här överseende kärleksfulla blicken som når överallt, in i alla skrymslen. I början av läsningen brottades jag med gåtan och försökte hitta ett hål in i den, men så småningom släppte jag efter och lät mig liksom ledas av Enckells sätt att se på Människan, ja, för stundtals är det inte Heidi vi ser utan ”människan i denna värld”. I den här essän blir – för mig i alla fall – förebilden Enckell själv, alltså han blir min förebild. I de andra texterna i essäsamlingen betraktar läsaren andras förebilder i det skrivna ordet och i mänsklig gestalt bakom detta. Där finns då ett (litet) avstånd mellan läsaren och det som texten berättar och dessa texter berättar OM något. I det här kapitlet möts författaren och läsaren och författaren tar läsarens hand och för honom/henne genom landskapet, genom tillvaron – alltmedan han berättar om sin mor, om sin uppväxt.
Texten om Heidi har för mig varit mycket svårare att skriva än de båda föregående. Detta för att jag själv känner mig indragen i den och liksom blottad av den. Det är som om jag talade med Enckell direkt här och som om jag plötsligt måste visa min egen insida med alla dess skråmor och knottror. Och ändå känner jag mig på ett märkligt sätt lättad efter läsningen och efter skrivandet om det lästa, som om jag vore förlåten för att och inte fastän jag är som jag är. Ja, jag ser, vad någon tycker: Jag håller på att glida ner i ett känslosamhetens eller vekhetens dike. Jag tar tag i ett citat av Italo Svevo och häver mig, med en liten protest mot psykoanalysen som vetenskap, upp på kanten igen: ’En stor man, allas vår Freud, men viktigare för romanförfattarna än för de sjuka.’”
