Simon’s Town – pingviner, klippdassar

Sydafrika blir större och större och jag tror mindre och mindre på vad svenskar eller liknande säger om Afrika eller att Sydafrika är så vitt och oafrikanskt och jag tycker mig se märkliga, löjligt små antiloper också där de inte är. Kanske har ”il mal d’Africa” tagit tag i mig. Egentligen tror jag bara på Rudolf vid det här laget för han har ett tyngdlöst handlag med allt, dömer ingen, väntar sig inget men tror ändå på något.

Jag tror inte ni vet. Men kanske tar jag miste.

Igår gjorde Rudolf och jag en resa till Simon’s Town. Men bli nu inte besvikna, egentligen bryr jag mig inte om vart. Vi for längs havet på ett svindlande sätt och såg ut över hisnande vyer.

1IMG_9386

2IMG_9388

Vi kom över bergen till Simon’s Town och vi åt där och satt ovanför havet och Rudolf sprang nerför alla trapporna för att han hade lovat parkeringsvakten pengar, men han hann ändå inte. Ja, och vi tänkte på orättvisorna. På Afrika och också på vilket gränslöst härligt land det är. Ni anar eller anar inte.

3IMG_9397

Och så ville vi se de märkliga afrikanska pingvinerna. Vi talade med en pingvinkännare vid ett stängsel om hur pingvinerna behöver torka fjäderdräkten till kvällen. Och sedan gick vi en lång väg längs kusten och såg gång på gång pingviner som låg eller stod dekorativt i landskapet.

4 IMG_9429 kopia

Men bäst av allt var klippdassarna, dessa små pälsklädd elefantsläktingar. En av dem sprang utmanande längs gångvägen. Fast det härligaste var när vi fann de fyra klippdassungarna liggande vilande på rad i sanden. Kan det finnas något bättre?

5IMG_9430

Läs mer

Mot South Point

Jag vet inte om ni vet vad det är att åka mot South Point i Kapstaden. Jag vet nog inte heller. Rudolf och jag lämnade den kurdiska restaurangen där man ideligen burit vattenpipor ut och in bakom ryggarna på oss. Emellanåt fick vi vår mat och våra drycker framburna på det där underbart fumliga sydafrikanska viset. Lysande leenden kombinerade med en avgrundsdjup tvekan: Ska det vara så här? Eller kanske så här? Ja.

Nå efter detta åkte vi ut mot South Point och vägarna korkade igen och allt verkade gå uppför. Framför oss tornade bergen upp sig och under oss glittrade havet.

1IMG_9326

Allt var bilar, skrik och stränder. Och så fastnade vi bakom en sopbil som gav mycket underhållning – det trummades på tunnorna och trafiken stoppades och släpptes fram enligt ödlekalenderns regler.

2IMG_9329

Vem bryr sig? Vi ställde av bilen och gick genom sanden ut mot havet och stod en stund (Rudolf som nummer fyra från höger) och spanade ut mot fartygen och horisonten.

3IMG_9332

Vi korsade bilvägen och fann en bar och lät en underbar servitris servera oss öl och vin under härligt lysande osäkra leenden: häller man upp så här? eller så här? Ja, det blir fint. Jag har aldrig varit med om en sådan fantastisk tvekan vid allt serverande. Alla verkar ha börjat på jobbet just i den sekund jag möter dem. Och strålande leenden. Ja, nu tycker ni jag är kolonial, men nej, jag är också nybörjare, tro mig!

4IMG_9335

Och bergen stod där så eviga och träden på dem som fjäderprydnader på kamelsadlar.

5IMG_9338

Och kvällen sjönk över palmraden och vem vet hur man är med om något sådant som detta.

PS South Point är för övrigt ett täcknamn, så leta inte efter det på några världsliga kartor.

Läs mer

Karlavagnen över Anatolien

Det är alltså sant att jag nu är hos Rudolf i Kapstaden. Ännu har jag inte riktigt fattat det, men jag vet att det är gränslöst bra – efter över fem år ses vi igen! Han är nu på sitt arbete och och jag är i hans lilla granny house tillsammans med katten Simon och försöker sortera mina intryck från resan. Det går inte riktigt, så jag säger på prov att jag särskilt minns Karlavagnen över Anatolien. Vagnen hängde på ett dramatiskt sätt diagonalt över den kolsvarta himlen och verkade hela tiden vara på väg att välta och nere vid marken lyste här och där någon mindre stad eller by upp ur mörkret som irrbloss. Att fotografera stjärnbilder med min mobil är omöjligt, så ni får helt enkelt välja om ni vill tro mig eller inte. Jag visar er bara kartan som Qatar Airlines erbjöd mig lite efter att jag lämnat Anatolien.

1IMG_9182

Läs mer

Vägen till mattlummer

I fredags vaknade jag full av iver och förväntan – jag såg fram emot resan till Trieste och att få se Alex igen och Federico och de triestinska vännerna, havet och gränderna. När man är så där framåtriktad glad kan ödet ibland lägga ut en liten snubbeltråd för att visa att livet inte alls är lätt. Så i det ögonblick då jag med ett alltför kraftigt ryck drog upp min idiotiska madrass från sitt glidläge, knäckte något till i ryggen. Jag såg en bild i huvudet, en abstrakt bild av oturen och jag tänkte: nu kommer jag inte iväg. Allt tempo sjönk till en miniminivå och jag föste ihop min packning utan att böja mig för mycket. Och jag tänkte: jag åker.

Någon halvtimme senare satt jag på bussen och jag lirkade mig till en ställning som var dräglig och försökte flytta medvetandet utanför det här med korsryggen och sittandet. Det gick ganska bra, även om mitt verkliga tillstånd då och då kallade på mig. Vi korsade Sava och jag såg lite kullar till höger, kanske i riktning mot Jastrebarsko. Konstigt att jag nu blir osäker, den sträckan har jag ju åkt så många gånger. Sedan passerade vi Karlovac, som alltid verkar dölja sig från motorvägen. Man vet att staden befinner sig där någonstans med fötterna i vattnet, men den verkar liksom glida isär och bli till flera städer. Jag blundade lite och somnade kanske till helt kort. När jag tittade igen var vi i Gorski kotar och bergen höjde sig undan för undan. Vi stannade i både Vrbovsko och i Fužine där man redan känner en fläkt av havets närhet. Och så nådde vi Rijeka och stannade till där en stund. Jag funderade över ryggråden jag fått i mobilen av Duilio och av Lella och tänkte någonting om att råd känns beskyddande. Ja, och så färdades jag ett stycke längs havet till Opatija och jag vilade blicken i de vida vyerna. Den ena chauffören talade omväxlande kroatiska och italienska – det var jag inte van vid på den här rutten. Snart var vi på väg uppåt mot Slovenien och gränsen kom vi igenom nästan utan väntan. Tydligen har man fått lite fart på de här kontrollerna, som var så sega ännu i somras.

Nej, jag märker att jag är förfärligt långrandig, så nu: klipp! Kvällen är där och jag sitter med min dotter Alexandra i en osmiza uppe i närheten av universitetsområdet (tror jag) och vi har kommit så rätt för i det ena rummet sitter ett gäng riktiga osmiza-gubbar och sjunger sånger ur en flertusensidig bok med handskrivna texter och ackord. Och vi blir inbjudna att lyssna och välja sånger.

4IMG_8959

Till slut kommer en av dem fram till vårt bord och säger lite försynt till mig att eftersom jag är från Bosnien, så känner jag kanske till Miljenko Jergović. Även om jag inte kommer från Bosnien, så svarade jag att ja, jag har Sarajevski Marlboro hemma på mitt bord. Han log och tackade och jag sa ingenting om att jag inte kommit särskilt långt i läsningen. Jag har inte kommit hit för att göra någon besviken, tänkte jag. En kort stund senare kom Federico, Alex’ pojkvän, men då var sångarna borta, så vi ägnade oss åt samtal och vin tills natten närmade sig.

Jag drog mig ner till Alessandra och hennes B&B Dai Muli och sov bättre än jag hade hoppats. Dagen därpå satt vi på Caffè San Marco både länge och väl, Alex, Ale, Gaia och jag. Vi talade om resor och studier kanske. I alla fall förflöt timmarna väl. Och vi bestämde oss för att gå på utställningen ”Biennale Internazionale Donna” i Porto Vecchio.

5IMG_8970

Vi gick till fots dit och sedan genom nästan hela det oändliga till största delen övergivna gamla hamnområdet. Dit måste jag igen. Det är något speciellt med denna kombination av förfallande byggnader och hav. Men punktvis finns det restaurerade byggnader som till stor del används för konstprojekt. Vi stannade en stund utanför en gul byggnad som tillsammans med sin omgivning trollade fram en stämning som i en målning av De Chirico.

6IMG_8981

Själva utställningen har jag inte mycket att säga om, i alla fall inte om något enskilt verk, möjligen om helheten: föremålen, människorna – inte minst vissa excentriska damer – och byggnaden. Men hamnområdet självt var nog det som gjorde starkast intryck på mig.

7IMG_8974

Kvällen som sedan följde har jag inga bilder ifrån. Men jag kan säga att händelseförloppen fick eget liv och de handlade om mat. Alla beslut vi fattade gled oss liksom ur händerna. Ales compagno Piero dök upp och sedan hans bror Fulvio, som var på väg till en middag och bara ville ta ett glas med oss andra. Cecilia, Ales yngre dotter ville dricka varm choklad och Ale, Alex och jag hade inte ätit sedan morgonen och vi ville ha riktig mat. Piero var mätt. Vi satt i två bilar i olika kombinationer och det började regna. Vi åkte till det stora mentalsjukhuset med sin jättelika park och började leta efter en viss bar som visade sig vara stängd. Federico skulle hämtas upp någonstans, men han ändrade sig i sista stund. Vi åkte vidare, provade här och där men nej, det var alltid något som var fel och var snart upp i Carso, där bynamnen undan för undan blev slovenska. Till sist nådde vi en lokal med namnet ”Locanda Mario” och där stannade vi. Historiskt var lokalen en träffpunkt för ”hemliga par” (kommer inte på något bättre ord) och hur det är idag vet jag inte. Vi drack en frizzantino med Fulvio och så försvann han. Piero berättade sina fantastiska historier fulla av komik och tragikomik men i ett ögonblick öppnade han på ett hisnande sätt sitt hjärta för oss alla. Det var ett andlöst ögonblick. Under tiden tog vi oss från varm choklad till primo till secondo och tillbaka till antipasto och så runt till dolce. Ätandet gick i ett slags spiraler. Men inga bilder.

Dagen därpå skulle Igor kommit ner från Ljubljana men Ale fick ett infall, ett lyckligt infall: Varför åker inte vi till Ljubljana i stället? Ja, så blev det lite frågande och svarande hit och dit och plötsligt var Ale, Piero, Alex, Fede och jag på väg till Slovenien. När vi kom fram till Ljubljana var Igor inte hemma, men inga sorger – vi gick en runda i Tivoli-parken. Och så var han där med famnen full av ostar, korvar, skinka, bröd och vin. Och kvällen blev lång och glad vid hans stora rustika bord i kråkslottet och vi bildade den osannolika gruppen ”Gli amici del Mattlummer”. De finns få växter som är så fulla av trollkraft och inspiration som mattlummer. Tro mig.

8 IMG_9042

Läs mer

Omtumlad

Blick från höjderna bakom Opatija i fredags. Det känns som om det gått veckor sedan dess – livet har varit oerhört tätt i dessa dagar. Det är som om flera liv hade gått i bredd. Nu låter detta kanske bara galet och underligt, men jag lovar att det i så fall är galet och underligt på bästa tänkbara sätt.

1IMG_8951

Läs mer