Kategori: Litteratur

Mörkret faller och dagen räknar förnattens stjärnor. Idag har jag ingenting gjort mer än pratat lite med den ena och den andra. Jag har sovit och glömt att drömma. Gipsfoten är tung men det är inget särskilt med det.

Och nu i kvällen väljer jag en dikt av Else Lasker-Schüler ur boken som Gabi tog ner från hyllan igår. Jag väljer bland dikterna till poeten Hans Ehrenbaum-Degele som dog mycket ung i första världskriget. I inledningen till dikterna om honom står det ”Meinem reinen Liebesfreund Hans Ehrenbaum-Degele” och sedan – om kriget och döden i kriget:

Tristan kämpfte in Feindesland;
Viel Lieder hat er heimgesandt.
Bis der Feind brach seinen Leib.

Ja, i dikterna som följer kallar hon honom Tristan eller Gralprinsen eller Riddaren. Jag väljer den här:

An den Ritter aus Gold

Du bist alles was aus Gold ist,
In der großen Welt.

Ich suche deine Sterne
Und will nicht schlafen.

Wir wollen uns hinter Hecken legen,
Uns niemehr aufrichten.

Aus unseren Händen
Süße Träumerei küssen.

Mein Herz holt sich
Von deinem Munde Rosen.

Meine Augen lieben dich an,
Du haschst nach ihren Faltern.

Was soll ich tun,
Wenn du nicht da bist.

Von meinen Lidern
Tropft schwarzer Schnee;

Wenn ich tot bin,
Spiele du mit meiner Seele.

Från andra dikter av henne känner jag igen guldet, rosorna och stjärnorna och det som händer bakom häckarna. Men nu vill jag försöka hitta svenska ord för den här. Detta är första försöket:

Till riddaren av guld

Du är allt som är av guld,
i den stora världen.

Jag söker dina stjärnor
Och vill inte sova.

Vi ska lägga oss bakom häckarna,
och aldrig resa oss mer.

Ur våra händer
Kysser vi drömmar ljuva.

Mitt hjärta hämtar
Rosor från din mun.

Mina ögon glittrar kärlek till dig,
Du griper lekfullt efter deras fjärilar.

Vad ska jag göra,
När du är borta.

Från mina ögonlock
Droppar svart snö;

När jag är död,
Får du leka med min själ.

Ja, ett första försök. En del verkar för lätt, annat kommer jag inte riktigt åt, som radparet här:

Meine Augen lieben dich an,
Du haschst nach ihren Faltern.

Hur hittar jag något som kan återge verbet ”anlieben”? Och hur gör jag med fjärilarna i den andra raden? Eller jakten efter dem? Kanske vill någon hjälpa mig…

Morgon i boet eller förmiddag skulle någon kanske säga. Nyss såg det ut så här: Miki låg beredd med blicken mot ytterdörren i väntan på Vesna och en runda i kvarteret.

Nu är han ur huset och kommer tidigast igen ikväll. Jag öppnar försiktigt dagen och vet vad jag hoppas göra. Recensionen av Patrik Ouředníks Europeana väntar på att bli skriven, några studentuppsatser på att bli lästa, men framför tränger sig en dikt av Else Lasker-Schüler jag såg på serbiska igår hos Mathias H, ja, sedan har jag också läst den på tyska. Den heter ”Mein Sterbelied” och nu undrar jag när hon skrev den och i vilken diktsamling den kom ut, om den nu kom i någon samling. Hon har skrivit mer än en dikt som heter så, det vet jag, och många som inte heter så är även de dödsdikter till henne själv. Jag tittar upp mot bokhyllan här i balkongrummet och mer anar än ser att det står ”Lasker-Schüler: Gedichte 1902-1943” på en av bokryggarna. Kanske finns dikten där i sitt sammanhang, men jag kan inte ta ner den för den står för högt upp och försöker jag peta ner den med kryckan kanske jag petar omkull mig själv samtidigt. Så nej, jag väntar till imorgon när Gabi kommer, Vesna har bråttom idag och det är så alldeles tillräckligt att hon tar hand om Miki. Men jag tittar ofta upp mot boken, lär mig kanske samtidigt något om tålamod.

Sedan någon dag är jag tillbaka hos Else Lasker-Schüler och samtidigt rotar jag bland mina översättningar av hennes dikter och prövar nya grepp och vägar. Benbrottsundantagstillståndet ger absurt nog nya tankar. Och nu har jag tagit ett helt nytt steg och försöker mig på den oöversättliga, tätt knutna ”Ein alter Tibetteppich”. Nej, egentligen går det inte för spännramen är så trång, väven så in till minsta maska precis, och dikten samtidigt så helt perfekt, så skrämmande perfekt och ändå vild och fri på sin smala plats, att det inte går att ta den med sig till ett annat språks dimension. Men jag försöker ändå, för att sedan försöka på nytt och på nytt…

Ein alter Tibetteppich

Deine Seele, die die meine liebet,
Ist verwirkt mit ihr im Teppichtibet.

Strahl in Strahl, verliebte Farben,
Sterne, die sich himmellang umwarben.

Unsere Füße ruhen auf der Kostbarkeit,
Maschentausendabertausendweit.

Süßer Lamasohn auf Moschuspflanzenthron,
Wie lange küßt dein Mund den meinen wohl
Und Wang die Wange buntgeknüpfte Zeiten schon?

En gammal tibetmatta

Din själ som älskar min så högt,
Är med den förenad i vårt matt-Tibet.

Tråd vid tråd, färgsvall under kärleksnatt.
Stjärnor, famnande varandra himmelsvitt.

Våra fötter vilar på en dyrbar skatt,
Väft-i-varp-väft-i-varp tusenmilavitt.

Ljuvligaste lamason uppå din myskmalvtron,
Hur länge ligger nu din mun på min
Din kind mot min i brokigt skimmers timmar?

Kanske är det för att jag i dessa dagar lever i en alltför trång krets där tankarna aldrig luftas ut, kanske är det för att Coetzees röst är för betvingande eller för att mötet mellan en dikt som dyker upp i Merete Mazzarellas Den försiktiga resenären kolliderar så hårt med bilden av tillvaron på farmen i det sydafrikanska inlandet, där Coetzees huvudpersons dotter just blivit våldtagen av tre män. Ja, jag funderar alltså fortfarande över kolonialismen och närmare bestämt dess följder för kolonisatörernas ättlingar. Mazzarella citerar dikten ”My country” från 1904 av Dorothea Mackellar och säger om den att den ”trotsigt ställer det australiska landskapet mot det brittiska”. Så här lyder den andra och sista strofen:

I love a sunburnt country,
A land of sweeping plains,
Of ragged mountain ranges,
Of droughts and flooding rains.
I love her far horizons,
I love her jewel-sea,
Her beauty and her terror –
The wide brown land for me!

Mina tankar tränger sig på mig och jag läser om ett textställe i Coetzees Disgrace. Det handlar om ett samtal mellan far och dotter efter att dotterns farm blivit utsatt för en våldsam attack. Fadern, som själv blev bunden, slagen och bränd, försöker få dottern att tala om vad som hände henne under samma tid och han vill dessutom att hon ska polisanmäla det. Hon svarar:

”What happened to me is a purely private matter. In another time, in another place it might be held to be a public matter. But in this place, at this time, it is not.”

Och sedan frågar han: ”This place being what?”

Och hon svarar: ”This place being South Africa.”

Vad vill jag nu med detta? Jo, jag vill säga att i Sydafrika kan de vita inte säga ”The wide brown land for me!” eller i alla fall inte alls på samma självklara sätt som de vita i Australien kan göra det. Och varför är det så? Om kolonisationen går ända till slutet, tills de som först levde i landet inte längre finns eller är helt slagna, då känner kolonisatörernas ättlingar att de, utan att någon skugga faller över dem, kan säga att det här landet är mitt (och jag älskar det). I Sydafrika har de vita under lång tid våldfört sig på den ursprungliga befolkningen, men balansen mellan folken är en helt annan än den i Australien. Eller i Amerika för den delen. Och skillnaden har väl inte med moral att göra även om den förstås ändå har det på ett mer skruvat plan. Tanken svindlar och människan och hennes historia blir så skrämmande och så obegriplig.

Någonstans finns visst en brytpunkt (!) när det gäller vad jag klarar med min tillförsikt och energi i behåll. Och jag har passerat den nu. Så bräckligt är det. Men detta betyder inte att jag nu tänker klaga och jämra mig, det är bara ett slags liten bakre scenanvisning.

Dagen har rullat fram och försvinner nu strax runt hörnet. Miki är med Vesna och kommer tillbaka först sent ikväll. Vad jag har gjort? Legat på soffan, ätit något i köket, burit saker mellan tänderna hit och dit, gått igenom några studenttexter och så har jag läst. För några veckor sedan kom en bok hit från Kapstaden, från Rudolf. På bokens försättsblad finns ett underbart litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Boken kom efter att Rudolf och jag hade pratat på skype om Coetzee en kväll. Jag sa något om att jag blivit väldigt skrämd av hans The Lives of Animals i Elizabeth Costello – jag minns det som att de två böckerna är inne i varandra – och att jag tycker han är en oerhörd författare, men så fruktansvärd. Rudolf sa då något om att jag kanske kunde pröva något mindre grymt än The Lives of Animals och så sa han något om Disgrace, men jag minns inte riktigt vad. Och sedan gick en tid – det var kanske en vecka före benbrottet – och en dag när jag kom hem från universitetet mötte jag brevbäraren i trappuppgången och han räckte mig ett paket och i det fanns just Disgrace.

Och nu läser jag boken och häpnar på nytt över Coetzees sätt att skriva. Det är både iskallt och hett, som en sandödlas kallblodigt smidiga glidande genom het och flyktigt risslande sand. Oron finns redan på första sidan, oron från det fördolda, från det ännu inte skedda. Men han skriver så vackert att jag tillåter honom att skrämma mig ända in i märgen (!).

”He has always been a man of the city, at home amid a flux of bodies where eros stalks and glances flash like arrows.”

”The deed is done. Two names on a page, his and hers, side by side. Two in a bed, lovers no longer but foes.”

”The gossip-mill, he thinks, turning day and night, grinding reputations. The community of the righteous, holding their sessions in corners, over the telephone, behind closed doors. Gleeful whispers. Schadenfreude. First the sentence, then the trial.”

Nej, det jag citerar här ovanför hänger inte ihop, det är pärlor utan band. Allt hos Coetzee är allvar, även leken, kanske allra mest leken.

Och till min läsning fogar sig ett litet extra lager från mina upplevelser med Rudolf och hans vänner i Kapstaden förra vintern som var sommar. Jag känner igen platsnamn och vyer, förhållanden och ord och jag vet hur mycket en rand är.