Kategori: Litteratur

Det finns ett litet ytterst intressant österrikiskt förlag som heter Droschl – jag har talat om det här förut. De verkar bara ge ut sådant som är av allra högsta kvalitet och originalitet. Ska jag vara ärlig så tror jag inte de har särskilt många läsare, men de läsare de har är säkert trogna… och hängivna. Jag ansluter mig nu till deras rad. Idag har jag börjat läsa Elfriede Gerstls ”mein papierener garten” (”min pappersträdgård”). Någon av er minns kanske att jag har nämnt den tidigare, för det har jag, men det var innan diktsamlingen kom ut och då hade jag bara läst en eller två exempeldikter som fått dyka upp i förväg.

Elfriede Gerstls röst är lågmäld med små krumbukter av ironi insprängda än här än där. Hon arbetar med oerhört små medel, ibland är de som obetydliga krusningar på en vattenyta eller lite löst omkringflygande fjun och småstrån. Ofta skojar hon lite med sig själv, med sina svagheter, människans tillkortakommanden. Hon gör det med lätt hand, utan hårdhet. Ofta möter hon livets stora frågor lite ”ur ögonvrån” eller ”på snedden”.

Idag läser jag den här lilla dikten om omfamningens hemligheter eller sanningar:

jemanden umarmen

jemanden umarmen
weil er sich fürchtet
weil ich mich fürchte
weil er traurig ist
weil ich traurig bin
weil wir uns wiedersehen
weil wir abschiednehmen
jemanden umarmen
…………weil man es kann
jemanden umarmen
…………solange man es kann

Hjalmar Gullberg går inte alls att läsa i lugn och ro. Han har alltid ett blodigt inre piskrapp i beredskap. Det är som om varje hans dikt tvingar läsaren att i tanken spränga sig igenom gränsen till den egna döden.

Bön i bärnsten

Du som hugger stjärnornas abstrakta
mönster in i natten med ditt stål,
skrapa också detta mansbröst sakta
rent att offras under din kupol.

Lös mig ur de fem sinnenas förorening
och behåll min form som flugan i
bärnsten, vinglätt, drabbad av förstening
i den bruna natt som skall förbli.

I Salongens dikt- och översättarverkstad påbörjade vi igår ett nytt projekt: Vi arbetar nu med att slipa fram en översättning av den ukrainske poeten Kostyantyn Moskalets’ dikt ”Amor fati”. Första steget var Lev Hrysyuks grovöversättning, andra steget ser ni här – det är resultatet av Levs och min vidareutveckling av grovöversättningen. Välkomna in i diktverkstaden!

Amor fati

Jag tänker ofta på varför du är så ensam –
ditt öde är ju ett av de vackraste i världen
dessa ögon vaksamma, sorgsna –
varför finner ni ingen, bara speglar,
och i speglarna er själva och ert dubbla väsen,
knappt täckta av det fulländades flor,
av tidens dagg,
……………………väntans rimfrost
………….klockans tålamod – vad
å vad skulle jag annars kalla dig?

Men kanske är det så det ska vara? Kanske
kommer du att dö i handflatan som en snöflinga
när någons värme förintar denna ensamhet?

Och kanske är denna ensamhet blott en form
av din oförklarliga varelse?

Och den kärlek som finner dig
förgör den dig?

Jag älskar dig.

PS De två rader som här inleds med ett slags tekniska myrstigar ska egentligen bara vara indragna. Vill ni se hur dikten verkligen ska se ut, även i sitt ukrainska original – gå till Salongen.

Och här bakom allt annat har jag läst Hjalmar Gullbergs dikter. Sedan jag någon gång i vintras råkade ut för Sjungande huvud har jag vetat att Gullberg är en poet jag måste närma mig. Och så kom sommaren och jag började läsa på allvar. Idag läser jag ”Ormbunkar", en dikt som binder och håller och förklarar världen:

Ormbunkar bredde över mossklädd sten
det fina mönstret som blir mer beundrat
när höstens färger slocknar en för en.

En matta varpå dinosaurier dundrat
är nog så slitstark och så bred och lång,
att den finns kvar när människan har undrat

slut över födelse och undergång
på jorden (som vi trodde var vår egen).
Lätt och gracil och hållbar som betong

är denna prydnad, stillsam och förtegen,
allmän och likväl ingen annan lik.
Man trampar på dem och de glömmer stegen.

Rostbrunt förtunnad svarar flik mot flik.
En osignerad form, i massupplaga,
av grön emalj är den ornamentik

som hösten ska förfina och försvaga.
Blad efter blad har villigt som sig bör
lagt sig till ro… Ska vi då överklaga

vår dom? Ska vi då kräva en favör?
Om vi de många, vi som har fått mogna,
uppförde oss som dessa utanför

vårt hus och stod som dessa redobogna,
kom vissnadet måhända som en vän
kommer till de med vissnandet förtrogna –

ormbunkar, äldre än historien.

I Salongen för vi just nu en kamp(anj) för att nå en förläggare som är beredd att ge ut Else Lasker-Schülers dikter på svenska. Bra översättare finns. Det som saknas är ett förlag som vågar sig på den här uppgiften. Else Lasker-Schüler är hittills översatt till minst 21 språk. Är det inte dags för svenskan nu – drygt hundra år efter att hennes första diktsamling kom ut?

Till er som är intresserade av att läsa om Else Lasker-Schüler men tycker att Salongstexten verkar väl lång, kan jag rekommendera den här texten hos Jelena.

Men nu störtar vi oss ut över branten och rakt ner i dikten ”Eros” ur den första diktsamlingen ”Styx” (1902):

O, ich liebte ihn endlos!
Lag vor seinen Knien
Und klagte Eros
Meine Sehnsucht.
O, ich liebte ihn fassungslos.
Wie eine Sommernacht
Sank mein Kopf
Blutschwarz auf seinen Schoß
Und meine Arme umloderten ihn.
Nie schürte sich so mein Blut zu Bränden,
Gab mein Leben hin seinen Händen,
Und er hob mich aus schwerem Dämmerweh.
Und alle Sonnen sangen Feuerlieder
Und meine Glieder
Glichen
Irrgewordene Lilien.