Innan sommaren falnar eller gör ett uppehåll vill jag avsluta min serie om sommarens stora resor. Här följer sista delen av hemresan:
Den 13 augusti nådde vi alltså České Budějovice. Vi kom dit tidigt på eftermiddagen och vi började med att äta på en terrass som var mycket het tills vi ställt om stolarna, så att vi kom i helskugga. Nedanför oss syntes ett vattendrag, kanske Malše som rinner in i Vltava någonstans i staden. Efteråt gick vi in i en park och satte oss under några träd och ett parasoll, för det var för varmt för att göra något med packning på ryggen och vårt rum kom vi inte in i förrän i slutet av eftermiddagen. Vi slöade någon timme i parken och drack något. Till sist blev det dags att ta rummet vid den lilla gatan Panská i besittning. Vi gick uppför en trappa bland vinrankor och rummet hade en god trälukt. Nå, vi blev av med ryggsäckarna och kunde röra oss obehindrat, så vi tog oss ut på en liten stadsvandring. Snart hade vi gått runt hela det stora huvudtorget, Náměstí Přemysla Otakara II., och glatt oss åt de vackra husen där. Jag kände igen mig, men inte med någon större precision.
Vi drack Budvar, som vi av en expert fått veta är ett kärringöl, men det är ju stadens eget öl, så vad ska man göra? Fast lustigt nog serveras det inte alls överallt där. Vi gick ut vid alla de stora torgets hörn för jag letade efter en plats från förra gången. Till sist visade det sig att den platsen befann sig en bit ut på vår gata Panská. Så kan det vara när man inte har något lokalsinne.
Så småningom började det kvällas och hettan sjönk till värme, en mycket behaglig värme. Det var fullt med människor på gator och torg och vi hörde musik än här en där. Vi åt något tungt på Masné krámy. Jag har en hemlig föreställning om vad den andra delen av namnet betyder. Och så gick vi runt och satte oss på olika ställen, drack öl och vin, och tittade på folk. Särskilt länge satt vi på Kavárna u Žáby, där det hände något som jag nu har glömt.
Nöjda gick vi till sist till vårt natthärbärge bland vinrankorna och jag sa att detta skulle bli min nya resväg. Ja, varför ska jag jämnt åka över Wien och Brno? Rudolf tyckte det lät bra och Miki gick krullig bredvid.
Dagen därpå gav vi oss av lite halvtidigt för nu hade vi en längre dagsetapp framför oss. Första sträckan förde oss ut ur Tjeckien till Linz, där vi hade gott om tid att byta tåg. Världen var varm, solig och grön. Den andra etappen förde oss till en plats jag aldrig hört talas om: Selzthal. Det ligger mitt inne bland bergen där Österrike är som tjockast och lär vara en järnvägsknut. Där hade vi bara sex minuter till nästa tåg, men det gick bra. Dittills hade det varit ganska tomt på tågen, men nu på den sista sträckan märkte vi att vi närmade oss mer bebodda eller befarna trakter. Vi nådde Graz och fortsatte med samma tåg in i Slovenien, till Maribor, där ingen av oss hade varit, även om vi alla tre hade åkt förbi staden mer än en gång. I Maribor tog vi in på ett jättehärbärge, billigt men varmt och trångt. Jaja, där tänker jag inte bo igen. Kvällen var skön och vi slog långa lovar runt stan och längs Drava.
Nästa dag hade vi ända till eftermiddagen för Maribor så vi gick över till andra sidan floden igen och gick en bra bit i lövträdens skugga där. På huvudsidan gick vi sedan till det gamla vattentornet och till ”Stara trta” (den gamla vinstocken), som sägs vara den äldsta i världen. Kanske syns den på den sista bilden.
Sedan hade vi bara två timmar hem till Zagreb.