Vägen vänder

Och så vänder vägen och strax ska vi bege oss söderut, hemåt igen. Nyss var vi på Getterön, i tredje vik, på hundstranden, men nu är det slut på allt detta.

1IMG_2695

Planerna är gjorda – mer noggranna än ofta annars – det verkar som om vi kommer att sova i Flensburg, Naumburg, Freising och Ljubljana på vägen hem. Ingen vet hur det blir, men om någon av er befinner sig på vår väg, så låt mig veta det. Kanske kunde vi äta kvällsmat i Naumburg eller frukost i Freising tillsammans. Sådana möten längs vägen har sitt alldeles speciella värde, det vet ni nog.

Läs mer

Mikis resa genom Europa

Ja, vi kom fram, igår kväll var det. Det blev en både underbar och förfärlig resa och nu är jag utmattad och vill därför bara peka ut några hållpunkter eller grundlinjer från färden.

Vi började med att stiga på tåget i Zagreb klockan sju på morgonen i onsdags. Våra biljetter räckte till Villach och att vi tog den vägen i stället för rutten via Graz berodde på banarbeten. Allt var egentligen bra utom det att Miki inte hade bajsat under morgonrundan, så trots att vi hade bra platser och alla var vänliga mot oss satt jag som på nålar under de fyra timmarna. Men vi klarade det och nådde Villach utan några missöden. Där vilade och promenerade vi lite smått i en dryg timme och jag köpte biljetter till Wien och så steg vi på igen och färden kom att ta närmare fem timmar. Det var svårt bara på slutet efter Wiener Neustadt då det blev väldigt trångt. Sedan tog vi en stadsbuss till Lerchenfelder Straße där Imelda bor. Mot slutet av den färden blev Miki ganska orolig och någon sa något om att han saknade ”Beißkorb” och jag kände hur det kröp i mig, men nu ska jag inte uppehålla mig vid detaljer. Vi kom fram och på kvällen promenerade vi med Imelda bort mot Rathaus och allt var som en saga i mörkret.

1IMG_2468

Så sov vi oss igenom natten och på morgonen försökte jag köpa biljetter till Brno på Hauptbahnhof, men vi blev utmotade för att Miki inte hade den där eländiga munkorgen på sig. Vi äger alltså en, men han får panik av den. Så vi smög in bakom några pelare och till sist lyckades jag – med hjärtat i halsgropen – att köpa biljetterna. Påstigningen blev sedan nervös men jag bet ihop och hoppades att det skulle bli bättre i Tjeckien. Vi korsade gränsen vid Břeclav och så var vi i Tjeckien och till en början gick det bra, ja, faktiskt ända till Brno, där vi steg av och möttes av René som vi åt lunch med. Vi tog också en liten promenad och såg de vackra dubbelspirorna på avstånd bakom en mur. Allt är ju så avlägset och nära under sådana här färder. Ja, och så bröt vi upp, lyckades köpa biljetter till Prag, steg på tåget och iväg bar det. Snart insåg jag att Tjeckien är lika illa som Österrike när det gäller munkorg och därmed lika illa för Miki och mig på tåg. Vi fick en tillsägelse och sedan en till och jag låtsades fumla med korgen och hittade på undanflykter, lögner och frågor. Färden blev svettig och nervig men vi klarade oss och vi nådde Prag, där Peter mötte oss och vi strax därefter for ut till Hostivař, en by som blivit förstad till Prag. Där skulle vi hyra ett rum hos en vän till Peter. Kvällen rullade iväg med ett besök på en restaurang och slutade i en underbart förvildad koloniträdgård, där vi drack öl i mörkret under träden med för mig okända människor. Miki fick vara helt fri eftersom stängslet runt omkring var absolut tätt. Han for runt växthusen och träden som ett ulligt klot och jonglerade skickligt med benbitar som han grävde upp. Jag tror han upplevde lyckan.

2IMG_2482

Det blev natt och vi som stenar. Nästa morgon mötte vi Peter i Prag och han var moraliskt stöd vid biljettköpet. Jag valde Dresden som första destination. På tåget blev vi inledningsvis trakasserade för den saknade munkorgen. Jag ljög och smet och fumlade, men så kom vi över gränsen till Tyskland och lagarna ändrades. Lagar har inget med rätt och orätt att göra utan bara med människans taffliga försök att ordna sin värld och åker man över många gränser märker man hur godtyckliga dessa lagar är. Nå, vi for längs Elbe och såg de vackra sandstensbergen. När de yttre hindren försvann skapade Miki inre hinder och resans slut blev rätt odrägligt, men så steg vi av, gick lite hit och dit och köpte biljett till Berlin, steg på ett nytt tåg som blev ganska trångt och fullt efter ett tag, men vi nådde också Berlin. Vi steg av och märkte att man kunde köpa bussbiljetten ut till Rosenthal, där Jelena och Arne bor, på bussen. Så härligt praktiskt! Vi färdades sedan ganska länge i något som verkade som en halvcirkel, men kanske hade det bara med jordens lutning i världsrymden att göra. Så var vi framme vid Haupstraße och började leta oss fram längs en stig bakom en vacker liten kyrka. När vi nådde huset var Alex redan där, ditflugen från Sardinien. Jelena och Arne var på fest, men vi hade huset och efter en promenad bland koloniträdgårdarna strax intill föll vi i sömn i vårt gästrum. Nästa gick vi en härlig runda med Jelena i lantliga markerna runt omkring.

3IMG_2517

Vi köpte en Schönes-Wochenende-Ticket för oss alla tre och for i väg mot Flensburg med anhalter i Rathenow, Stendal, Uelzen och Hamburg. Framme i Flensburg tog vi in på vårt hostel och gjorde staden och kvällen till vår. Allt var mycket lättare nu när vi var tre. Och Flensburg är mycket vackert. Och jag orkar inte berätta mer.

4IMG_2570

Sista resdagen gick genom Danmark över Fyn och Själland och vi njöt av de gröna havsvikarna och blickarna ut över havet. Och på kvällen nådde vi slutligen Varberg, som var vår resas mål. På kvällen satt vi länge vid bordet i trädgården på Höbacken.

5IMG_2593

Läs mer

Hemresa från Slovenien

Efter två härliga dagar i Slovenien klev Miki och jag på tåget hem igen. Vi lämnade Ljubljana vid tretiden och tåget var bara måttligt fyllt trots att det är sommar. Jag tänkte att det berodde på att inga kroater ville sitta på tåget när finalmatchen mot Frankrike pågick. I alla fall var de flesta på tåget unga turister från olika länder och runt oss var nästan alla spanjorer. Strax innan vi kom till Zidani Most började de som satt närmast oss att spela briscola, ett italienskt kortspel, som jag inte har sett eller spelat sedan somrarna i Pesaro när barnen var små och vi kanske spelade något annat med de här korten. I alla fall satte sig en av killarna på golvet och Miki blev då genast intresserad och trängde sig fram mot ”spelbordet”.

1IMG_2404

En liten stund senare satt han tätt intill killen på golvet. Ungdomarna välkomnade honom och han trivdes där.

2IMG_2405

Ytterligare lite senare for vi förbi min speciella trädgrupp som speglar sig i Sava som alltid och jag tog min obligatoriska bild. Jag har nog tagit mer än hundra.

3IMG_2409

Kortspelet fortsatte och Miki deltog allt intensivare. Snart hade han hälsat ordentligt på alla i gruppen.

4IMG_2411

Men så blev det med ens lite i bökigaste laget och jag förde honom till min sida av gången och lyfte upp honom och lät honom titta ut genom fönstret. Ingen kan titta ut genom ett fönster som Miki.

5IMG_2414

Så nådde vi gränsen och alla satte sig i förebyggande syfte lite mer ordnat. Men det behövdes egentligen inte. Gränskontrollen genomfördes med mer vänlighet än noggrannhet och någon eller några av slovenerna hade rödvitrutiga kroatiska halsdukar löst hängande över axlarna eller runt nacken. Kroaterna såg jag inget av eller de verkade i alla fall inte hålla på med kontroller. De unga spanjorerna började titta i sina mobiler och så hade matchen börjat. Strax innan vi kom in på stationen hade fransmännen gjort mål och alla beklagade detta. Miki och jag steg av och gick raskt till vår spårvagnshållplats och nästan genom var tvåan där och vi klev på. Vagnen var nästan tom men alla var klädda i kroatiska färger. När vi stannade vid Branimirova for en buss förbi och signalerade övertydligt att Kroatien gjort 1-1. Alla förstod och folk på hållplatsen och i spårvagnen jublade och jag var också glad. Sedan började det smälla från olika håll och en lilafärgad raket for ut genom ett fönster mittemot Branimirova Tržnica och i barerna vid Autobusni Kolodvor stod folk upp och sjöng eller ylade. Fyra hållplatser senare steg vi av hemmavid och jag valde vägen genom ”parken” för att kunna titta till livet på Simpa. Utanför stod grillarna och två av Ivans vänner vände på köttbitarna. I uterummet tjoade man och på terrassen sorlade det glatt och förväntansfullt, några hejade på Miki och mig. Ännu stod det 1-1. Ja, och så gick vi in till oss, Miki var nu lite skrämd av alla ljuden och han gled in i badrummet och gömde sig där. Ja, och sedan gick det som det gick, men ute låter det fortfarande som om Kroatien hade vunnit. Åtminstone nästan. Ja, egentligen tror jag att Kroatien vann.

Läs mer

Trieste lite slarvigt i backspegeln

Hemma igen. Jag har just hämtat Miki hos Vesna och gått längs Rapska i natten. Dagarna i Trieste ligger bakom mig och jag visar en bild av Canal grande från igår kväll, en bild med blicken ut mot havsmörkret. Palazzo Gopcevich till höger.

1IMG_2252

Den korta tiden har varit full med allt. Jag ville visa Gabriella Trieste på samma sätt som hon visade mig Subotica och Budapest förra sommaren. Så vi gjorde allt det där som jag tycker att man ska göra på sin första helg i Trieste. Vi åt fisk på Vecia Pescheria (mitt emot Vecchia Pescheria/Salone degli Incanti) den första kvällen för att det är bäst där. Och sedan satt vi länge och pratade med Alessandra och Piero när de kom hem från arbetet med båten. Dagen därpå tog vi bussen till Filtri Santa Croce och letade oss fram till den rätta stranden under berget. Högt där ovanför ligger byn Santa Croce/Križ, där jag en gång har firat första maj på ett strålande sätt med jag säger inte vilka. När vi kom tillbaka till stan gick vi ut på Molo Audace och så strövade vi lite runt Canal grande och Piazza Ponterosso och vidare till Cavana. På kvällen tyckte Gabi att fotbollsmatchen mellan Kroatien och Ryssland var viktig så vi satte oss på en bra fotbollsbar mitt i ett kroatiskt gäng och lät Kroatien vinna framför oss. Vi tog några gruppbilder efteråt men bilderna blev väldigt gröna, men kanske är segern grön eller är det hoppet som är grönt?

Sista dagen gjorde vi den där alldeles riktiga rundvandringen, ni vet. Vi gick till Caffè San Marco och funderade på vilket bord Claudio Magris brukar sitta vid och jag pekade ut för Gabi var jag satt första gången jag var på San Marco, jag pekade på bordet där jag läste Claudio Magris’ ”San Marco”. Efter det – eller var det före? – gick vi en sväng i Giardino Pubblico och tittade på statyerna och bysterna av stora män och några få stora kvinnor. Och när vi ändå var där i området gick vi ett varv runt den mäktiga synagogan. Trieste har djupa judiska rötter. Sedan försökte vi gå in i det lilla lilla museet för Joyce och Svevo – varsitt rum har de där – men det var tyvärr stängt. Jag pekade ut någon dikt av Umberto Saba i Cavana och vi klättrade upp till San Giusto och var där inne en stund. Ja, och så tog vi några steg över det romerska forumet strax bredvid och tittade ner på havet därifrån. Och så pekade jag ut kyrkogården, den lummiga gamla kyrkogården där ett år på Bloomsday lyssnat till Joyce på triestinsk dialekt. Ja, mycket pekande, men det vi inte kunde vara med om ”in prima persona” kände jag mig manad att peka ut. Förresten pekade jag vagt upp mot förebilden för romanens Via Rossetti när vi var i Giardino Pubblico. Romanen jag talar om är ”Gli sposi di Via Rossetti” av Fulvio Tomizza, men mer om den en annan gång. Vår rundvandring slutade i Caffè Tommaseo, Triestes äldsta nu levande kafé.

Läs mer

Banja Luka känner jag inte till

Banja Luka har jag inget förhållande till utom att jag har en bosniakisk väninna som fördrevs därifrån av serberna under kriget. Banja Luka är nu huvudstaden i Republika Srpska. (Så här ser befolkningsstatistiken ut:1991 serber 49%, bosniaker 19%, kroater 11% – 2013 serber 90 %, bosniaker 4%, kroater 3%) Trots att jag nog aldrig kommer att sätta min fot i staden, tittar jag alltid med en speciell spänning ut genom bussfönstret när jag kommer in i den från söder (sydväst?) eller när jag lämnar den och far söderut. Vägen följer floden Vrbas och det man ser genom bussfönstret är mycket vackert. Jag har valt ut några bilder från hemvägen. På den första ser ni en sådan där gammaldags träminaret från fridfullare tider.

1IMG_2157

De andra visar flodens krökar och en modernare och högre minaret och husen som ligger inbäddade i grönskan med skogsklädda kullar bakom sig. Några av husen såg ut att drömma eller att leva ett liv utanför tiden och ett ögonblick tänkte jag att där…

2IMG_2160

3IMG_2163

4IMG_2167

5IMG_2168

Läs mer