Kategori: Litteratur

Igår kväll var jag på Mađarski Institut och lyssnade på gruppen Misztrál som sjöng dikter av Endre Ady (eller Ady Endre, som man säger på ungerska – ”det stora kommer före det lilla ju”). Det här året är det hundra år sedan han dog – ung. Salen på institutets övervåning var nästan helt full, men jag fick ändå en bra plats, som Gabi pekade ut åt mig. Hon skötte organisationen, så hon hade egentligen inte tid med mig. Jag fick ett häfte i mina händer med dikter av Ady Endre på ungerska och i kroatisk översättning av Enver Čolaković och Borna Marčac.

Jag bläddrade och försökte läsa lite och jag tittade på de vackra bilderna. Och jag såg mig om bland publiken och jag kände igen några, bland andra en student som läser både ungerska och svenska. Tiden rann förbi sju och jag kände den ungerska tiden, där ingen liksom kan komma in i framtiden, där det går lite bakåt, när man vill närma sig något. Ja, detta hör till mina fantasier, men fantasier seglar på verklighetens hav. Men till sist – när är det? – gick Gabi och den ungerske lektorn i Osijek fram och öppnade evenemanget. Och in på scenen kom Misztráls fem medlemmar. Och så började det med höjdpunkten, ja, och allt som kom sedan stannade där i ett evigt crescendo. Nej, och jag kan inte beskriva det som hände – energin, den djupa intensiteten, känslan av att vara i en strömmande flod. Jag var helt i sångernas, musikens och rytmernas våld.

Och nu gör jag en paus och mumlar lite om varför jag oftast undviker musik: Musiken trampar lätt sönder något som är bräckligt i mig och om jag inte ser upp och släpper in den, kan allt annat plötsligt vara borta. Ja, fast nu i den här brinnande stunden fick det bli som det blev och det dröjde ända till den här dagens eftermiddag innan jag kunde göra något annat, något vanligt igen. Misztrál och deras sånger fyllde allt och spände väggarna i tillvaron. Jag förstod inte orden i sångerna och jag förstod inte heller att de också sjöng andra sånger än Ady Endres. Ingen som inte kunde ungerska förstod det. Först efteråt fick jag veta det av Gabi. Och jag tänkte mitt i allt hela tiden på Ady Endre, att det var han som talade i sångerna. Och jag kände ett slags svindel neråt mot stora djup.

När jag omskakad kom hem igår kväll – denna avlägsna kväll – tog jag fram häftet, tittade på bilderna igen och valde en. Den här:

Och så valde jag en dikt som jag vet blivit sjungen under kvällen och jag la den på huvudkudden för att drömma om den till nästa dag, som är den här dagen. Jag läste den på ungerska:

Őrizem a szemed

Már vénülő kezemmel
Fogom meg a kezedet,
Már vénülő szememmel
Őrizem a szewedet.
 
Világok pusztulásán
Ősi vad, kit rettenet
Űz, érkeztem meg hozzád
S várok riadtan veled.
 
Már vénülő kezemmel
Fogom meg a kezedet,
Már vénülő szememmel
Őrizem a szewedet.
 
Nem tudom, miért, meddig
Maradok meg még neked,
De a kezedet fogom
S őrizem a szemedet.

Och sedan på kroatiska:

Čuvam tvoje oči

Rukama ostarjelim
Već držim ruke tvoje,
Očima ostarjelim
Već čuvam oči tvoje.

Na smaku svjetova ja,
Pradivljak, kojeg gone
Užas, tebi stig’o sam
Te plaho ondje stojim.

Rukama ostarjelim
Već držim ruke tvoje,
Očima ostarjelim
Već čuvam oči tvoje.

Ne znam zašto, dokle
Ostajem ti još ovdje,
No držim tvoje ruke
Te čuvam oči tvoje.

(översättning: Borna Marčac)

Med lite hjälp av ordboken förstod jag den kroatiska ganska bra och jag kunde somna. Och den här dagen har jag hittat den på tyska, italienska och engelska också. Och sedan har jag använt den där magiska formeln för att komma närmare originalet och skaparen. Jag har alltmedan tvivel och tvekan avlöst varandra förmått dikten att tala svenska.

Jag vakar över dina ögon

Med mina redan åldrande händer
Håller jag din hand
Med mina redan åldrande ögon
Vakar jag över dina.

Genom störtande världar
Som ett jagat urvilddjur
Kom jag till dig
Och väntar nu med dig i skräck.

Med mina redan åldrande händer
Håller jag din hand
Med mina redan åldrande ögon
Vakar jag över dina.

Jag vet inte varför eller hur länge
Jag kommer att vara hos dig
Men jag håller din hand
Och vakar över dina ögon.

Tittar man på själva skriftbilden verkar stroferna i den svenska versionen ha för långa armar.

Egentligen känns det som om jag redan tidigare skrivit den här texten, men jag hittar den ingenstans, så den finns kanske inte eller så finns den bara som oskriven. Idag mötte jag honom igen. Han är lång och mager och mycket gammal och som vanligt gick han lite böjd, kanske böjdare än någonsin. En stund efter att vi passerat varandra fick jag impulsen att ta en bild. Om man tittar mycket noga kan man någonstans i mitten av bilden se en människa med en tygkasse hängd på ena axeln. Ja, att det är en tygkasse kan man inte se på bilden, men jag såg den när han gick förbi Miki och mig.

Jag vet – jag undrar hur, kanske genom Vesna – sedan ganska länge, att han heter Viktor Žmegač och att han vet mycket om tysk litteratur. På nätet har jag läst att han är född Slatina 1929 och att han gick på gymnasiet i Virovitica och Osijek. Hans far var kroat och hans mor var tyska. Han studerade germanistik i Zagreb och Göttingen. (Jag var småbarn i Göttingen under kanske samma tid.) Sedan doktorerade han i Zagreb och undervisade i många år på universitetet här. Han skrivit om Rilke, Brecht, Goethe, Schiller, Kafka och många fler. Det har jag också läst på nätet.

I slutet av förra århundradet var jag med min dåvarande man en gång på besök hos mina vänner Jelena och Arne i Berlin. Det var på den tiden när jag undervisade i tysk litteratur på en ganska usel högskola i Sverige. Arne och jag stod vid en av bokhyllorna och han pekade på en rad med böcker som alla såg likadana ut, de var band i serien ”Geschichte der deutschen Literatur vom 18. Jahrhundert bis zur Gegenwart”. Jag tror i alla fall att det var så de hette. Arne frågade om jag ville ha dem och så uttalade han det för mig främmande namnet Žmegač, Vikor Žmegač, ja, det var författaren eller kanske utgivaren av den långa raden böcker. Jag har för mig att jag i bakgrunden hörde M.A. Numminen sjunga ”Wovon man nicht sprechen kann, davon soll man schweigen”, men kanske minns jag fel. Jag tackade ja och sedan kom böckerna att stå i en bokhylla i Vänersborg och då och då slog jag upp något i dem. Jag minns att jag vid något tillfälle läste om Robert Walser där.

Och i min nutid i det här hörnet av Sigečica tänker jag ibland att nästa gång när jag möter honom ska jag fråga honom om ja, om något i den tyska litteraturen, kanske om vad han tänker om Fontane, eller något om Goethes ”Faust” eller så skulle jag fråga honom om hans tid i Göttingen eller om Hainberg som är en sagoplats från min barndom. Det kommer nog inte att hända.

Nu har det snart gått en vecka sedan text och bild publicerades i Hufvudstadsbladet, så nu tycker jag de kan få komma hem till mig igen:

Under åren här i Zagreb har jag inte så sällan kommit att stöta på den finlandssvenska litteraturens bärare. Ur minnet plockar jag nu Catharina Gripenberg, Kjell Westö och Sanna Tahvanainen. Säkert har det varit fler. I dagarna har staden mellan berget och floden gästats av ytterligare två: Mia Franck och Hannele Mikaela Taivassalo. Deras besök är inledningen av ett samarbete mellan Hrvatsko društvo pisaca (Kroatiska författarföreningen) och Finlands svenska författarförening. Med sig hade de romanerna ”Bombträdgården” (Mia) och ”In transit” (Mikaela). Första anhalten blev Filosofiska fakulteten, där de samtalade med en grupp svenskstudenter och mig om sitt skrivande och om utdrag ur böckerna vi hade fått läsa. Bland kommentarerna minns jag Lisas ord till Mikaela om att hon tyckte om beskrivningen av flickan Galadriel:

”Hon såg därtill ut som ett alldeles vanligt barn. Håret fjuniga och tunt, elektriskt svävande kring hjässan. Armar och ben.”

”Just så – armar och ben, det är en människa”, sa Lisa. En stund vistades vi sedan i ett avsnitt av ”Bombträdgården”. Det handlar om en flicka som efter krigsutbrottet ska skickas till Sverige och om andra barn också som ängsliga går mot det okända. De finska krigsbarnen. Mia sa något om att man ännu skriver om detta och att hennes mamma hör till dem som berättar medan många hellre tiger. Josip sa då – apropå kriget på Balkan – att många undviker att tala om det eller att man, som hans farmor, i så fall inskränker sig till att tala om bristen, om det man inte hade då.  

På kvällen blev det sedan läsning och frågestund på biblioteket Bogdan Ogrizović. Ganska snart var vi inne i texterna och jag kunde inte låta bli att fråga Mikaela om namnet ”Galadriel”, som snurrat i mitt huvud ett tag. Svaret blev ett slags kometsvans runt hela verket, slumpens finger i allt vardande. Ja, och så läste vi ”Bombträdgården” och jag ville säga något till den här passagen:

”Tanten håller en nalle i handen, hon knådar och knölar om nallen, jag vill säga åt tanten att låta bli, men jag ser på hennes ansikte och all min önskan att tala med henne försvinner.”

Jag kunde inte säga något. Textens ord gjorde mig stum. Jag kände att jag visste alldeles för mycket om tanten, om nallen och om flickan.

Och så talade vi naturligtvis – detta ville ju publiken veta – om vad det innebär att vara en del av den finlandssvenska litteraturen och båda författarna kom fram till att det är ett privilegium att få skriva inne i tre litteraturer: den finlandssvenska, den finska och den svenska. 

Saša Stanišić har, som bekant, tilldelats den prestigefyllda utmärkelsen ”Deutscher Buchpreis” för 2019. Han höll som brukligt är ett tacktal. Nyss skickade mig hans svenska översättare Christine Bredenkamp en råversion av en översättning av detta tal. Jag har nu plockat ut den del jag tycker är intressantast och dessutom putsat texten på mitt sätt, så alla enskilda formuleringar ansvarar jag för. Den som vill kan alltid kontrollera genom att lyssna på talet som ligger ute på nätet.

°°

Jag gläder mig oerhört åt det här priset, och fram till i morse kunde jag också koncentrera mig på hur på hur glad jag skulle bli om jag verkligen fick det. Men så delades ett annat pris ut som störde min koncentration, ett pris som är en smula viktigare, i Sverige, i Stockholm. Det tilldelades en viss person och därmed grumlades glädjen över mitt eget pris till en del. Jag ber därför om överseende för att jag nu utnyttjar denna korta stund i rampljuset åt att ge uttryck för min upprördhet. Som gäller femtio procent av priset.

Jag gör det bland annat för att jag hade turen att undkomma det som Peter Handke inte beskriver i sina texter. Det faktum att jag kan stå här framför er i dag tackar jag en verklighet som denna människa inte tagit till sig, det kan man lätt se i hans texter från nittiotalet.
Det är märkligt, tycker jag, att man samtidigt som man påstår sig söka rättvisa för någon, lägger den till rätta så att allt blir till en lögn. Det är inget som litteratur ska göra.

I sin text om min hemstad Višegrad skriver Handke bland annat om att milismännen aldrig kan ha begått de brott de begick, eftersom de gick barfota. Denna milis eller dess anförare Milan Lukić, som sitter inburad på livstid för brott mot mänskligheten, lämnar han i övrigt utan kommentar. Han nämner inte offren. Han säger bara att dessa brott inte kan ha ha ägt rum.
Men de ägde rum.

Detta skakar mig, det skakar mig att något sådant belönas. Jag delar den känslan med många och det gläder mig.
Den katolska kyrkan har redan gratulerat Handke. Den katolska kyrkan har gratulerat Handke och den har gratulerat honom till en utmärkelse bortom den politiska korrektheten. Den katolska kyrkan. Det passar ju bra.

Jag står här för att hylla en annan litteratur, jag hyllar de andra femtio procenten. Jag hyllar Olga Tokarczuk. Jag hyllar en litteratur som med språket får och försöker allt, också den politiska kampen. Jag hyllar en litteratur som inte är cynisk, som inte är förljugen och som inte håller oss läsare för dumma genom att avsiktligt klä det poetiska i lögner och förvränga fakta.
Jag hyllar en annan författare, jag hyllar Olga T.
Och låt mig avsluta med att säga att jag också hyllar en litteratur som beskriver tiden – en tid som aldrig var så som Handke beskriver den i fallet Bosnien.

Saša Stanišić har fått årets Deutscher Buchpreis för vad som utnämnts till ”Roman des Jahres”. Samtidigt i Sverige: Förlaget som hittills givit ut hans böcker i svensk översättning bestämmer sig för att inte ge ut den här boken. Weyler är inte Weyler längre utan Svante, kan man kanske säga. I sitt tacktal kritiserar Stanišić för övrigt att man tilldelat Peter Handke ett annat bekant bokpris. Någon säger kanske nu att Nobelpriset inte ska vara politiskt, men det finns, tycker jag, något annat än politiskt eller inte politiskt. Det finns en anständighetens gräns.