Sardinien på månens baksida

Sardinien är en kontinent med en längre historia och djupare rötter än Europa. Allt här ger svindel, vertikalerna in mot djupen, de sedan länge försvunna övre delarna av nuragherna, mörkret inne i stenåldersgravarna ”Domus de Janas”. Centrum för min värld har plötsligt flyttats långt västerut, ut till denna havskontinent. Jag lever i den lilla staden eller kanske byn Badesi i Gallura och upplever märkliga ting tillsammans med min dotter och hennes sardiska familj. Idag gjorde vi i den över 40-gradiga hettan en utfärd till nuraghen i Losa och till den heliga brunnen i Santa Cristina, som är ett slags nedåtvänd nuraghe, där toppen är en brunn som man stiger ner till utmed en lång trappa. Jag talar både sanning och fantasi, men ingen vet egentligen hur det verkligen ligger till och det är fortfarande mycket varmt.

Längs vägarna som Giuseppe körde berättade Teresa märkliga tjusande historier om landet. Hon berättade om de små rödpälsade vildhästarna på högslätten Giara, om albinofladdermössen i en grotta jag glömt namnet på och om nuraghernas orientering efter stjärnbilderna. Nuraghekonstellationer vill jag nu kalla dem. Och hon berättade om att nuragherna en gång stått nästan överallt i hela Sardinien. Och tittar man uppmärksamt på landskapet så ser man att det finns nuraguer också där de inte finns. Man ser var de har stått och de håller fortfarande sina luftplatser.

Igår – en dag som nu ligger oändligt långt bakom mig – var vi vid eller ovanför det blåaste hav i Castelsardo. Och sent på eftermiddagen samma dag for Federico, Alex och jag till en helt ”vild” nuraghe här i närheten och kröp på knäna i mörkret genom den trånga gången upp till toppen, som helt saknar räcken eller balustrader och där jag fick ett svindelanfall som jag eller vi kuvade till ett slags initiationsrit.

bild1-79

bild2-79

bild3-79

bild4-79

bild5-79

Läs mer

En av dessa slovenska resor

Nyss kom jag tillbaka från en av dessa svårbeskrivliga resor med Igor genom Slovenien. Många tror att Slovenien är ett litet land men varje resa i landet motbevisar denna tanke. Jag kom till Ljubljana på torsdag eftermiddagen och vi for enligt min speciella önskan iväg till Joškos rustika restaurang under lönnarna – eller är det lindar? Vi pratade lite om Ungern, om Hemingways A Farewell to Arms och om vart vi skulle åka. Egentligen hade Igor en bergsvandringsplan – Kranjska Gora och andra vilda trakter, men så kom han på att jag ju tycker bättre om värme än svala bergstrakter och så svängde planen utan att jag behövde mer än samtycka lite förstrött. Vi åt bra, fast nu minns jag inte vad, jag vet bara att det varken var testiklar eller hjärna. Och så blev det natt och så blev det morgon och när förmiddagen kom for vi rakt västerut mot Idrija, jag vet fortfarande inte hur det blev just så, men visst var det en bra idé. De vita husen i den lilla staden är ganska höga och står på ett ledigt sätt sedan århundraden utspridda utmed de olika vattendragen. Här bröt man tidigare kvicksilver, jag tror till ganska nyligen. Och nu finns där ett gruvmuseum och vi beslöt oss för att bese det.

bild1-78

Jag minns särskilt den suggestiva musikkåren som stod uppställd i det ena rummet, dockor med ansikten från soldatporträtt som fanns på väggen bakom. Nej, fråga mig inte – tänk er dessa ansikten i naturlig storlek till dräkterna och instrumenten!

Resan fortsatte västerut och Igor lät mig veta att det fanns tre vägar att välja mellan. Vi eller han valde den mellersta, keltiska, vägen och så började en slingrig färd genom trånga dalgångar. Vi talade om Hemingways A Farewell to Arms och första världskriget medan vi närmade oss Soča-dalen (på italienska heter floden Isonzo). Och så såg vi den gröna floden, kom lite fel men ändå rätt och nådde så småningom byn eller småstaden Kanal alltmedan Igor berättade förfärande historier om sin familjs öden i trakterna. Värmen hade under tiden stigit en hel del och vi kände att vi behövde svalka oss, så vi stannande till vid ett litet torg och letade oss ner till floden genom krokiga gränder och till slut nerför en dammig lerbacke. Där nere levde inte så få av byborna det härligaste strand- och badliv. Och vi gled också ner i det skenbart iskalla vattnet. Det var hett i luften så skillnaden blev dramatisk.

bild2-78

Sedan minns jag inte riktigt hur vi fortsatte men efter ett tag var vi i Brda, som är ett slags jordiskt, mycket jordiskt, paradis av böljande vinkullar i guldgrönt som buktar sig in i Italien som en egensinnigt formad solfjäder. På terrassen till slottet i Dobrovo intog vi vår kvällsmåltid och vi lät blickarna följa kullarnas vågor. Jag tror det var tredje gången vi satt där. De andra gångerna låg Londi under bordet och det tänkte jag på.

bild3-78

Vi övernattade i byn Ceglo hos Vanda som har huset fullt av lavanda. Jag tog bilder på hennes röda katt, men dem visar jag en annan gång. På lördagsförmiddagen for vi över gränsen till Italien – ja, vi var faktiskt i Italien fyra gånger på den lilla resan, man passerar hela tiden gränser på ett obekymrat sätt. Vi for till Cormons, som är en långsmal liten stad som fyller det utrymme som finns. En gång i tiden for Orient-Expressen förbi här. Vi gick genom staden till platser jag kände igen från andra resor i mitt liv.

bild4-78

Och vi drack kaffe på en upphöjd terrass. Vi kommenterade det där speciella sättet som italienare har att bära vilka kläder som helst med elegans. De lär sig från barndomen, ju. En kort stund senare var vi i Slovenien igen och vi for upp mot Brdas lite vildare norra delar. (Detta är en förkortning.) Vi letade efter ödebyn Slapnik som plötsligt blivit vårt kanske allvarligaste mål i detta egentligen helt sorglösa vagabonderande. Många avvägar hann vi avverka innan vi slutligen till fots letade oss fram till en av grönskan nästan helt dold övergiven byn. Den hade övergivits för att åkerjorden var för begränsad och kanske för att den inte hade några vida utblickar. Jag tror att Igor sa något sådant. Och så tilla han att den nog var över tusen år – något som skakade mig. Vi talade om folkvandringar och långa tider. Kanske nämnde vi också illyrier. Och husen eller ruinerna i Slapnik var många fler än jag hade väntat mig.

bild5-78

Läs mer

Återfärd

För några timmar sedan korsade jag Drava, gränsfloden mellan Ungern och Kroatien. Floden såg varm och trög ut genom det smutsiga fönstret.

bild-78

Hemresan var lika svettdrypande som ditresan, men tåget var både kortare och tommare och lustigt nog ännu långsammare, särskilt utmed Balaton. I min kupé var vi två, en medelålders zigenare och jag. Han försökte säga något till mig men jag svarade ”nem értem…” så det blev inget mer. Vi reste förresten bara tillsammans mellan Székesfehérvár och Nagykanizsa. I de andra kupéerna satt det engelska ungdomar, som bland annat mycket högröstat påstod att Kroatien ingår i Schengen. Jag sa ingenting om det. Jag tänkte på de gångna dagarna med Gabriella i Budapest och vid och i Velencei-tò och hemma hos hennes föräldrar i Érd. Intrycken rörde sig långsamt i huvudet på mig som stora fiskar, som med ens blev snabba när jag försökte hålla fast någon av dem eller ”sortera” dem. Men så fångade jag ändå in ett ögonblick från sista kvällen på en ”sportbar” på Margitsziget (Margaretaön) då Gabriella och jag plötsligt kände igen Luka Modrić på den ena tv-skärmen och ropade ”Modrić” i kör och kände oss väldigt kroatiska.

Medan landskapet rullade fram och jag kände svetten rinna över ansikte och rygg gick jag igenom mina ”hundra” ungerska ord. Ett av dem är ”disno” (gris), ett annat är ”szabadság” (frihet). Ja, jag kan annat mer användbart också eller nej, förresten ”gris” och ”frihet” är nog så användbara när man behöver dem.

Och nu sitter jag här i balkongrummet på Hvarska 10 igen och undrar om kvällssvalkan ska komma någon gång. Svetten klibbar och natten är svart.

Läs mer

Resan till Budapest

Innan glömskan börjar sudda ut bilderna och blanda ihop intrycken vill jag skriva ner några rader om min resa hit till Budapest. Jag hade valt att ta tåget eftersom tågresor för mig är de riktigaste resorna. Det hela började lite trögt med att tåget från Rijeka till Zagreb var 70 minuter försenat, men jag tog det med jämnmod och satte mig i baren utanför stationen och drack mycket långsamt en kopp kaffe medan jag – också mycket långsamt – läste några sidor i Thomas Bernhards . Jag skrattade lite inåtvänt åt scenen i den rustenschacherska byxbutiken där Karrer lät expediten hålla upp alla byxorna mot ljuset för att se om tyget hade tunna ställen.

Så kom då tåget slutligen in på perrongen och ganska snart var så gott som alla platser tagna. Vi gungade igång och värmen steg eller var hög redan från början. Luftkonditioneringen pumpade bara omkring varmluft och de som hade solfjädrar använde dem och de som hade frottéhanddukar använde dem, några viftade sig med passen andra med biljetter. Jag märkte att jag inte svettades på ett vanligt sådant där lite småkladdigt sätt; i stället regnade det ifrån mig. Snabbt och slött bestämde jag mig för att inte bry mig om det. Jag regnade och det var ingenting med det. Vi passerade förbi Dugo Selo, Vrbovec och Križevci och jag lade märke till att det bara var jag som tittade ut. De flesta omkring mig var ungdomar på långresa och de hade blickarna på sina telefoner eller så blundade de. Jag såg majsfält och de där ”för alltid ännu inte” putsade tegelhusen, som man ofta ser på Balkan. Mellan majsfälten fanns små sankmarker och då och då fick jag syn på en stork som gick och plockade där. Och jag tänkte på den där raden i Rilkes dikt Das Karussell: ”und dann und wann ein weißer Elefant”…

bild1-76

Vid Koprivnica kom passpoliser ombord. Jag var lite förvånad för jag hade aldrig tänkt på hur nära den ungerska gränsen staden ligger. Först gick ungrarna och sedan kroaterna, lite ologiskt, men så var det. Strax efteråt vaggade tåget iväg och ytterligare lite senare passerade vi gränsfloden Drava.

bild2-76

Och kort efter det stannade vi på den första ungerska stationen som heter Gyékényes. Där upprepades passproceduren av både ungerska och kroatiska gränspoliser. Passagerna visade och stoppade letargiskt tillbaka sina pass medan svetten droppade. Jag sa ”köszönöm” till ungrarna för att öva lite.

bild3-76

Värmen steg lite till och tåget lämnade stationen. Jag såg majsfält, solrosfält med mogna och trötta solrosor och då och då en stork. Och så somnade jag fastän jag hade bestämt mig för att inte sova. Jag drömde något svävande och allvarslöst som gick över i en vag halvvakenhet. Det kändes som om jag gungade fram utmed ett jätteakvarium med grönt vatten. Så öppnade jag ögonen mot vattensidan och där var Balaton. Känslan av att vara en mycket liten varelse på resa längs en akvarievägg dröjde sig kvar ännu en stund medan jag undan för undan upptäckte detaljer i panoramat utanför fönstret. Jag såg talldungar och hus, små massiva kubiska hus med toppiga tak. Och jag såg män utanför husen som på ett obestämt sätt påminde om dem. Och bakom fanns det gröna vattnet.

bild4-76

Jag läste namnen på orterna vid sjön: Balatonfenyves, Balatonszemes, Balatonszárszó, Balaton-… Och så lämnade vi sjön och landet bredde ut sig platt och vidsträckt under den blåaste himmel. Vi nådde en annan sjö, Velencei-tò, och följde den. Den låg där platt bland vassen och såg låg ut. Jag såg långa namn på stationerna som Székesfehérvár… Och så nådde jag min destination Kelenföld, där Gabriella väntade på mig. Vi tog spårvagnen hem till henne och så stod jag vid räcket utanför dörren till hennes lägenhet och tittade ut över denna underbara ”pavlač” (som det heter på tjeckiska).

bild5-76

Läs mer

Anteckningar på baksidorna av den imaginära resedagbokens blad

Även om jag egentligen befinner mig i en annan dimension än reseminnenas – igår var jag på en poesikväll i ett kinesiskt tehus inne i en skulptörsatelje inlindad i natten – så vill jag ändå vända blicken tillbaka till min senaste lilla resa. För några dagar sedan skrev jag om den under titeln ”Vagabond på flykt”. Nu tänker jag skriva på baksidorna av det imaginära blockets blad och plocka fram några av de mellanliggande bilderna. Och det kommer att se ut som en annan resa.

Jag lämnade Zagreb i skenet av en mjuk förmiddagssol men mycket snart började himlen mörkna. Bussen skramlade oroväckande och förlorade hela tiden i kraft. Bredvid mig satt en vänlig dam från Jehovas vittnen, en kroatiska bosatt i Trieste sedan många år. Hon utförde sitt vittnesarbete på mig och jag lät det ske. Utanför fönstret gled Gorski Kotars vilda landskap förbi. Damen predikade, bussen hackade och plötsligt – i den lilla staden Vrbovsko – upphörde dess framåtrörelse.

bild1-76

Alla passagerare steg av och vi fick vaga meddelanden om att det kunde ta två-tre-fyra timmar innan något skulle förändra sig. De flesta av mina medresenärers ansikten utstrålade ett slags resignerat tålamod och jag satte mig på en bänkliknande stenkant och lät tiden gå och himlen mörkna. Plötsligt sa en av busschaufförerna att alla som skulle till Cres och Mali Lošinj skulle göra sig beredda att hoppa på en ersättningsbuss. Vi övriga fick veta att vi skulle vänta. Så kom den nya bussen och med ens fick vi veta att alla skulle på den. Ett ögonblick av trängsel uppstod samtidigt som de första regndropparna föll ner. Den nya busschauffören rivstartade med luckorna till bagageutrymmet öppna och han fick hastigt bromsa in igen och bichauffören hoppade våghalsigt av just vid infarten till motorvägen (om det nu är en motorväg) och drämde igen luckorna. Inne i bussen skrattades det halvt hysteriskt och ute var himlen nästan svart och regnet trummade hårt och ryckigt mot plåten.

När vi nådde ner till Rijeka och havet fick jag veta att bussen faktiskt skulle fortsätta ända fram till Trieste. Lugnad sjönk jag ner på min plats och snart var bussen på väg förbi Opatija och upp mot den slovenska gränsen vid Pasjak som vi passerade på ett överraskande smidigt sätt och så var vi på den där böljande slovenska högplatån, där en av avtagsvägarna leder till Lipica, de vita hästarnas hem (ja, jag vet att fölen inte är vita). Och så passerade vi den omärkliga gränsen till Italien vid Opicina/Opčine och bussen gled ner i kurvorna mot Trieste och havet.

Som jag redan berättat gick jag från bussen direkt till Alessandras B&B Dai muli alldeles nära stationen. Och Ale lagade pasta med zucchini och Piero kom med en underbar burrata.

Dagen därpå gjorde jag den där tågresan Trieste-Treviso-Feltre genom vackra landskap både i Friuli och Alto Veneto. Tåg är det bästa sättet att färdas. Under sista delen av resan växte sig bergen allt högre. Feltre ligger omgivet av berg och stadens rötter sträcker sig långt bakåt ända in i etruskisk tid.

bild2-76

På söndagsförmiddagen gick jag ett ganska långt stycke längs en egentligen rätt tråkig bilväg, men inte för mig för jag kände igen luften från min ungdoms Domodossola och från andra platser i det alpina Italien. Jag gick den här vägen till utkanten av Feltre för att ”hämta” Maria från arbetet i tabaccherian. I baren vägg i vägg med tobaksaffären fanns Luigi som bor en trappa upp och har sin livsluft i baren nu när han sedan länge är pensionär. Och så dök Hans upp och jag fick höra historien om hans konstiga namn. Hans far hade en gång när han arbetade i Tyskland haft en mycket kär vän som hette Hans, som plötsligt dog ännu ganska ung. Namnet tog Hans’ far sedan med sig till Italien och gav det något år senare till sig förstfödde son. Ett svårburet namn i Feltre men Hans bär det tappert. Och just den här dagen bjöd han på Aperol spritz laget runt.

bild3-76

Och på kvällen – eller var det kanske kvällen innan – for Maria och jag till grannstaden eller grannbyn Pedavena, till den stora birrerian där. Och Maria berättade om andra gånger hon varit där. Och jag tänkte på San Pellegrino i Val Brembana – samma luft och samma stora byggnader inklämda i dalen.

Innan jag tog tåget tillbaka till Trieste tittade jag lite förstrött i Feltres lilla stationsantikvariatet. Och se där, där låg en bok jag letat förgäves efter i månader: Esilio av Enzo Bettiza. Ja, jag har den alltså själv sedan tidigare, men jag vill ge den till Federico , min ”svärson”, för det underbara kapitlet ”Le cucine”, 80 sidor om det gamla dalmatiska köket. Och av en särskild anledning.

Så med ens gick jag på Triestes gator igen, satt med Elvio i Cavana, strövade omkring med Ale och kvällsljuset försilvrade Canal Grandes vattenyta.

bild4-76

Sista etappen blev Ljubljana, en kväll med Igor och på morgonen gick jag genom den klarögda och morgonfriska staden.

bild5-76

Läs mer