Mot sydost

Nyss kom jag hem rätt utmattad efter en heldag på vägarna till och från Slavonien med Toma, hans mamma Zdenka och hans lille brorson Luka som blir sex år i november. Genom åren har vi firat både jul och påsk tillsammans, men nu var det alltså en resa och jag hade valt Daruvar som mål och ingen hade protesterat. Londi var trygg hemma i Zagreb hos Đurđica, vill jag inflika. Egentligen hade vi tänkt ge oss av vid halv tio men saker hakade upp sig och fördröjdes, tiden snodde sig, så vi kom inte iväg förrän efter elva. Vi for i sydöstlig riktning och himlen blev allt blåare och Toma valde att färdas utmed en lokalna cesta, så att vi verkligen skulle se något. Och det var ju ett riktigt val. Jag tycker så mycket om att färdas genom byar och fält och efter några mil bestämde vi oss för att stanna i en by vars trähus stod och solade sig bland majsfälten.

bild-67

Jag minns inte byns namn, men jag minns hur vi gick omkring bland husen och förbi den lilla gula kyrkan. Vi tog lite bilder och pratade om träet och begrundade ett årtal över en borttagen dörr. Toma sa något om att här skulle han kunna tänka sig att bo om han bara kunde hitta ett arbete. Du kan ha en dator, sa jag, och så kan du vara fri. Fri till vad?, undrade han. Ja, du kan ju köra in till någon stad ibland, tyckte jag. Och jag tänkte något om att jag nog är mer hemma på landet än i staden, fast, ja, sedan kanske jag måste tycka tvärtom igen. Men härligt är det att stå så där under himlen bredvid en bondstuga och ha fält och skogar omkring sig. Och här har vi så mycket lövskogar…

Läs mer

Med buss genom Gorski kotar

När man färdas från Zagreb via Karlovac till Rijeka passerar man genom det vilda Gorski kotar. Namnet betyder helt enkelt ”bergsområdet” och med sin lite råa saklighet är det nog ett passande namn. Där uppe är det alltid mycket kallare än på platserna runt omkring och i de vidsträckta skogarna finns många vilda djur: björnar, vargar, vildsvin… Till och med på motorvägen som korsar dessa marker känner man att man är ”någon annanstans”. När jag åkte till Trieste nu senast åkte jag via Gorski kotar och Rijeka. I Fužine, en vackert och högt belägen liten stad med utsikt över flera sjöar, gjorde bussen ett stopp, mest för att en fransman hade bråttom till en toalett. Busschauffören pekade ut några buskar och sa: ”Där, men fort! Jag väntar.” En vänlig dam pekade då i stället ut en toaletthytt vid parkeringsplatsen och fransmannen valde den och folk i bussen skrattade, men – och det var väl det viktigaste för den nödige – busschauffören väntade. Under tiden funderade jag över Fužine, som alltid fått mina tankar att vandra.

Staden Fužine växte fram under 1600-talet sedan Zrinski-ätten låtit öppna en järnmalmsgruva i området. Milstolpar för stadens utveckling symboliseras av uppförandet av Karolinavägen 1737 (en viktig väg som förband Bakar med Karlovac och passerade Fužine) samt öppnandet av järnvägssträckningen Rijeka-Zagreb 1873. (wikipedia)

Och när vi sedan krånglade oss ut ur det trånga lilla samhället såg jag till min glädje en skylt som pekade mot Bakar, en liten stad vid havet, som i min värld också hamnat i myten. Ja, jag har min egen världsbild.

Busschauffören valde sedan att inte leta sig upp på motorvägen igen utan tog i stället den gamla landsvägen den sista biten mot Rijeka och havet.

bild1-59

Den inte alltför breda vägen visade sig vara ganska hårt trafikerad av tunga långtradare från exempelvis Bosnien, Rumänien och Makedonien mer än från just Kroatien. Så snart vi kom ner på lite lägre höjd ökade temperaturen – inte bara på termometern utan också inne i bussen luftkonditioneringen till trots. Strax innan vi nådde ner till staden vid havet körde vi om en kroatisk långtradare på ett ganska smalt och möjligen betänkligt ställe. ”Haha, en kvinna vid ratten!”, utropade någon, en kvinna faktiskt. Jag tog episoden ad notam.

Läs mer

Genom urskogen till Sava

Och vi lämnade vår gröna strand vid den gröna Krka ännu inte mätta på flodäventyret. Jag hade fått idén att Londi och jag skulle kunna bo några dagar vid floden någonstans, i en stuga, ett ”Gartenhaus” eller ett rum på någon bondgård. Så där tjugo eller möjligen trettio meter från vattnet på ett ställe där Londi lätt kunde komma i. Vi gav oss därför ut på en liten rekognoscering och Igor frågade den ena bondmoran eller bonden efter den andra om de visste någon som hyrde ut stuga eller rum, men nej, alla hade de fullt upp med sina odlingar och sina djur, så de hade inte tid för turism. Till slut bestämde vi oss för att åka till byn Čatež ob Savi och till termerna där, som ju är väldigt turistiska, för att fråga. Vi kom in i termalområdet och hamnade bland blåa bassänger, vattenlekplatser med plastpalmer och strida strömmar av människor i likfärgade badrockar som såg ut att vara fördjupade i något hälsoäventyr. Vi rös lite inför det otäcka vimlet och kom fram till att nog ingen där kunde svara på en fråga efter ett ensligt hundrum vid floden. Igor fattade ett djärvt beslut och körde plötsligt rakt in i en grön urskog, ja, någon riktig urskog var det väl inte utan snarare en modern förvildad skog, men tät var den och vi visste inte om eller var vi skulle komma ut. Bilens undersida blev i all fall välborstad, tänkte vi. Men så plötsligt ljusnade det och vi kom ut på en vanlig liten väg som förde mot floden, denna gång Sava. Turister gick till fots fram mot ett slags färjeläge. Igor stannade bilen och vi gick av för att titta.

bild1-57

Vi gick ner mot Sava och såg ett slags trappa som förde ner mot platsen där färjan stannade för att plocka upp sina passagerare. Vi funderade ett ögonblick över om också bilar kunde färdas med den över floden, men slog strax den absurda tanken ur hågen. Skulle man köra nerför trappan kanske? Så stod vi en stund och följde överfärden med blicken.

bild2-57

bild3-57

Ja, vackert egentligen och vad bred Sava är, särskilt om man jämför med Krka. Men Krka är nog mycket bättre för mig och Londi, tänkte jag. Och så klev vi in i bilen igen och mitt framför ögonen på ett litet italienskt sällskap svängde Igor med en knyck in i urskogen igen. Vi hann via backspegeln uppfatta några förvånade blickar och vi sa att italienarna nog tänkte något om ”vilda slaver” som inte ens behöver vägar för sina bilar.

Läs mer

En perfekt dag vid Krka

Igår kom min vän Igor ner från Ljubljana och hämtade upp Londi och mig för en dag vid Krka. Tanken eller en av tankarna var att ge Londi en riktigt härlig dag. Hon är ju nu så gammal, så det är svårt att komma på något som ger henne glädje utan att det blir för ansträngande. Vi människor tänkte också ge oss en skön dag, så det var inte fråga om några uppoffringar, vi måste bara finna den rätta balansen åt dagen. Ja, och så gav vi oss av och snart passerade vi den slovenska gränsen vid Mokrice. Strax intill den lilla staden Brežice for vi förbi den punkt där Krka rinner in i Sava. Vi tog vägen längs Krka och kom så småningom till byn Krška vas. Där parkerade vi vid en vacker gostilna (värdshus) som heter Prah.

bild0-57

Vi klev ur bilen och satte oss vid ett litet bord i halvskuggan på flodsidan. Själva värdshuset ligger tvärs över vägen. Vi beställde kaffe, Londi fick sitt vatten och så blev vi sittande där. Solen sken starkt men luften var torr och lätt. Det var inte dags för mat, men det var inte heller egentligen tid att göra något annat emellan. Vi pratade om turkar och avarer, om ord och språk och livet och Londi fick besök under bordet av en taxvalp. Två grönklädda män, kanske skogvaktare, satt vid bordet intill och drack alkoholfritt citronöl. De hade tre taxar i sitt sällskap och det var den yngste av dem som smet iväg till Londi en stund.

Så blev det så småningom ändå matdags och vi travade över vägen och satte oss vid ett stort träbord i skuggan under balkongen.

bild1-57

Vi beställde in varsin komplett söndagsmiddag med tre sorters kött, en härlig sallad och ett spännande kornigt potatismos. Ja, nu glömde jag, först var det soppa, svampsoppa med stora kantareller. Och efteråt štrudla. Till det drack vi det lilla lokala mycket oskuldsfulla vinet cviček, som man enligt Igor kan dricka hinkvis av utan att bli full. Efter ett tag beställde vi in en karaff till. Londi under bordet fick köttbitar av tre slag nedräckta till sig. Vi pratade om Bosnien och om de olika balkanfolkens förhållanden till varandra och om Viktor Klemperer, Thomas Mann och Miroslav Krleža, men också om traktens byar och historia och Igor passade på att fråga ut en av kyparna om värdshusets ägarförhållanden. Och så frågade han både den ena och den andra om var man bäst kunde bada i floden med en sådan här gammal och lite stel hund som Londi och vi fick flera förslag och så bröt vi upp. Vi for i ett grönt landskap längs en flod som ibland var grön ibland blå, mest grön kanske. Efter ett tag hade vi hittat den bästa platsen och jag lovar att en bättre plats kan inte finnas.

bild2-57

Vi slog oss ner på en grässlänt vid en liten sandig bukt av floden. Strax ovanför oss hördes musik, någon hade ställt till med en stor familjefest till sin fyrtioårsdag. Det dansades långdans och ringdans och starka röster sjöng och barn och hundar skuttade ystert omkring. Vi simmade i floden, ja, inte bara Igor och jag utan även Londi vågade sig ut i vattnet och tog flera simtag fastän ryggen är stel och jag först inte trott att hon skulle klara det. Men hon gjorde det och efteråt rullade hon sig njutningsfullt i gräset.

bild3-57

Och timmarna gick. Vi simmade, låg i gräset, tittade på Krkas gröna vatten och så började solens strålar luta mot uppbrott…

Läs mer

Från Käringhålan till andra hålor

För tre kvällar sedan låg jag fortfarande i Käringhålan och plaskade bland blåstången eller slöade på klipporna. Nu ligger det många flygmil emellan mig och den där badplatsen i den lilla gråa staden där uppe vid ett nordligt hav. Ja, jag anspelar lite fritt på Theodor Storms dikt…

bild-56

Jag flög via Bryssel och nu ska jag säga något dumt och illa underbyggt: Bryssel har en tråkig flygplats. Ja. Till Sverige flög jag via München och jag hade ett ganska trevligt uppehåll där som vid andra tillfällen. Men Bryssel – jag tror det är tredje gången jag mellanlandar där eller åtminstone andra. Ja, ni hör vilket stort statistiskt material jag har. Otrevligt precis som förra året. Trista barer, fula vänthallar, småaggressiva människor… Den enda ljuspunkten var det unga slovenska fotbollslaget som spelat i Gothia Cup och hade samma väg som jag under hela flygdelen av resan. ”Nogometna šola NK, Krško” stod det på deras ryggar – ”Fotbollsskolan NK, Krško”. Ja, och Krško ligger ju bara en knapp timme från Zagreb, ett stenkast innanför den slovenska gränsen. De hade grönvita dräkter och såg glada och ungdomligt ädla ut. Jag lyssnade lite på deras skratt och lättsamma svordomar.

Sista biten – Bryssel-Zagreb – flög vi med Croatian Airlines och vi fick ost och oliver i små ”medelhavspaket”. Brussels Airlines bjöd inte på salt pinne ens. Sträckan Göteborg-Bryssel 11.55-13.45 just vid måltidstid var den enda matlösa, på vägen upp bjöd Lufthansa på goda smörgåsar både Zagreb-München och München-Göteborg.

Ja, och så landade jag på Pleso och klev på flygbussen. Jag var onödigt snabb med mitt nervöst opolletterade bagage (två datorer och tre par glasögon), så det dröjde en dryg halvtimme innan bussen gav sig iväg mot staden och Autobusni kolodvor. Sista biten åkte jag spårvagn, ja, bara tre stopp, men med krångligt bagage, som sagt. Toma behöll Londi hos sig i Dubrava till dagen därpå, för att det var bekvämare för alla. Jag satt en stund vid datorn och läste alla klokheter och dumheter om ”ensamkommande” och mord och massakrer i Frankrike och Tyskland. Några tycker tydligen att det är Europas eller den västerländska kulturens fel att IS-mördare mördar. De säger gärna: ”Det är vårt fel” men aldrig ”det är mitt fel”. Jag tror det är dags att sluta med det falska viet.

Läs mer