Kategori: Litteratur

Jag fortsätter min serie med förord till de böcker jag översätter för det djärva lilla förlaget Hastur. Här kommer nu introduktionen till den sjätte boken jag översatt. Innan den här månaden är slut kommer jag att ha lagt sista handen vid min tionde Hastur-översättning.

Operan ”Friskytten” är känd i stora delar av västvärlden, men få vet något om verkets innersta och första skapare. Vem var August Apel? Eller varför har han kommit att bli så undangömd eller bortglömd? Jag hittar inte en enda rad om Apel i någon av de mer kända tyska litteraturhistorierna. ”Friskytten” som opera av Carl Maria von Weber dyker upp både här och där och någon gång nämns också librettisten Friedrich Kind, som faktiskt tagit större delen av berättelsen direkt från Apel, det är egentligen bara platsen för handlingen och slutet på operans text som är Kinds. I ”Deutsche Literaturgeschichte” av Krell-Fiedler läser jag en suggestiv mening om operan, som jag översätter så här: ”Carl Maria von Weber skapade med sin ’Friskytt’, vars sanna huvudperson med Hans Pfitzners ord är den tyska skogen, den mest fulländade romantiska operan”. Jag blundar och ser en sådan där brandenburgsk tallskog med av den nedgående solens strålar svagt belysta stammar för mitt inre öga, men kanske är det inte just den skogen Pfitzner menar. Men låt oss nu söka upp Apel.

August Apel föddes 1771 i Leipzig och som så många andra framstående tyska författare vid denna tid studerade han först juridik och han blev också advokat. Vid sidan om skrev han till en början klassicistiska dramer men han bytte ganska snart genre och gick över till att skriva skräck- och spökhistorier. Tillsammans med vännen Friedrich Laun gav han så småningom ut en omfattande samling berättelser om övernaturliga ting under titeln ”Gespensterbuch” (Spökboken). Stoffet hämtade de från en rad olika kretsar och de lät sig exempelvis inspireras av inhemska folksagor, österländskt berättande och franska fesagor. Apel hävdade att de historier eller sagor som han byggde sina berättelser på hörde till ett slags folkligt allmängods och han kände därför inte någon plikt att ange några källor.

Perioden då Apel skapade sina alster var en av de fruktbaraste i den tyskspråkiga litteraturens historia. Den tyska epoken Klassik med sina två stora namn Goethe och Schiller sträckte sig genom Apels livstid (1771-1816) och romantiken med sina ännu idag välkända namn – Arnim, Brentano, Eichendorff, Hoffmann, Novalis – för att bara nämna ett fåtal, var också hans tid. Hölderlin, Kleist och Jean Paul hör också till denna period även om de stundom spelade på andra strängar än romantikens. Hur mycket Apel kom att inspireras av den ene eller andre av de här författarna är svårt eller omöjligt att hitta belägg för, men alla dessa var med och satte sin prägel på den litterära värld som han var en del av och under hans verksamma år utkom exempelvis ”Faust I”, ”Wilhelm Tell”, ”Des Knaben Wunderhorn”, ”Heinrich von Ofterdingen”, ”Michael Kohlhaas” och ”Rådman Krespel”.

I ”Gespensterbuch” finner vi ”Friskytten” som första berättelse i samlingens första band. Berättelserna är ordnade efter motivkretsar och ”Friskytten” sorterar under temat demonbesvärjelser. Det är en tät framställning som med varje kapitel lyckas skapa nya gåtfullheter. Som läsare blir man mindre och mindre säker på hur det ska gå och man upplever en märklig kontrast mellan det lättflytande klara språket och förloppets allt förunderligare irrvägar genom skogsdunklet, för Hans Pfitzner har rätt, skogen är en betydande del av skeendena. Men låt oss inte lätta på någon av de många slöjorna, i stället kan vi kasta en förvånad blick längs denna berättelses väg bort från sin skapare. Och ändå var det ju August Apel som skrev den! Men den slet sig eller andra grep efter den med ibland kanske giriga händer. Friedrich Kind, en skolkamrat till Apel, minns åratal efter Apels död hur det gick till när historien om friskytten tog sina första steg in i operavärlden. Kind hade 1817 på uppdrag av Carl Maria von Weber varit på jakt efter ett lämpligt stoff till en opera och han hade på ganska kort tid sammanställt en rad berättelser och ordnat dem i en stapel inför sitt möte med von Weber. Den understa i stapeln var den om friskytten och på den föll valet, men båda tyckte att vissa modifikationer var av nöden. Så skrev då Kind librettot och omstöpningen av Apels historia ska ha genomförts på tio dagar. Men ”Friskytten” frigjorde sig också från Kind och när von Webers opera blev en stor publikframgång föll Kinds insats i glömska och ”Friskytten” tillföll helt och hållet von Weber, troligen för alltid. Och även om Tom Waits och Robert Wilson i vår tid baserade musikalen ”The Black Rider” på den så ändrar detta ingenting.

Det finns också en annan historia att berätta om Apel som en ur det fördolda verkande inspiratör. Minns ni ”året utan sommar”? 1816 hade den indonesiska vulkanen Tambora ett utbrott som bland annat kom att stjäla sommaren från västra Europa. Denna sommar av bister kyla kom en grupp unga människor, av vilka de för oss mest kända väl är Mary Godwin Shelley, Percy Bysshe Shelley och Lord Byron, att tillbringa i Villa Diodati vid Genèvesjön. Kölden och ovädren tvingade dem att nästan alltid vistas inomhus, där de fördrev tiden med att berusa sig med ”vallmosaft” och spiritism och andra gränsöverskridande lekar. Med sig hade de vid sidan av annan ockult litteratur boken ”Fantasmagoriana, ou Recueil d’Histoires d’Apparitions de Spectres, Revenans, Fantômes, etc”, en samling av Jean-Baptiste Benoît Eyriès till franska översatta tyska skräckhistorier, där bland annat berättelser ur de två första banden i ”Gespensterbuch” och ytterligare några fristående av Apel ingår och under de vilda och hektiska nätterna läste de då och då högt för varandra ur boken och Lord Byron fick sedan också idén att de själva skulle försöka sig på att skriva historier i samma anda. Mary Shelleys skräckroman ”Frankenstein” är influerad av Apels ”Die Bilder der Ahnen” i skön harmoni med de böljande nattliga samtalen om övernaturliga ting där i villan vid sjön.

Ana Brnardić är en av Kroatiens främsta nutida poeter. På svenska kom hennes tredje diktsamling ”Postanak ptica” (2009) under titeln ”Fåglarnas tillblivelse” ut 2016 på förlaget Rámus i Djordje Zarkovics översättning.

Här som ett exempel ur den några rader ur dikten ”Flanören”:

I Herăstrăuparken promenerar Döden
underskön, sorglös till sinnes
vit, överdådig
Himlen är öppen, den når
djupt in i det förflutna

Någon annan skulle säkert valt andra rader, det finns många man kan vilja välja ut som speciellt vackra eller slående.

För något år sedan började jag läsa hennes senast utkomna diktsamling ”Vuk i breza” (Varg och björk) och för att komma in i dikterna började jag med hjälp av några vänner ur min kroatiska omgivning försöka mig på att översätta dem till svenska. Målet med mitt översättande var först bara att ge mig själv tillträde till dikterna, men nu har jag funnit ett annat mål: Jag vill genom att visa upp en av dikterna i både original och översättning locka någon förläggare och någon översättare i Sverige att ta sig an hela boken och låta den komma ut på svenska.

Doba puževe kućice

To je, dakle, doba puževe kućice.
Od svijeta me diejli porozna ljuska,
prozračni kalcij karbonat iz kojeg mi se ne da.
Ima svjetla, kisika, sporosti dostojne stabla,
ja, kći, kuhinjica s mnoštvom pretinaca.
Predmeti koje razbacaju vjetrovite ruke,
kometi popadali po tepihu – skupljaju ih
moja leđa od riže, po cijele dane.
U naborima kuće izliježu se sedefna jaja.
Nekoliko knjiga silazi s police i lista se,
napući usne, izbaci grančice ribizla, mahuna,
približe se dlanovima kao mačci.
Ovdje ćemo prezimiti, preljetiti, ne zanima nas
gibanje kalendara i ljutina kronika.
Sve je jednako blago, oblo, uvaljano u šećer.

°°

Snigelhusets tid

Detta är alltså snigelhusets tid.
Från världen skiljer mig ett bräckligt skal
luftig kalciumkarbonat som lockar mig kvar.
Det finns ljus, syre, saktfärd värdiga ett träd,
Jag, min dotter, en kokvrå med lådor i mängd.
Ting kringspridda av vindiga händer,
Kometer har trillat ner på mattan – samlar dem
gör min rygg av ris, dagen lång.
I husets volanger värps pärlemorägg.
Några böcker glider bläddrande från hyllan,
mimar, sprider vinbärshängen, bönor,
närmar sig handflatorna som katter.
Här ska vi hålla vinter och sommar, oss rör inte
kalenderns gång eller krönikans stränghet.
Allt är lika milt, runt, rullat i socker.

I somras, ja, för nu är det inte sommar längre, var Miki och jag i Prag två gånger på vår årliga Europaresa. På hemvägen, vägen söderut, träffade jag både min vän Peter och min son Rudolf i staden. En förmiddag gick Rudolf, Miki och jag över en av broarna och hamnade närmast oavsiktligt i Kafka-museet. Därinne köpte jag en bok, ”Ein Landarzt – kleine Erzählungen”. Egentligen hade jag redan de här berättelserna, men den här utgåvan är så vacker, så jag tänkte att jag också skulle vilja läsa dem mellan just de här pärmarna.

Och så har jag ju ett så speciellt förhållande till det lilla förlaget Vitalis. Förr om åren köpte jag varje sommar böcker från Vitalis i en liten bokhandel i den lilla staden Vrchlabí. Jag brukade åka ner dit med René och Londi någon dag under den tid då vi vandrade i Krkonoše/Riesengebirge. Vitalis är ett tyskspråkigt förlag med säte i Prag som ger ut klassiker från Centraleuropa. Kärnan i utgivningen befinner sig i skärningspunkten mellan tyskt, judiskt och tjeckiskt, så i hjärtat av Vitalis sitter Kafka. Böckerna är alla mycket vackra och de är så omsorgsfullt gjorda att de ter sig som främlingar i vår tid.

Boken har legat framme ändå sedan den kom hit till Kornatska och jag har ofta tittat på den och tänkt ”när jag har läst ut den och den och den boken, då…”. Nu är ”då”, fastän jag inte har läst ut alla de där. Jag har öppnat den och läst lite i Harald Salfellners efterord, tittat på de vackra bilderna och läst fyra av berättelserna. En är hisnande kort men lyckas ränna genom hela livet även om den börjar så här sävligt: ”Mein Großvater pflegte zu sagen:” Den där raden slukar nästan en tiondel av texten! Jag återger hela här:

Das nächste Dorf

Mein Großvater pflegte zu sagen: ”Das Leben ist erstaunlich kurz. Jetzt in der Erinnerung drängt es sich mir so zusammen, daß ich zum Beispiel kaum begreife, wie ein junger Mensch sich entschließen kann ins nächste Dorf zu reiten, ohne zu fürchten, daß – von unglücklichen Zufällen ganz abgesehen – schon die Zeit des gewöhnlichen, glücklich ablaufenden Lebens für einen solchen Ritt bei weitem nicht hinreicht.”

Nej, jag vill inte översätta texten. Den finns översatt. Den här berättelsen är så kort att alla som förstår svenska kan läsa den på tyska. Det är värt att ta varje ord i den i munnen och känna svindeln, skräcken, kanske euforin.

Som en del av er känner till översätter jag sedan ett par år äldre tyskspråkig litteratur för det djärva och egensinniga lilla förlaget Hastur, som leds av eldsjälen Ola Svensson. Förra året började jag publicera mina förord till de översättningar jag gjort för förlaget, det blev fyra under året. Nu är det dags för det femte förordet – fast egentligen är jag nu inne i den tionde boken…

Georg Büchner var före sin tid. Han var och är före alla tider, denna lika mycket som alla andra, om det nu alls finns något av värde eller kraft i att vara det. Büchner var mångsidigt begåvad och intresserad och hann under sitt livs korthet bli både läkare och författare och forskare inom naturvetenskaperna och han disputerade på en avhandling om fiskarnas eller närmare bestämt barbernas nervsystem. Samtidigt var han intensivt politiskt engagerad under Vormärz, det vill säga perioden mellan julirevolutionen 1830 och marsrevolutionen 1848. Han blev bara 23 år (1813-1837) och han dog vid samma tid som de båda dramerna ”Leonce och Lena” och ”Woyzeck” just höll på att bli färdiga för att gå i tryck. Ser man på bilder av Büchners unga ansikte och lockiga huvud är det svårt att värja sig mot tanken att Lenas ord om Leonce också kunde ha handlat om Büchner själv: ”Han var så gammal under sina blonda lockar. Vårvind över kinden, vinter i hjärtat.” Men då är vi i inbillningens värld för Büchner dog i tyfus och var säkert ung till både kropp och själ vid sin död.

Om man vill inordna Büchners verk i någon litteraturhistorisk strömning blir det ”Junges Deutschland” (Det Unga Tyskland), dit även exempelvis Heinrich Heine och Karl Gutzkow räknas. Under den korta tid som gavs honom hann han skriva fyra verk som alla ännu läses eller spelas. ”Lenz” är en berättelse om eller kanske snarare en psykologisk studie av Sturm-und-Drang-författaren Jakob Michael Reinhold Lenz’ väg in i sinnesförvirringens allt tätare mörker. Büchner stödjer sig vid skrivandet på Lenz’ brev och dennes hjälpare pastor Oberlins dagböcker och väl även på sina egna medicinstudier. De övriga tre verken är alla dramer och det första var ”Dantons död” som förstås har franska revolutionen som fond. Också här har Büchner energiskt samlat och studerat rikligt med bakgrundsmaterial och dramat innehåller passager ur både Dantons och Robespierres tal. ”Leonce och Lena” har undertiteln ”lustspel” och är tveklöst det ljusaste av Büchners verk, men ljuset genomkorsas gång på gång av hån och sarkasm om än ofta på ett rätt lekfullt sätt. Ur ”Woyzeck” talar en människas vanmakt och tilltufsade förtvivlan i en värld av hjärtlös uppblåsthet. Vid sidan av det rent skönlitterära skrev Büchner för det revolutionära flygbladet ”Der Hessische Landbote” som hade mottot "Fred åt hyddorna, krig åt palatsen!”

I efterordet till ”Woyzeck – Kritische Lese-und Arbeitsausgabe” utgiven av Lothar Bornscheuer kan man på ett ställe finna ett slags försök att föra in Büchners fyra verk under ett ledord eller överbegrepp. Detta begrepp är ”melankoli”. Det talas om en ”psykisk och religiös, socialpolitisk och historisk-filosofisk” melankoli, ”som inte får förväxlas med avtrubbad nihilism eller apatisk sjukdom. Büchners melankoli omfattar snille och leda, nervösa visioner och apatiskt lidande, utopi och förtvivlan, ’världsångest’ och ’existenstvång’.”

Büchner är så ung, för alltid ung – de som dör unga har givits detta privilegium – så full av trotsig energi och han spelar i sina litterära verk på alla sin begåvnings strängar: han är den passionerade konstnären som inte lämnar något oförsökt och som obekymrat bränner sitt ljus i båda ändar, han är den modige iakttagaren av människosjälens djupaste avgrunder, han är den ohejdbare revolutionären fylld av vrede över missförhållandena han ser omkring sig och inte minst är han den samvetsgranne naturvetenskapsmannen som med målmedveten uthållighet blottlägger även människornas nervsystem.

Dramerna är byggda av fragment eller episoder som radas på ett egenvilligt sätt och ofta tycks förloppen drivas framåt av smärtan. Man kan finna likheter med medeltida mysteriespel eller med barockdramers dödsdans men ännu mer med de efter Büchner följande dramaformerna som det naturalistiska och det expressionistiska dramat, men också det absurdistiska och det ”episka” dramat. Alla dessa passerar eller har passerat längs Büchners väg eller genom Büchners skapelser.

Genom tiderna har Büchners verk kommit att förflyktigas och återfödas gång efter annan. Förflyktigande har med det bleknande bläcket på de fladdrande pappersbladen att göra, med författarens plötsliga död mitt i den ännu ofärdiga texten. Brodern Ludwigs utgivning av ”Nachgelassene Schriften” (Efterlämnade skrifter) utelämnade till exempel ”Woyzeck” på grund av ”oläslighet” och ”brist på sammanhang”. Alla återfödslar har med verkets inneboende kraft att göra och den lockelse det utövar på dem som ser denna kraft. Författaren Karl Emil Franzos lyckades efter att ha låtit handskriftsfragmenten genomgå ”kemisk behandling” i någon mån dechiffrera deras innehåll och skapa en första ”meningsfull scenföljd” varpå han 1879 lät publicera dramafragmentet under titeln ”Wozzeck”. Den lätt förändrade titeln berodde på att Franzos tydde bokstaven ”y” i Büchners handskrift som ett ”z” och därför kom dramat under en längre tid att gå under namnet ”Wozzeck”. Språket i ”Woyzeck” bär i sig tre röster, alla folkliga, dels det dialektalt färgade vardagsspråket från Darmstadt-trakten där Büchner växte upp, dels folkvisan och slutligen också Bibelns språk.

Det kan här även vara värt att nämna att dramat ”Woyzeck” har en verklighetsbakgrund: Den 21 juni 1821 stack den 41-årige frisören Johann Christian Woyzeck i Leipzig i ett anfall av svartsjuka ner sin älskarinna, en 46-årig änka, i dennas lägenhet. Efter komplicerade och långdragna rättspsykiatriska undersökningar, som hade som mål att komma fram till om han varit ”tillräknelig” då mordet begicks, dömdes han till döden och avrättades inför en folkmassa på det stora salutorget i Leipzig. En bakgrund som väl är skakande nog.

På den tyska naturalismens författare kom dramat att ha en mäktig inverkan och Gerhart Hauptmann beskriver med innerlighet i rösten en resa han gjorde i Büchners fotspår till Zürich, där Büchner ligger begraven, som en pilgrimsfärd. Ett nytt steg i Büchner-receptionen kom med expressionismen och när man ser Frank Wedekinds drama ”Våren vaknar” (1891) är det svårt att tänka bort Büchner. Under 1920-talet kom en rad uppföranden av ”Woyzeck” under namnet ”Wozzeck” och 1925 kom Alban Bergs opera ”Wozzeck”. Berg fick veta dramats riktiga namn kort efter att operan blivit till, men han lyckades inte ändra det eller kanske tyckte han att det felaktiga namnet passade bra i sin borstiga strävhet. Om vi så fortsätter framåt i tiden ser vi att huvudpersonen i Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz” (1929), den hunsade och plågade Franz Biberkopf, kunde vara en sentida olycksbroder till Franz Woyzeck. För övrigt hade Döblin bevisligen läst Büchner för han skriver en gång så här om Büchners ”Lenz”: ”vilken enkelhet och otvungenhet, vilken ärlig stil så helt utan allt påhittat, delvis lika ärlig som en sjukdomsredogörelse, – så ser det sant originella ut!” Och ”Woyzeck” lever vidare och lockar varje tids avantgardister och sökare till nya experiment. ”Woyzeck” bär inom sig fröet till framtiden. Till alla framtider. Från vår tid som ju snart, likt alla tider, är förbi, kan man göra en liten ofullständig uppräkning: Werner Herzog kom 1979 med filmen ”Woyzeck” (med ett väl något olyckligt val av huvudrollsinnehavare), Tom Waits och Robert Wilson gjorde år 2000 ”Woyzeck” som musikal, Nick Cave skrev musik och sångtexter till den isländske regissören Gísli Örn Garðarssons drama ”Woyzeck” (2005) och Steve Sem-Sandberg lät 2019 historien om Woyzeck växa ut till romanen ”W”.

Att dramat var skrivet på lösblad kom att föra till att scenerna i de olika utgåvorna undan för undan fogades samman på växlande sätt. Scenföljden är för alltid rörlig och lever sitt eget liv, slutet är omväxlande öppet och skenbart öppet. Och mellan scenerna surrar det i skrift outsagda och varje läsare och varje åskådare bygger medvetet eller intuitivt upp förloppen utifrån den egna kombinationen av det uttryckta och det blanka. Vid varje inscenering är det kommande växelspelet med publiken en egen oförutsebar dimension. Och i varje huvud och i varje hjärta tar ”Woyzeck” om och om igen ny gestalt, för ”Woyzeck” är en sekulär martyrlegend, ett hårt laddat drama om ett samhällets olycksbarn, en djuppsykologisk undersökning, en studie över makt och vanmakt, en analys av perversioner och hjärtlöshet, en den naknaste, mest förtvivlade kärlekshistoria, ett ödesdrama som vrålar mot himlarna.

Vid varje brytpunkt i tiden återföds Büchners dramer och tomrummen i ”Woyzeck”-fragmentet fylls med nytt pulserande liv.

Den nionde maj publicerades nedanstående text i Hufvudstadsbladet. Ja, rätt datum. Nu återtar jag den och visar den här på mina marker.

År efter år har man den nionde maj kunnat bevittna det stolta firandet av segerdagen i Ryssland. Segerdagen kallas enligt sovjetrysk terminologi slutet på kriget mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen. ”Det stora fosterländska kriget” kallas detta krig enligt samma regelbok. Sin början hade kriget på sommaren 1941 då Hitler bröt Molotov-Ribbentrop-pakten – som haft som underliggande mål att dela upp Östeuropa mellan Sovjet och Nazi-Tyskland – och anföll Sovjetunionen. Segerdagen firas med fanor, enorma militärparader, ”fosterländska” tal av de styrande, tåg med krigsveteraner eller släktingar med stora porträtt av krigsveteraner, gärna tillsammans med uniformerade småbarn med leksaksvapen. Längs gatorna står folkmassor och vinkar. I Västeuropa har man sett med blandade känslor på detta men tigit ”för det var ju så många ryssar som dog i kampen mot nazismen”. I Östeuropa har de flesta haft nog med det sovjetiska förtrycket eller minnet av det.

Föreställningen om det ädla sovjetiska kriget med alla sina hängivna soldater mot nazismen har sedan krigsslutet varit ett ljus i den mörknande bilden av den sovjetiska staten. Ja, lägren hade funnits fick man så småningom inse och att det var illa, att folket varit och fortsatte att vara förtryckt gick inte att helt förneka, att skillnaderna i levnadsstandard mellan de styrande och de vanliga medborgarna var enorm visste man, men det stora fosterländska kriget fortsatte att lysa som godhetens kamp mot ondskan. Detta hade det sovjetiska folket gjort, detta kunde man inte ta ifrån människorna i det väldiga vanskötta landet, detta var den heliga kärnan i den sovjetiska mytologin. Det här visste Nikolaj Nikulin bara alltför väl när han 1975 började nedteckna sina minnen från tiden som soldat i sovjetarmén och han hade inte heller tänkt att texten skulle publiceras. Han skrev för att befria sig från minnets demoner.

Riktigt hela texten tillkom inte 1975, det finns också ett insprängt avsnitt på ett tiotal sidor från en dagbok han skrev på sjukhus under sommaren 1943, då intrycken var färska, men egentligen skiljer sig inte dessa sidor nämnvärt från resten av boken: Det vi ställs inför är en infernalisk ström av ohyggliga upplevelser i en mycket ung mans liv. Synfältet är fyllt av döda kroppar, losslitna lemmar, spräckta skallar, halvdöda, döende, benlösa, armlösa och det som hörs är dån, smällar, jämmer, smärtfyllda vrål, rosslande ur döendes strupar. Och inom honom bor den blanka huvudlösa skräcken.

Vi får också se den människofientliga hierarki som råder i sovjetarmén. Befälen förskonas nästan alltid från krigets verklighet, de äter oändligt mycket bättre, bor bättre, lever skyddade långt bakom de enkla soldaterna som bara dör och dör. Och befälen gör ingenting för att spara soldaterna. De ger ofta meningslösa order som inte leder till annat än soldaternas död:

”Ur de högre sfärerna singlar en order ner: Erövra denna höjd! Regementet stormar an mot höjden
i flera veckor, med stora förluster varenda dag. Utan avbrott kommer nya förstärkningar, för det råder ingen brist på folk.”

Nej, just så, det råder ingen brist på folk! Soldater är bara massa eller förbrukningsmaterial. Genom bokens sidor skriker förtvivlan över detta förakt för människolivet, denna makalösa hänsynslöshet mot den enskilde: ”I infanteriet klarade sig folk i snitt en vecka i aktiv ställning innan de sårades eller dödades.”

Då och då höjer Nikulin rösten mot hela det sovjetiska systemet: ”En sak som blev särskilt tydlig i kriget var den röta som utgick från bolsjevikerna. Redan när det var fred hade de gripit och bestraffat landets mest arbetsföra, hederliga, kultiverade, aktiva och förståndiga människor, och nu skedde samma sak vid fronten, i ännu mer ogenerade och vidriga former.”

Som läsare blir man som bedövad av kavalkaden av grymheter och elände, av alla dessa omtagningar av dödande och lemlästande och fasa. Befälens lumpenhet, soldaternas undergivenhet gör att man grips av vanmakt och vill slå igen boken för att slippa se. Nikulin sammanfattar: ”Kriget fördes med samma metoder som koncentrationslägren och kollektiviseringen, och det var enbart till skada för människosläktet.”

”Minnen från kriget” kom ut först 2007 och då i mycket begränsad upplaga, men den kom snabbt att spridas bland dem som vågade se, trots att landets historia fläckas av sanningen om den mot manskapet
omänskliga krigföringen och om massövergreppen mot den tyska civilbefolkningen. Men i dessa dagar då Ryssland bedriver sitt fasansfulla krig mot Ukraina är boken naturligtvis omöjlig igen. Och vi ser upprepningen av massmord på civila, tortyr och plundring. Och samma likgiltighet för de egna förlusterna. I slutet av boken varnar Nikulin för denna upprepning och försöker peka ut en annan väg:

”Detta förakt för kvarlevorna på slagfälten är samma sak som lägren, kollektiviseringen, sadismen i dagens armé […] Ett förändrat förhållningssätt till de dödas minne kan i omvänd ordning utgöra ett inslag i vår återfödelse som nation.”

°°

Nikolaj Nikulin
Minnen från kriget, 2024
Översättning: Nils Håkansson
Förlag: Ersatz