Kategori: Litteratur

Den här dagen nöjer jag mig med att peka på en text jag alldeles nyss skrivit för Salongen om Olga Tokarczuks ”Gammeltida och andra tider” sedd genom eller bredvid ”Daghus, natthus”. Under bilden följer ett litet utdrag ur den texten:

”Daghus, natthus” är för mig inte minst en roman om tid och rum, där rummet bildar ett slags nav som berättelsen och de olika tiderna rör sig kring. ”Gammeltida och andra tider” är en roman om en plats i tiden, en liten polsk by som heter Gammeltida. I vart vädersteck finns en ärkeängel som vakar över byn. Varje kapitel i boken bär ledet ”tid” i sitt namn – ”Axas tid”, ”Misias tid”, ”Izydors tid” för att nämna några av dem. De här tiderna utgör berättelsens strängar – eller om man vill, perukmakerskans hårmaterial. Byn Gammeltida är romanens rum eller med en lite djärvare bild dess huvudsvål som tidssträngarna ringar sig ut ur som hårstrån.

En fascinerande gestalt i ”Gammeltida” är Axa. Hon har på personplanet ingen motsvarighet i ”Daghus, natthus”, men möjligen kan man säga att hon någonstans står i förbindelse med denna roman på idéplanet. Axa är kvinnan utanför samhällets och civilisationens strukturer, hon kommer från ingenstans, har ingen familj, hon gifter sig inte, hon underkastar sig inte någon man. Hon är kvinnan som männen i byn mot sin vilja dras till och i hemlighet går till.

Axa var stor och grann. Hon hade ljust hår och ljus hy som solen inte rådde på. Hon såg alltid folk rakt i synen i sin fräckhet, till och med kyrkoherden. Ögonen hennes var gröna och ett av dem vindade lite åt sidan. Karlarna som tog med Axa ut i buskarna kände sig alltid lite illa till mods efteråt. De knäppte igen byxorna och återvände till krogvärmen röda i synen. Axa ville aldrig lägga sig ned som Herren befallt.

-Varför ska jag ligga under dig, sade hon, jag är din jämlike.

Hon föredrog att luta sig mot ett träd eller krogens trävägg och slängde upp kjolen på ryggen. Då sken hennes ändalykt som en måne i mörkret.

Som jag sa härom dagen blev jag sittande en stund i den lettiska montern på bokmässan. Den andra boken jag valde (den första var ju ”Igelkotten i brunnen” av Sodums) var ”Hjärtat på trottoaren av Aleksandrs Čaks (1901-1950), ”Rigas poet, stadens och dess utkanters besjungare”, läser jag någonstans. Baksidetexten på den lilla kompakta boken lyder så här:

Glädje grumlar vårt blod som när en ko går genom en källa.
Som fuktig andning på spegeln, är glädjen över vår klarsyn.
Glädje är del av djuret, glädje är rapning.
Endast flygplan, teleskop, hissar och – smärta
kan lyfta oss uppåt likt böner.

Jag minns en iskall nyårshelg i Riga för ganska många år sedan – en liten familj med ett kraftfullt spädbarn i en överhettad liten kolonistuga på en ö mitt i Daugava.

Och nu släpper jag det här minnet och väljer en dikt i samlingen:

Den sista spårvagnen

Den sista spårvagnen till Riga
avgår från stationen
utan klockans klang.
Tre kvinnor sitter i den,
jag mitt emot
och i ett hörn
en berusad man.

Den sista spårvagnen går fortare än andra –
den vinglar, skakar och mullrar.
Konduktören ute på plattformen,
gungar slumrande med,
han hör inte
mannen mullra som spårvagnen
en sång om en rosig yngling,
vars ben togs av slagfältet,
vars fästmö togs av den glupska gatan;
hör inte
kvinnorna babbla gällt om priser,
som stiger hotfullt
likt förbannelser,
likt folkresning,
men i mig
sticker dessa samtal
som glasbitar,
som åkerstubb i bara fötter,
och från min kropp och mina tankar dunstar
den rosenskimrande berusning
jag fick
av en flickas läppar
under ett äppelträd i en trädgård.

översättning: Juris Kronbergs

Att jag har ett speciellt förhållande till karpar tror jag att en del uppmärksamma pausträdsläsare känner till. Men vet ni också att jag älskar getter – ”verkligt mod är lika omodernt som getter och åsnor” – att jag ”ständigt” letar efter dikter som berättar om getter? Idag har jag hittat en ny getdikt, som snabbt klistrat in sig i mitt medvetande – ”ärliga komiska illaluktande getter som letar efter hälsoörter”. Det är den polske poeten Aleksander Wat som har skrivit den.

Till en romare, en vän

Allt som ligger i spillror
blir till känsla hos mig:
ruinerna av mitt Warszawa
ruinerna av ditt Rom.

*I april fyrtiosex
såg jag två gamla getter
som letade sällsynta örter
i det forna Café Albrecht
(nu övervuxet av nässlor,
tistlar, kardborrar, ranunklar).
Deras barfota herdinna
i den gravlika tystnaden

• ett skrikande barn – under en bombastisk pelare som en gång
  bar upp fjärde våningen till Kreditinstitutets byggnad – det som en
  gång hade varit ett tjusigt ornament var i dag förvandlat till en
  trasslig spillra lämnad åt sitt öde
  på resterna av en förkolnad vägg.*

Bland ruinerna på Aventino
mötte jag två kringströvande getter,
och en barfota herdinna
som stirrade på vittrande fresker.

Ty efter människans ära,
efter hennes bedrifter och nederlag,
kommer getter. Ärliga
komiska illaluktande getter
som letar efter hälsoörter,
efter jordisk näring och föda
mitt bland ärans spillror.

Under en av bokmässans dagar stannade jag till vid den lettiska montern och blev sedan sittande där – kanske lite längre än jag först hade tänkt – i samtal med Jānis Oga. Innan jag gick valde jag ut två böcker och vi bestämde att vi skulle hålla kontakten. En av böckerna är diktsamlingen ”Igelkotten i brunnen” av Dzintars Sodums. Han är född 1922 och har i många år levt i exil först i Sverige och sedan i USA, men nu är han sedan en kort tid tillbaka i sitt gamla hemland. Jānis Oga sa till mig att om jag vill kan han ordna så att jag får tala med Sodums. Jag förbereder mig nu för ett sådant samtal. Jag läser den här igelkottsboken och funderar.

Och de här två dikterna vill jag låta också er se, för de bär, var och en på sitt sätt, något av livets värme i sig:

Ballad om hjältar och dödliga

– Jag måste leva, sa du, jag vill
än en gång virvla runt i svart, lång klänning
på ett parkettgolv med en bekymmerslös man,
jag vill än en gång vagga
en grabb med runda kinder.

•

Tack

Det tycktes: aldrig mer, någonstans.
Tack till trädet, fågeln, luften.
Tack till famnen, leendet, smekningen.
Tack för den goda tanken, den tålmodiga viljan.
De är broar som lagts över och låter oss gå vidare.

Så är det dags – nu när jag stigit upp ur Vassbotten vid Norskens brygga – för nummer tre av de böcker jag tog med mig hit från bokmässan. Det är en diktsamling och den heter ”Tingens bok”. De här dikterna bär namn som ”Potatisen”, ”Gemet”, ”Binnikemasken”, ”Skorna” och ”Stenen”. Bokens författare är en ung sloven som heter Aleš Šteger. Här följer några presentationsrader ur bokens pärm eller vinge:

Aleš Šteger, född 1973 i Ptuj och bosatt i Ljubljana, Slovenien. Šteger har kommit att bli en av den nya postjugoslaviska generationens främsta och mest uppskattade poeter. Utöver sin självklara position i hemlandet har hans lyrik utgetts i översättning i ett flertal länder; hans femte bok, ”Tingens bok”, blir nu hans första i svensk tolkning.

Och så här ser hans ansikte ut:

Jag tar ut dikten ”Stenen” för att jag känner ett slags samhörighet med den:

Stenen

Ingen hör vad stenen rymmer inom sig.
Det okända, det tillhör bara stenen, som en smärta,
Fångad mellan ovanläder och sula på en sko.

Då du tar av den virvlar löven upp i de kala alléerna.
Vad som varit kommer aldrig åter;
Och massor av andra tecken i förruttnelsen.
Lukten av närbelägna läkarmottagningar. Tyst går du vidare.

Ingen hör det du bär inom dig.
Du är din stens enda invånare.
Du har just kastat bort den.

Längre fram någon gång tänkte jag att vi skulle kunna läsa dikten ”Knutar” tillsammans här. För den här gången ger jag er bara den här raden: ”Var tålmodig med dina knutar.”