Blogg

Nej, den här dagen finns inte i år, men förra året var den en helt egen dag. Den 29 februari 2020.

Jag hittar ingen bild från vårt andra – eller tredje? – besök i krematoriet, men jag vet att det måste ha skett några dagar före den tjugonionde. Vi (Alex, Rudolf och jag) var där för att hämta urnan. Och vi fick ganska lätt ut den, men när vi försökte få veta något om en minneslund blev det stopp. Ingen talade något annat än tjeckiska och min övertydliga och långsamma kroatiska hjälpte lika lite som engelska. Efter ett tag verkade det som om det fanns en sådan men att det skulle ta ”lång tid” innan vi fick tillträde dit. Så kom en yngre man in, antagligen också för att hämta en urna, och jag tyckte han såg ut att tala engelska och det gjorde han också. Han ställde vår fråga och översatte svaret. Om två veckor eller tre kunde vi få komma till minneslunden och genomföra vår ceremoni. Vi tittade på varandra och bestämde oss för att göra på något ”annat sätt” och så gick vi ner från höjden till spårvagnshållplatsen och åkte hem med urnan och ställde den på golvet i skafferiet. Någon dag senare hade vi ”bestämt oss” för hur vi skulle göra. Det var ingen eller alla som föreslog det. Det skulle ske på kvällen i mörkret den 29. Den kvällen gick Rudolf, Alex, Miki och jag genom stan bort mot Svitava, den lilla floden som flyter förbi Renés barndomshem.

Vi kom till bron som för över floden, men vi tyckte att det var för ljust och för mycket bilar, så efter att ha korsat bron gick vi utmed flodens andra strand förbi huset och fram till nästa bro. Där var det mörkare. Vi gick ut till mitten och Rudolf skar upp urnans lock och Alexandra spred askan över vattnet. Det glittrade länge.

Kvällen den 28 februari var nog den bästa under hela vår tid i Brno förra året. Den blev något annat än sorg, begravning och ändlösa, slitsamma byråkratiska sysslor. Irina och Libor hade bjudit hem oss till sig och vi gick in till centrum, till Alfa-passagen, där de har sin lilla lägenhet. När vi kom in började Miki först visa sig stöddig mot Cyril, men nu var Cyril på hemmaplan, så det kom att gå enligt hans ”regler”. Vi satte oss tätt intill varandra i det lilla köket som ändå verkade vara det största rummet. Irina hade dukat upp rader av små matbitar, men viktigast var drycken eller dryckerna. Och Irina sa att vi på ryskt vis måste dricka upp allt. När jag tittade på flaskorna undrade jag om det var möjligt, men så tänkte jag: det blir som det blir. Och kvällen rullade fram in i natten. Vi pratade, skrattade och var allvarliga och så åt vi och vi drack mycket. Jag minns inget av vad vi sa men jag vet att Irina visade lite bilder på Cyril, på René och på sonen i Moskva. Libor skrattade mycket åt sin engelska som inte ville lyda honom, men egentligen gjorde det inget. Det var bara uppiggande och Irina sa att hon aldrig talat engelska förr, men att hon förstod. Ruset steg och hundarna rusade vilda omkring och lekte ”på en femöring”, hoppade rakt upp och svängde skickligt i luften. De enda bilder jag tog var på dem, men alla blev suddiga.

Det blev kanske verkligen så att vi drack upp allt, omöjligt att minnas och hemåt gick vi sedan i sicksack – jag tror det var mycket sent, fast egentligen vet jag inte. Bakom oss hade vi den rätta sortens ”dödsfest” och jag tror att René hade godkänt den.

Även denna dag – förra året i Brno – försöker jag rekonstruera med hjälp av mobilens bilder. Namnet på parken ett litet stycke nedanför Čápkova har jag glömt, men jag vet att Rudolf, Miki och jag var där med Šárka och hennes lille son Mareček och lekte lite. Det var rätt kallt och efter ett tag gick vi nerför en gata i riktning mot centrum. Vi stannade upp vid ett kafé/ölställe och Šárka sa att René ibland hade druckit kaffe med henne där under den sista tiden (ja, inte den allra sista), fast antagligen inte inne i lekrummet. Dit gick vi nu. Vi beställde öl och någon lämplig hälsosam dryck åt Mareček.

Snart var Mareček nere på golvet bland leksakerna och han hittade också några barn att leka med. Šárka skrattade och sa lite halvt på skämt: ”Snart behöver han mig inte mer. Han klarar sig själv.” Och så pratade vi lite om René och sedan om saker som vi hade framför oss att göra. Och så drack vi öl.

Efter en stund dök Alex upp och så småningom blev eftermiddagen till kväll.

Av en suddig bild i mobilen förstår jag att vi avslutade kvällen i vinbaren på Čápkova.

Mitt försök till rekonstruktion av veckorna i Brno förra året snubblar vidare. För den här dagen ger mobilen inte mycket stöd. Det finns bara en bild och den verkar inte vara tagen av mig. Fast ger bilden ändå en ledtråd. På den finns en vänlig light-version av en munkorg/brnjica. Det måste vara Irina som tagit bilden för det är ju hon som skapat denna charmerande ”lillkorg”.

Så jag förstår att det måste vara den dagen då Irina och Libor tillsammans med sin underbara hund Cyril kom till oss på Čápkova 18. Vi hade bett dem komma på kaffe och för att se om de ville ha någon minnessak efter René. Och nu minns jag hur de kom och gick in tveksamma och liksom skakade av att vara där så där ”efteråt”. Det enda som lättade upp stämningen var hundarna även om Miki var ganska bossig och inte helt vänlig. Han tyckte väl att han ansvarade för lägenheten och att han inte kunde släppa in någon stor hund. Jag tror jag kopplade honom eller stängde in honom någonstans eller så tog Federico honom. I alla fall var det nödvändigt att ”desarmera” honom. Det blev lite hundprat och jag berättade om hur svårt det varit att resa genom Österrike med ”Beißkorb-tvång” och hur Miki hade vantrivts med att ha nosen instängd. Då visade Irina Cyrils milda hemsydda variant av munkorg och sa att hon kunde sy en likadan åt Miki. Jag tackade genast ja och hon sa att hon skulle göra den samma dag. Sedan tittade vi lite på böckerna och Irina valde ut ett par, Libor sa att han slutat läsa. Vi människor var hela tiden lite stela och osäkra på hur vi skulle vara och besöket blev ganska kort. Det märktes att de inte ville vara i Renés lägenhet efter hans död.

Några timmar efter att de hade gått kom bilden på munkorgen och Irina skrev att vi kunde hämta den hos dem när vi ville.

Egentligen vet jag inte om det här verkligen går att kalla rekonstruktion av tiden i Brno förra året eller om det snarare för till en förskjutning av förloppen eller kanske – delvis – en förfalskning. Nå, det må vara hur det vill med det. Nu fortsätter jag. För den här dagen har jag hittat några få bilder som jag vill använda, det var ingen ”fotograferingsdag” eller så har jag kastat ut en del. Den första bilden föreställer några av Renés böcker som vi ville ge bort till hans vänner och till några av mina. Ingen av oss kan ju läsa tjeckiska fast vi behöll ändå ett par var.

I raden här står några böcker av Škvorecký, Hrabal och Klíma. Det fanns inga bokhyllor i lägenheten och de flesta av böckerna stod uppradade på fönsterbänkarna eller låg utspridda på små bord. Vännerna kom upp och tittade, de flesta rörde sig lite skyggt och tittade lite hastigt men några tog i alla fall med sig en eller ett par böcker.

Sedan vet jag inte vad vi gjorde, kanske gick vi till någon bank för att reda ut det ena och det andra. Någon gång tog Rudolf, Miki och jag en promenad genom stan och hamnade till sist på ett kafé någonstans vid Masarykova i den nedre änden ganska nära stationen.

Genom fönstret tittade vi ut på en vacker innergård. Miki fick vatten. Vad vi pratade om minns jag inte, fast det hade säkert med vårt dåvarande nu att göra.