Liten vårtur till Ljubljana
17/3 -2012
I tisdags gjorde vi en tur till Ljubljana, Nilla, Londi och jag. Vi tog ett morgontåg och gjorde den vackra turen utmed Sava, där man ser byarna och träden spegla sig i floden.
Efter drygt två timmar var vi framme i ett härligt soligt Ljubljana. Våren kom några dagar tidigare dit än hit det här året.
Vi gick utmed Ljubljanica och fram och tillbaka över de många broarna.
Franciskanerkyrkan vid Prešernov trg drog förstås kamerablickarna till sig. Prešeren, Sloveniens nationalskald står för övrigt staty där, men det går nog inte att se här:
Lunch åt vi i Ljubljanski Dvors uteservering. Vi satt strax intill floden.
Vi gick också längs en liten bäck för att Londi skulle få sitt första vårbad.
Ljubljana är inte stort och här börjar vi närma oss en utkant:
Karlovac
14/3 -2012
Under helgen var vi också i Karlovac. Staden ligger precis som Ozalj ungefär en och en halv timme sydväst om Zagreb, bara lite sydligare och östligare. Karlovac är lite svårt att få grepp om. Staden är ganska sliten och ställvis ödslig, men ändå har den mycket charm.
Jag tar en av mina guideböcker till hjälp för att beskriva eller ”förklara” den:
Karlovac är idag en industristad och en viktig knutpunkt för vägarna mot Slovenien. Staden började sin historia som ett bålverk mot turkiska räder. Själva staden grundades år 1579 av ärkebiskop Karl av Habsburg. Det är efter denne Karl som staden är uppkallad. Stadsplaneringen är gjord av italienaren N. Angelini.Han ritade en befäst stad som skulle ligga där floderna Korana och Kupa flöt samman. Staden fick formen av en sexuddig stjärna med bastioner och vallgravar, som nu har gjorts om till stadspark. I den befästa staden låg 24 identiskt lika byggnader, som alla finns bevarade, även om de inte används till samma syften som förr.
Staden hjärtpunkt är Strossmayertorget med Frankopanpalatset i barockstil. I palatset ligger numera stadsmuseet (Gradski Muzej)…
den sexuddiga stjärnan i emblemet återger stadens grundritning
Trg Bana Jelačića
den vita byggnaden är Gradski Muzej, stadsmuseet
somliga av gatorna verkar ha sett bättre dagar…
Nere vid Kupa:
Vi går genom Ozalj
13/3 -2012
Ozalj är inte bara en borg utan också en by och den promenerade vi igenom strax efter mässan, när de många gudstjänstbesökarna just strömmat ut och satt sig i bilarna och skumpat iväg längs den gropiga byvägen.
Nilla och Londi
ett övergivet hus
fåren kommer ut
vita katter på vit filt
byvägen
Ozalj 38
Stari grad, Ozalj
12/3 -2012
Igår gjorde vi en utflykt med Draženka till bland annat borgen i Ozalj som befinner sig ungefär en och en halvtimmes bilresa sydväst om Zagreb. Det var bara Londi och jag som varit där tidigare och då till och med inne på borggården. Den här gången fick vi stanna utanför järngrinden, ”eftersom ungdomar skräpat ner så mycket uppe på borgen att man tvingats stänga den för allmänheten. Borgen förvaltas numera av ‘Hrvatski Zmaj’, den kroatiska draken, som möjligen kan släppa in besökare under vissa vardagar.”
Buba och Londi tittar ner mot Kupa
backe med krokus och snödroppar
Nu stänger jag dörren om mitt Trieste för ett tag
8/3 -2012
Det är dags att vända blicken någon annanstans nu (annars storknar ni och jag blir en kuf). Jag har mitt nu och mitt liv här i Zagreb och jag har nya böcker att läsa och uppleva. Men till Trieste vill jag återvända, jag har nyfunna vänner där, jag har vägar att gå, jag har allt kvar att upptäcka, för nu vet jag vad jag vill se och leta efter. Jag vill gå i Cavana-kvarteren igen, jag vill tillbaka till den lilla ”osmízan” i gränden där jag satt den där eftermiddagen med Alessandra, jag vill upp i de slovenska byarna och jag vill gå ut på piren Molo Audace och jag vill flanera utmed Canal Grande…
Nu gör jag med några bilder en sista rundvandring innan jag stänger om minnena.
Canal Grande – blick mot Piazza Ponterosso:
Canal Grande – blick ut mot havet från James Joyce’ axel:
Den massiva serbisk-ortodoxa kyrkan. Jag var inne i den under den där söndagens mässa:
Kvarter bakom och ovanför Piazza Cavana. Här kunde jag bo:
Det triestinska havet ser väl ut så här när det föreställer sig självt:
Om Fulvio Tomizzas roman Gli sposi della Via Rossetti skriver jag en annan gång, kanske efter nästa resa till Trieste, kanske tidigare. Det är en märklig roman. Ingången är så knastertorr att det är omöjligt att tänka sig att romanpersonerna någonsin ska få liv. Ännu otroligare är förstås att det så småningom kommer att bli svårt att hålla tårarna tillbaka över denna historia.
Till Kontovel
6/3 -2012
Ett av mina många mål med den triestinska resan var att se platsen för Umberto Sabas dikt Contovello, den dikt som i min svenska tolkning lyder:
Contovello
En man vattnar sin teg. Sedan kliver han ner
från berget för en liten trappa så brant
att det, när han går, verkar som foten sätts
i tomheten. Det gränslösa havet är där nere.
Han dyker upp igen. Han sliter ännu
med den grå jordplätten, full
av ris bland stenarna. Sittande
på krogen dricker jag detta kärva vin.
Jag ville se denna karga trånga plats uppklängd emellan himmel och hav. Från Piazzale Oberdan tog jag buss 42, en buss där man utan att knorra håller sig hårt fast i de anvisade handtagen, för det går undan och det rycker hit och dit. Chauffören verkar köra för att det är ”kul och farligt”. Efter en knapp halvtimme anade jag att jag nått mitt mål. Ingen visste, men jag klev av och på en husvägg såg jag namnet Kontovel:
Här uppe talar man nästan enbart slovenska. Nej, jag talade inte med någon för människorna verkade hålla sig undan, men jag såg namnen vid dörrarna och på gravstenarna – för jag slank också in på kyrkogården och vandrade omkring där en stund:
Och så läste jag på det trespråkiga anslaget om gudstjänster och begravningar bredvid den lilla vita kyrkan. Det var helt tydligt att slovenskan kommer först, att italienskan har något slags statlig roll och att den ganska underliga tyska texten främst har med historien att göra:
Men nu har jag kommit ett stycke från Sabas dikt. Här är kanske trappan:
Och här är kanske tegen, fast den i dikten är nog mindre:
De här katterna då, de är väl bara med på ett outtalat sätt?
När jag sedan skulle tillbaka ner upptäckte jag att det inte gick att köpa någonting alls i Kontovel, allra minst bussbiljetter, och jag hade ju bara en enkel biljett. Först tänkte jag gå till fots ner till Trieste, men så kom jag på att jag nog inte ville tillbringa hela eftermiddagen på den där slingriga bilvägen bland våghalsiga bil- och bussförare. Jag klev på bussen utan biljett och höll mig hårdare än under uppfärden i handtagen för nu var det verkligen bara full fart ner. Det hade varit både löjligt och absurt med en biljettkontroll mitt i denna svindlande skräckfärd.
≈≈≈
PS I Salongen finns en ny text – lite försenat insatt (på grund av nättrassel).
Castello di Miramare
5/3 -2012
Från Triestes berömda pir Molo Audace kastar jag först en vild morgonblick:
och sedan en seren eftermiddagsblick mot Castello di Miramare:
O Miramare, a le tue bianche torri…
Giosuè Carducci