Kategori: Litteratur

Så var det då dags för ett nytt finlandssvenskt evenemang på biblioteket Bogdan Ogrizović vid Cvjetni trg. Kvällens gäster var poeterna Lina Bonde och Robin Valtiala. Modererade gjorde Mišo Grundler som också översatt dikterna från svenska till kroatiska och Daria Lazić översatte det som Mišo berättade och frågorna han och publiken ställde och svaren som Lina och Robin gav.

Poeten Ana Brnardić som organiserat det hela satt med mig i publiken. Ja, och efteråt satte vi sex oss på Kavanica (eller om det var baren bredvid) strax utanför där Kino Europa en gång var och skamligt nog inte längre är.

Lite orättvist läser jag nu bara en dikt av Robin Valtiala, eftersom den stod på ett papper han gav mig för att vi skulle kunna ha lite utbyte om vårt gemensamma intresse för baskiska.

”detta är en dikt
Gud,
du ska vara i lekhäcken!”

Nu är det en vecka sedan min text om boken ”Min fars huvud” låg på en sida i Hufvudstadsbladet, så den kan få återvända till mig. (Jag har mina vanor.)

Fem svindlande berättelser tränger sig fram på sidorna i boken, det bultar och pulserar. Georgien är ett land med ett uråldrigt folk där så många heter något med -sjvili (barn) eller -dze (son) i efternamn. Här är jordbävningar lika vanliga som krig och Svarta havet heter så för att det är förkolnat, men i gryningen är ljuset över vattenytan alltid rosa och havet oändligt vackert. Jag får backa lite från texten för att kunna se eller förstå vad jag läser. Tiderna och händelserna ligger hårt buntade, men kuperas om och om igen smidigt av lekens mästare och gestalterna glider in och ut genom varandra. Om läsaren inte rör sig ett stycke bort från texten, så att alla dess delar frigör sig ur gyttret och fördelar sig över de ytor som tillkommer dem, förblir de obegripliga. Så detta steg måste tas. Georgiens berg rätar då upp sig och det uppstår andningspauser mellan jordbävningarna, både markens och den blodiga politikens.

Jelena Botjorisjvili skriver inte bara vilt och hejdlöst, hon använder också ett slags vävteknik, gång efter annan flätar hon in en rad med en speciell laddning – ibland försåtlig, ibland poetisk, ibland grotesk – som senare med ojämna mellanrum dyker upp som ett slags refräng. En refräng lyder: ”I Georgien dödar rykten snabbare än sjukdomar.” En annan är spottandet av solrosfrön, ett tidsfördriv som alla har råd med. Och en viktig sak är att georgiska män inte går runt med paraplyer: ”De är inga kärringar.” Och eftersom det finns angivare överallt under alla landets ledare vet de flesta något om försiktighet, men ibland var det någon ”som talade högt om det alla andra viskade om.”

Ingen vet väl hur man bäst skildrar verkligheten så att den i en text blir som den är eller var i upplevelsens stund. Botjorisjvilis metod är en av de möjliga men resultatet av den lyfter först när man ger upp det alltför närgångna följandet. Släpp taget och bilden klarnar!

Lenin, Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev rullas om varandra som osköna kulor beroende på hur tiden skiktas och vänds – detta kulspel äger rum i var och en av berättelserna. Statyer reses och demoleras med släggor, skjuter kanske upp igen när tiden kröker. Brezjnev håller många långa tal och sörplar och rapar i talarstolen och han citeras och citeras. Georgien sovjetiseras:

”Det var exakt den här dagen Röda armén gått in i Tbilisi och ett historiskt telegram skickades till Moskva: ’Kreml. Lenin. Stalin. Över Tiflis vajar Röda fanan. Leve Sovjetiska Georgien!’”

Och Georgien avsovjetiseras tills tiden är inne för en ny sovjetisering, kanske invisslad av landets undermedvetna eller av det sönderfallna Sovjetunionens fantomsmärtor: ”Gorbatjov högg Unionen i stycken med en enda mening, men kroppen fortsatte att slingra sig och rycka, som kroppen hos en död orm.” För Gorbatjov är en i raden av obegripliga potentater, kanske den obegripligaste: ”Många såg magiska budskap i Gorbatjovs födelsemärken.” Och livet i Georgien blev inte lättare och barnen lärde sig räkna med tomhylsor de hittade på marken. Fattigdomen är alltid någonstans: ”Vi hade redan ätit upp alla konserver som lagts undan till vintern, och eldat upp all ved.” I Georgien är som sagt jordbävningar lika vanliga som krig, men någon gång blir det viktigt att inte kalla kriget ”krig”, man måste då säga ”väpnad konflikt” och dessutom levde man ju ”omringad av fienden”. Och när sommarhettan tilltar blir kvinnorna skamlösa och uppträder i ärmlösa klänningar. ”Deras armhålor var renrakade, blåaktiga, som fångarnas ansikten.”

Och generationerna glider förbi varandra. Vem eller vems är faderns barn? En regnig kväll dyker en genomblöt kvinna som får namnet Andra frun upp hos Farfadern. Ja, det blir han som sedan gifter sig med henne. Hon har en valp i famnen och Farfadern betraktar kvinnan. ”Hans blick klättrade längs hennes kropp och klamrade sig försiktigt fast vid utsprången, som en bergsklättrare.”

Boken består åtminstone till namnet av fem berättelser, men några av gestalterna rör sig mellan dem och landet och de skiktade tiderna är desamma, kanske är boken en roman. ”Opera” är nog den vackraste berättelsen, vackra är de alla fem i allt sitt vilda groteskeri, sin avgrundssorgsna humor, sina ståtliga kvinnogestalter med bröst som… ja, alla dessa tunga frukter. I ”Opera” utspelar sig en stor del av handlingen på en smal plats mellan två höghus. Där finns ett litet hus med ett träd som växer rakt igenom det mellan spisen utan gas och kranen utan vatten, ett träd med lila bär som sedan när det är döende i stället får vita bär. Sorg och utvägslöshet skildras ofta med ett slags dråplig humoristisk ironi:

”Alla gick till spådamer och frågade om framtiden. Det fanns ingen annan att fråga. Det var syndigt att spå. Synden kunde man sona. På söndagarna var alla kyrkor fulla.”

Livets hårdhet stirrar på oss från boksidorna och människor hungrar eller tuggar på ”torrt påfågelkött”, preventivmedel finns inte och kvinnorna får ofta ”klättra upp på kalla bord”. Och ändå firas det ibland stora fester där många vet hur man på rätt sätt utbringar en skål och där den gemensamma glädjen liksom trampar ner sorgen och missmodet, smular sönder dem under klackarna, ty:

”Precis som i fängelset, oavsett om du ligger ner eller går runt så sitter du ändå inne! Den här känslan av enhet och jämlikhet inför sin framtid, känslan av en jämnt fördelad hopplöshet och utsiktslöst, den förenar. Och livsglädjen kan nå obeskrivliga höjder.”

°°

Jelena Botjorisjvili
Min fars huvud, 2023
Översättning: Hanna Sandborgh
Förlag: Ersatz

Sedan ett par år översätter jag för det lilla modiga förlaget Hastur. Det första jag översatte för förlaget var en samling berättelser av E.T.A. Hoffmann, en samling som fick namnet ”Magnetisören och andra berättelser”. I slutet av januari i år publicerade jag förordet till samlingen här. Den andra boken var ”Banvaktare Thiel” av Gerhart Hauptmann. Och här följer nu förordet jag skrev till den boken.

Bland naturalismens storheter på litteraturens område känner väl de allra flesta till Zola, Strindberg, Ibsen och Dostojevskij. Till Tyskland kom denna strömning sent och perioden blev kort men å andra sidan mycket intensiv främst tack vare Gerhart Hauptmanns dramer ”Före soluppgången” (1889) och ”Vävarna” (1892), som båda tar upp svåra sociala missförhållanden och tabubelagda ämnen. I det första dramat sänks vi ner i en värld av moraliskt förfall, girighet, alkoholism och självmord. ”Vävarna” tar sin utgångspunkt i en historisk händelse, det schlesiska vävarupproret 1844, och handlar om de fattiga arbetarnas eländiga levnadsvillkor och deras fruktlösa försök att värja sig emot dem och sina översittare. Publikens och kritikens mottagande av dramerna blev entusiastiskt och avvisande i ungefär lika hög grad. Urpremiären av ”Före soluppgången” mynnade ut i en skandal och ett ögonvittne skrev så här om förloppet: ”Från akt till akt tilltog larmet […] till sist skrattade och jublade, hånade och stampade man rakt in i den pågående föreställningen och när pjäsens höjdpunkt närmade sig nådde också tumultet sin klimax”. Det andra dramat, ”Vävarna”, fick på grund av sitt ”provocerande” innehåll inte spelas offentligt förrän två år efter sin tillkomst och kejsar Wilhelm II sa upp sin teaterloge efter att han sett dramat. Skandalerna bidrog dock sannolikt till Hauptmanns och även naturalismens genombrott i Tyskland.

Den deterministiska människosyn – det vill säga att en människas öde bestäms av arv och miljö och att ingen egentlig utveckling är möjlig – som är utmärkande för naturalismen följer Hauptmann bara delvis och hans fiktiva gestalter växer inte sällan, men möjligen inte alltid avsiktligt, ut ur detta ”schema” och blir individer som kan väcka starka känslor hos åskådaren eller läsaren. I novellen ”Banvaktare Thiel”, som är hans första naturalistiska verk, är detta kanske speciellt tydligt.

Hauptmanns författarskap fortsatte i andra riktningar när naturalismen gick mot sitt slut, fast naturalistiska drag dök här och där upp även längre fram i hans litterära produktion. Enligt litteraturvetaren Peter Sprengel kan man finna tre huvudtendenser i Hauptmanns verk efter ”Vävarna”. Den första är ett slags brott med naturalismen och en dragning till neoromantiken och Hauptmann skriver sagospel och versdramer inspirerade av medelhögtyska diktare och grekisk mytologi. Den andra tendensen finner Sprengel i en spänning mellan naturalistiska och idealistiska drag inom ett och samma verk. Och en tredje är enligt Sprengel ett fasthållande vid det naturalistiska tankegodset åtminstone i dramerna som till exempel i det historiska skådespelet ”Florian Geyer” om det tyska bondekriget i början av 1500-talet. Man kan tillägga att en rad av Hauptmanns senare verk var påverkade av symbolismen.

Gerhart Hauptmann föddes 1862 i kurorten Obersalzbrunn i dåvarande Schlesien (idag västra Polen). I skolan vantrivdes han och hade ingen större framgång. Som mycket ung anslöt han sig till en grupp som hade fri kärlek, nakenbad och överhuvudtaget ett friare liv än det som var möjligt i dåtidens Tyskland som mål – man ville i Rousseaus anda ”tillbaka till naturen”. Hauptmann började i tjugoårsåldern skriva lyriska dramer men först ville han egentligen bli skulptör och besökte flera konstskolor, men efter en tid gav han upp dessa studier. När han var 23 gifte han sig med Marie Thienemann, en rik köpmansdotter, och blev genom det ekonomiskt oberoende och kunde utan materiella bekymmer ägna sig åt sitt spirande författarskap. Som ett kuriosum kan nämnas att två av hans bröder gifte sig med två av Marie Thienemanns systrar.

Genom att – bortsett från under den naturalistiska perioden av sitt skrivande – oftast hålla sig i bakgrunden när det gällde politik och genom en viss opportunism lyckades han klara sig ifrån större kontroverser med någon av sin livstids fyra tyska statsbildningar: kejsarriket, Weimarrepubliken, nationalsocialismen och efterkrigstiden. Vissa av hans dramer fick periodvis spelförbud, men han fick också ta emot en rad utmärkelser både i hemlandet och internationellt. 1912 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.

År 1901 bosatte sig Hauptmann, efter bland annat en tid i Berlintrakten, i Agnetendorf i Schlesien (idag Jagniątków i Polen) och lät bygga ”Haus Wiesenstein”, en praktfull borgliknande villa, som blev både hem, arbetsplats och mötespunkt för konstnärer inom olika genrer. Berättelser om hur Hauptmann ”höll hov” i villan cirkulerade. Den tyske författaren Hans Pleschinski skrev 2018 romanen ”Wiesenstein” om Hauptmanns liv där inklusive om Röda arméns intåg i Agnetendorf. Genom ett sovjetiskt skyddsbrev fick Hauptmann ändå tillåtelse att bo kvar där fram till sin död sommaren 1946.

Redan under sin livstid lockade Hauptmann inte minst på grund av sin ofta ganska pompösa framtoning till både porträtt och nidporträtt i såväl målningar som texter. Det mest bekanta är utan tvivel Thomas Manns mynheer Peeperkorn i romanen ”Bergtagen”, där Mann fyller sidorna i flera kapitel med Peeperkorns tunga våmliga gestalt och åbäkiga åtbörder och på samma gång skapar ett fullt igenkännbart Hauptmann-porträtt: ”Clavdias entré hade varit ljudlös, ty bakom henne hade mynheer Peeperkorn stängt glasdörren – lång, bred och högpannad, med det mäktiga huvudet omgivet av vita flammor hade han följt hack i häl på ressällskapet”. Och det var också många som kände igen honom, bland andra han själv. Först tog han illa vid sig och skrev till de båda författarnas gemensamma förläggare ett besvärsbrev, där han tog upp en rad olustiga likheter mellan honom själv och romanfiguren: de små bleka ögonen ”utan färg rentav”, den stora köttiga näsan, de vidlyftiga gesterna, alla de pampigt inledda anförandena som sedan rann ut i sanden, hans klädsel, ordval och hans långa spetsiga naglar. Thomas Mann svarade med ett långt och ormtjusaraktigt besvärjande ursäktsbrev och Hauptmann godtog förvånande nog ursäkten utan omsvep och svarade raskt med ett telegram: ”Fjärran från att hysa agg hälsar jag er med den gamla hjärtligheten. Brev följer.”

Under några år under andra hälften av 1880-talet bodde Hauptmann med sin första fru i Erkner utanför Berlin. Här föddes parets tre söner och här kom också ”Banvaktare Thiel” till. Hauptmann kallade boken i naturalistisk anda för en ”novellistisk studie” för att markera objektivitet och distans. Miljön eller naturen i novellen är hämtad från området kring Erkner, samma stramt raka dystra tallar och markens karghet under dem finns i verklighet och verk. Och järnvägen Berlin-Breslau som löper genom berättelsen hade på Hauptmanns tid en station i Erkner. Novellen markerar ett brott med 1800-talets tyska novelltradition som i de flesta fall förde från kris eller kaos till någon form av harmoni eller balans – här störtar i stället handlingen från en relativt lugn vardaglighet nerför en hisnande brant. Det deterministiska draget i människoskildringen följer naturalismens idéer men spränger också gång på gång dess gränser och det är omöjligt att som läsare inte känna något för gestalterna i novellen. Det undermedvetna och det irrationella är starka krafter som driver skeendet framåt och håller människorna i novellen i sitt grepp. Motsägelsefulla drifter eller drivkrafter styr huvudpersonens handlingar på ett allt mer betvingande sätt. Hauptmann ger tekniken i form av tåget och rälsen en demonisk roll som undan för undan laddas med alltmer skräck. Ur en skildring av en enkel och rättskaffens mans vardag med familjeliv och samvetsgrant utförda arbetsuppgifter växer ett fasansfullt drama fram. Naturskildringen är på samma gång detaljerad som den är inhöljd i ett lite strävt romantiskt skimmer – ljusets vandring över tallstammarna vid solnedgången är ett återkommande element – som ibland, särskilt mot slutet, rullar över i det skräckromantiska. Landskapet tillsammans med järnvägen och då särskilt loket som stormar fram i mörkret kan på ett plan läsas som speglingar av inre processer i huvudpersonen. Det är en gastkramande historia som dukas upp inför läsarens ögon och det är svårt att frigöra sig från intrycken efteråt. Kanske är ”Banvaktare Thiel”, trots det lilla formatet och trots att novellen var bland det allra första Hauptmann skrev, höjdpunkten i hans verk.

Just nu läser jag bland mycket annat en ”tågbok”. Jag fick den av min vän Alexander i Dresden för att jag gärna åker tåg, för att jag gjorde så många långa tågresor med Londi på den gamla tiden och för att jag nu gör det med Miki i den här.

Boken är skriven av Jaroslav Rudiš och den heter ”Gebrauchsanweisungen fürs Zugreisen”. Första gången jag stötte på Rudiš var våren 2007 på Leipziger Messe då hans roman ”Grandhotel – román nad mraky” presenterades. Den fanns då enbart på tjeckiska men R., min tjeckiske man eller ex-man som jag efter hans död enligt dödsannonsen i Brno på nytt är gift med, gjorde den tillgänglig för mig. Man kan i stark förkortning säga att romanen handlar om den tysk-tjeckiska frågan. Jag skrev lite om den då, men nu visar jag bara min korta författarpresentation som jag placerade längst ner i den texten:

”Jaroslav Rudiš är född i Turnov i norra Tjeckien 1972 och numera bosatt i Prag. Bakom sig har han studier i tyska, historia och journalistik i Prag, Zürich och Berlin. Han är kulturredaktör vid tidningen ’Právo’, han skriver prosa, teaterstycken och sångtexter för sitt rockband ’U-Bahn’.

Hans debutroman ’Nebe pod Berlínem’ (på tyska ’Der Himmel unter Berlin’ i översättning av Eva Profousová) kom 2004 – en Berlinroman ur tunnelbaneperspektiv. Tillsammans med tecknaren Jaromir har Rudiš skapat seriefiguren Alois Nebel.”

Numera bor Rudiš i Berlin, kanske sedan ganska länge och vad jag förstår har han skrivit den här tågboken på tyska. Det för mig speciella med språket i den är att jag när jag läser hela tiden hör Rudiš’ röst, som jag möjligen hörde på tyska i Leipzig, blandad med andra tjeckiska ”tyskröster” – ja, alltså det där alldeles särskilda greppet om tyskan som tjecker som talar utmärkt tyska har, ett grepp som i ett och verkligen i ett ger en ton av aktning och ironi, ja, aktning för vissa komplicerade tyska konstruktioner som talaren samtidigt tar i örat med ett belåtet vetande grin. Nej, det går nog inte att beskriva så att någon annan än jag förstår vad jag menar, men det är en stor njutning att höra den här rösten.

Och vad säger han då i den här bruksanvisningen för tågresor? Ja, han berättar först att han som barn eller tonåring ville bli lokförare, men hans dåliga syn satte en käpp i hjulet, fast han har kört både ett och två lok – helt kort och under ganska? kontrollerade former. I resten av kapitlen reser han runt i Europa med tåg gärna i sällskap med någon som läser i en riktigt gammal Baedeker om tågsträckorna han färdas längs. I kapitlet ”Richtung Sanok” reser han österut mot Galizien och han berättar det här efter att en stund ha betraktat en hjort långt borta i änden av en tunnel innan den försvann:

”Det Schaffner nickt und setzt hinzu, nicht nur die Wanderer, sondern auch Tiere kürzen oft den Weg aus der Slowakei nach Polen durch den Tunnel ab. Er liebt diese Gegend, wo auch Romane und Erzählungen des polnischen Autors Andrzej Stasiuk angesiedelt sind, dessen ’Galizische Geschichten’ wir zusammen mit dem Švejk-Roman im Rucksack haben. Der Schaffner liebt auch den guten Soldaten Švejk. Und daher auch diesen Zug, der genau so heißt.”

Rudiš får ut ett särskilt nöje ur att på en av sina resor färdas med någon som har med sig en bok som heter ”Die Überschienung der Alpen”, ja, han njuter av det makalösa tyska ordet ”Überschienung”, Schiene=skena, bygg själva ett svenskt ord för detta eller använd fortsättningsvis det tyska varje gång ni vill säga det här! Ägaren till den här boken säger bland annat följande balanserande mellan visdom och pudelklokhet:

”Die alten Strecken stehen mit der Natur in Einklang. Die alten Stecken respektieren die Natur. Für die neuen Strecken spielt die Natur keine Rolle mehr.”

Vi får höra en spännande hypotes om vilket landskap som inspirerade Kafka till vissa miljöer i ”Amerika” eller ”Der Verschollene”. Jag nöjer mig med att visa den här passagen:

”Die zwei reisten auch damals mit dem Zug an. ’Von Bergen eingesperrt i Flüelen. Man sitzt gebückt, die Nase fast im Honig’, schrieb Kafka von hier auf einer Postkarte an seine Schwester Otla.
’Der arme Franz’, sagt mein alter Freund. ’In Prag fühlte er sich in seinem Leben eingesperrt, und hier fühlte er sich auch eingesperrt. Doch das mit der Nase im Honig finde ich gut. Das wird oft vergessen, wieviel Humor in Kafka steckt.’”

När Rudiš åker tåg sitter han ofta i restaurangvagnen och han har till och med två favoritkällarmästare på de centraleuropeiska tågen, en tjeckisk och en slovensk, var och en med sina specialiteter och sitt speciella kunnande.

Ofta känner jag igen mig i de världar han beskriver. även om jag då inte sällan får en känsla av att titta på dem genom ett nyckelhål med ganska märklig form. I alla fall gillar han precis som jag det egendomliga österrikiska stationsnamnet Mürzzuschlag, en plats vi båda farit förbi så ofta utan att någonsin stiga av.

Ännu har jag kapitlet ”Richtung Sežana” kvar. Det väntar jag mig mycket av för där i gränsområdet mellan Slovenien och Italien har jag varit fler gånger än jag vet och det mest spännande som finns är ju det redan upplevda.

Våren är här så allting rör sig snabbare än nyss. Imorse var Miki och jag på Branimirova tržnica och köpte frukt, grönsaker, ost och špek. Sedan satt vi en kaffestund utanför Mates bar på hörnan och så galopp, galopp hemåt. Just när vi skulle svänga förbi Zlarinska hörde vi Đurđicas starka råa röst ropa: Idemo na pumpu? Jag tvekade en sekund men sa sedan ja, varför inte dricka kaffe en gång till ute på bensinmacken vid Slavonska? Medan Hajdi och Miki halvbrottades i farten yrde vi iväg mot Kornatska, där Miki och jag störtade uppför trapporna, Đurđica och Hajdi fortsatte framåt. Jag packade upp allt ur ryggsäcken, skar av en späckbit, stack den i munnen, det fick bli frukosten, Miki fick lite mat, jag printade ut mitt senaste översättningsförsök ur Ana Brnardićs diktsamling ”Vuk i breza”, vek ihop pappret och så ut, iväg mot Slavonska där de två andra väntade på macken. Jag ropade in min beställning genom dörren och så satt vi människor där och hundarna hälsade på varandra på nytt.

För ett par dagar sedan hade jag valt att ge mig i kast med titeldikten, ”Vuk i breza” (Varg och björk, Vargen och björken). Đurđica läste igenom den, skrattade till lite, himlade med ögonen och så satte vi igång.

Första raden är lätt, men sedan kastar dikten loss och vi fick arbeta ett tag med hur vargen inte var omklädd till björk eller hur vi inte såg den klädd till björk. En lång stund satt vi med vargens tänder nedstuckna i tankarna. Hundarna växlade tempo fram och tillbaka mellan vilt och lugnt. Vi nosade på markens status inne i dikten.

En bit fram i dikten ryckte vargen av ett löv från en kvist och Đurđica ryckte demonstrativt loss ett hörn från pappret, eftersom jag hade ett letargiskt ögonblick och behövde väckas. Otkinuti är verbet.

När vi kommit igenom lite över hälften sa jag stopp för huvudet kändes för proppfullt för att stoppa in något mer. Imorgon kör vi ett nytt varv, bestämde vi. Đurđica gick in efter cigaretter och Hajdi tittade långt efter henne och Miki och jag såg på varandra.