Den här dagen går vi längre än vanligt, Londi och jag.
Vi vandrar söderut, nästan rakt söderut tror jag, tvärs igenom hela skogen. Vi följer en ny stig, den tar oss med förbi ett ängsullskärr. Och här – här har någon bott, kan det vara resterna av gården Sandbäck? Människor här valde alltid så vackra platser för sina gårdar och torp, ofta uppe på åsarna, platser där ljuset faller på rätt sätt, på ett sätt som kan göra också ett aldrig så tungt liv lite lättare. Jag tänker på Brudarebacken, på Hagatorpet, på Överby haga…
Vi går ner mellan ekarna förbi jordkällaren som liksom har stannat kvar i den tid då gården var bebodd. Åtminstone med ena foten.
Från källaren följer vi en gräsväg – en sådan där väg som bara består av hjulspår och som har en gräsrand i mitten – ner mot fälten. Långt borta skymtar älven mellan träden – är det alar kanske? En liten nästan helt rak grusväg för oss till en vacker ängsliknande plats med en ruin med gräspäls upptill. ”Naglums kyrkoruin” läser jag på en liten skylt intill en grind i ett luftstaket.
Vi strövar lite planlöst runt ruinen. Londi nosar och jag tittar. Glittrandet från vattnet där bakom lockar, motståndslöst dras vi dit – jag hoppar från tuva till tuva i den sanka marken, Londi halvkroppsbadar. Och där –
Donaudeltat, tänkte jag mig så. Eller så:
Här stannar vi. Kanske är det här bland vassen vi sitter och skriver de här raderna. Tangenterna är vasspipor eller vasspiporna tangenter.