Kategori: Litteratur

Efter en lång tid av långsamt läsande så har jag kommit till slutet av ”La miglior vita” av Fulvio Tomizza. Vet jag vad jag har läst? Kanske inte, för den här boken går bortom vetandet och talar till det undermedvetna om det alls talar till något med ”-vet-”.

Handlingen utspelar sig i den fattiga byn Radovani i Istriens inland och tiden den spänner över sträcker sig från början av 1900-talet till någonstans på 1970-talet. Detta går att säga utan att riskera att förvränga något och det går också att säga att huvudpersonen är Martin Crusich, och att han under sin tid som klockare (sagrestano) följer sju på varandra följande präster, utan att någon kan invända. Men sedan blir det svårare. Genom bokens knappt 300 sidor sänks läsaren (i alla fall den här) undan för undan ner i de olika personernas liv. Vi ser nöden och historiens gång, vi ser människorna i en by där man talar ett blandspråk mellan italienska och slaviska (ja, det går inte riktigt att säga att det är just kroatiska, även om det väl är närmast det) och där man inte är någon annanstans ifrån än från Radovani. Så länge man är under Dubbelmonarkin går detta och man vet nästan inte om att det finns ett sådant rike. Man lever bylivet, första världskriget tar en del av de unga männen och en för byborna obegriplig smittkoppsepidemi dödar många. Så kommer då fascismen och människorna tvingas att välja mellan att vara ”riktiga italienare” och tala ”riktig italienska” eller att lämna byn. Ingen från Radovani är ju egentligen just riktig italienare, men en del blir det och det kommer andra utifrån. Åren går och Tito kommer till makten i Jugoslavien och människorna i byn blir jugoslaver eller flyr. Och språket vrids om igen. Och människorna vänds mot varandra igen.

Mycket lite av detta med folkslag och språk sägs direkt i boken, vi är alldeles för nära de här människorna och för de flesta av dem är det viktigaste att klara sig, att överleva. Men på två ställen säger Tomizza något om det eller låter Martin tänka det. Jag väljer ett:

Erano figli e pronipoti di una gente che soltanto a partire dalla mia giovinezza aveva appreso di essere italiana o di essere slava e che poi un intrecciarsi di animosità e di istigazione, apertesi proprio con quella scoperta forzata, con quella scelta ugualmente imposta, aveva obbligato a riconfermare la prima fede oppure a smentirla.

(De var barn och barnbarnsbarn till ett folk som först vid tiden för min ungdom hade fått lära sig att de var italienare eller slaver och att sedan genom en härva av fiendskap och provokationer som uppstått just på grund av denna påtvingade upptäckt, av detta konstlade val hade tvingats att bekräfta sin första tro eller att förneka den.)

Titeln ”La miglior vita” (Det bästa livet) dyker upp som en formel på en rad ställen i boken, ja, när någon dör, för det bästa livet kommer efter döden.

Nej, det går inte att berätta vad som står i den här boken. Man ser små hus, ofta fallfärdiga, och en liten kyrka, man möter tålmodiga eller uppgivna människor, man ser glimtar av glädje, man ser stor nöd.

När jag läste dök ett minne uppe. För kanske sju eller åtta år sedan var jag med mina triestinska vänner Alessandra och Piero (båda med istriska rötter) i Salvore/Savudrija. Strax utanför byn finns ett litet värdshus som heter ”Luciana”. Vi bestämde oss för att äta där eftersom båda mina vänner känner ägaren och visste att det var bra där. Men nu till saken: medan vi åt hörde jag folk prata vid ett långt bord i ett angränsande rum. Jag lyssnade lite och försökte avgöra vilket språk de talade, men det gick inte. Ena stunden tyckte jag det var italienska, andra stunden att det var kroatiska. Eftersom jag är mycket nyfiken gjorde jag mig ett ärende in i rummet med långbordet. Nu hörde jag att några talade det ena språket och några det andra men alla hade samma tonfall.

Jag kopierar helt enkelt in förlagets text:

Snart på Hastur förlag:
E.T.A. Hoffmann ”Magnetisören och andra berättelser”,
i översättning av Bodil Zalesky
Omslag: Oskar Aspman
målning: ”Dom über einer Stadt” av Karl Friedrich Schinkel

Romantiken är till sin natur gränsöverskridande, den är en ständig rörelse, åtminstone i tanken, den drivs av en längtan till det som hägrar bortom. Den är vild och sträcker sig efter oändligheten och det ouppnåeliga. Den lever i sagan och drömmen och ser ingen gräns mellan verklighet och fantasi. Samtidigt som den är besatt av det sköna, vågar den sig djupt in i livets mörka sidor, i det demoniska och groteskt förvridna.

Av de tyska romantikerna förvaltade kanske ingen detta gränsöverskridande med skickligare hand än allkonstnären E.T.A. Hoffmann (1776–1822).

I denna volym återfinns fem av Hoffmanns noveller: skräckromantiska, bisarra och vidunderliga historier om det kluvna jaget, den gäckande spegelbilden och de inkräktande krafter som ständigt hotar förvandla livet till kaos. I dessa hisnande natt- och fantasistycken kommer Hoffmanns genialitet, spännvidd och förmåga att ständigt förbluffa och överraska läsaren till sin fulla rätt.

Boken innehåller: ”Rådman Krespel”, ”Äventyr på nyårsnatten”, ”Magnetisören”, ”Det öde huset” och ”Arvegodset”.

Jag läser vidare i ”La miglior vita” av Fulvio Tomizza och blir mer och mer gripen av hans sätt att berätta och lika mycket av vad han berättar. Ibland blir han svår att förstå för mig för han håller blicken så nära det han beskriver att det flimrar för ögonen och förståndet. Han talar som den enskilde fattige bonden eller den enskilda bondmoran om tillvarons obegriplighet och farofylldhet. Jag är i byn Radovani i Istrien i början av 1900-talet och jag vet bara det jag själv ser eller det jag får höra genom rykten eller berättelser. Och en stor knapphet och ofta rent armod råder. Boken heter inte för inte ”La miglior vita”. När någon dör går han dit.

Men på ett ställe på sidan 93 lyfter Tomizza blicken och sätter in byns öde i ett större sammanhang. (Jag har strukit under textstället.)

På svenska blir det ungefär:

”En mycket noggrann historiker inriktad på första världskriget sett från den italienska fronten hade kunnat fastställa att, medan spanska sjukan härjade i Trieste, en liten församling i Istrien fick lära känna smittkoppornas förfärliga smitta. Jag betvivlar att något sådant inträffat;”

Det här ger ju också en märklig återklang in i den här tiden som är nu.

Nu har det nog gått en dryg vecka sedan min text om Merete Mazzarellas ”Från höst till höst” publicerades i Hufvudstadsbladet, så jag återför det jag skrivit till mina platser.

Ännu minns jag tydligt min fascination när jag läste ”Den försiktiga resenären” för kanske två år sedan, i den andra tiden. Det var den första boken av Merete Mazzarella för mig. Jag förundrades över språkets lätta flytande rörelse och över blandningen mellan ytligheter och smärtsamt djup och detta att författaren verkar trampa upp små stigar hit och dit mellan dem som varit och dem som är, att hon syr ett slags drömlik söm som förbinder dimensionerna. Under den här bokens första månader – ja, ”Från höst till höst” är uppdelad i månader, i tretton månader – så tycker jag mig känna igen rösten från den förra boken och jag tänker sedan att den kanske handlar om åldrandet eller i alla fall från början var tänkt att handla om åldrandet: ”Måtte de åtta månaderna gå fort, tänker jag. Men så inser jag genast att jag i min ålder ingalunda har råd att önska att tiden ska gå fort.” Och om döden: ”Alla gamla par vet: en av oss ska dö först. Blir det du eller jag?” Skrivandet är också ett tema och Mazzarella säger att hon ”levt skrivande” sedan hon lärde sig ”hålla i en penna”. Lite längre fram talar hon lätt ironiskt eller självironiskt om de olika epitet hon fått i den rollen: ”Jag vet också att det finns de för vilka ’en riktig Mazzarella’ har en negativ klang, en klang av något salongsbildat och konversant. Jag må tidigt ha tröttnat på att kallas ’spirituell’, men i dag är jag genuint plågad av att kallas ’konversant’.” I november reser Mazzarella med sin man till Australien och i texten dyker ordet ”flygskam” upp. Flygskam i kombination med långa flygresor har jag svårt för – det var för övrigt det enda som störde mig i ”Den försiktiga resenären”, men detta prat har väl sin psykologi. De fruktansvärda bränderna i Australien kommer att fylla en rad sidor i bokens novemberkapitel och paret bryter också upp tidigare än planerat för att luften utomhus inte går att andas i Brisbane där de vistas. Decemberdelen handlar om middagar, föredragsresor, jul-och nyår och om nya biljetter till Australien (”Det är bättre för miljön att jag låter bli. Men för all del: vi har ju våra biljetter, L och jag, alldeles i slutet av september ska vi iväg.”). Inströdde lite här och där finns korta noteringar om världspolitiken, nödlidande människor, en viss amerikansk president och klimatet.

Allra först när jag ”fick boken i min hand” (jag har läst den som pdf) så fick jag för mig att det var en bok om pandemin och jag undrade hur Mazzarella redan i september 2019 hade kunnat ana att detta skulle hända. Korkat av mig, men jag lever ju i ett slags burk där tankarna går runt runt, säger jag till mitt försvar. Längre fram funderar jag över om boken är en dagbok, alltså att det som upplevs noteras kort därpå, att texten hela tiden följer händelserna och tankarna genom ett ”en aning försenat nu”. Men så ser jag att en del iakttagelser om pandemin kommer lite för tidigt och verkar vara inplacerade i efterhand. I slutet av januarikapitlet står det: ”Det är nu, det är just nu, som det nya viruset från Kina rycker närmare.” Och på den första februarisidan läser jag: ”Det är inte corona jag tänker på, det är min födelsedag.” Alltså inte helt och hållet en dagbok, men rätt nära. En rad små disparata observationer följer på varandra i texten – som till exempel att man i Finland firar den 14 februari som vändag och inte som alla hjärtans dag, vilket Mazzarella tycker är bra och jag med för den delen – tills den mer på allvar börjar följa coronautvecklingen och upplevelserna av den, fast det blir också något om en resa till Island.

Mars börjar med några korta kommenterar om flyktingar och sedan kommer sådant som har med pandemin att göra: kramarna sinar, det blir mer och mer tal om handtvätt och nya uttryck som ”epidemiolog” och ”social distansering” och deras betydelser: ”Men det för L och mig allt annat överskuggande är beskedet att personer över sjuttio år och andra i riskgruppen uppmanas att isolera sig och inte vara i närkontakt med andra.” Fast sedan åker paret till det idylliska Ekenäs och kan egentligen leva i det närmaste som förr, fast oron ligger någonstans under ytan och Mazzarella läser mycket om pandemier och grubblar över det lästa.

Tiden går och författaren, eller snarare hon och hennes man, har det på det hela taget bra. De största bekymren verkar ofta röra uteblivna middagar eller resor, fast här och där talar hon om barnen i Jemen och klimatet, men aldrig i hela boken nämns Bergamo, ett stadsnamn som väl få kan tänka på utan ett styng av fasa – alla militärlastbilarna med likkistor, alla som dött ensamma. Och aldrig talas det egentligen om själva sjukdomen och det ofta fruktansvärda dödssättet utom en gång, fast då i märkligt lätt ton: ”’Att dö i corona är som att drunkna’, läser jag någon dag senare och känner att jag ogärna skulle vilja drunkna.” Fast tonen vill kanske kamouflera skräck? Jag läser om Mazzarellas reaktion på Ursula von der Leyens uttalande om att restriktionerna för dem som är över sjuttio kommer att gälla åtminstone till årets slut: ”Med tanke på alla oss som just nu intensivare än annars längtar efter barn och barnbarn hade Ursula von der Leyen åtminstone kunnat vänta med sitt besked till efter påsk.” Här blir det svårt för mig att följa Mazzarellas tankegångar. Det kryper också i mig när jag läser: ”Nån dag senare kommer en annan god nyhet: Bolsonaro har fått corona. Måtte han bli rejält sjuk.” Och inte tycker jag att hon rör vid något särskilt centralt när hon ömkar finska tjugoåringar ”som tvingas bo hemma” i säkert inte alls särskilt trånga lägenheter.

På några ställen i boken finns intressanta iakttagelse om förändringar i upplevelsen av tidens gång – spännande spår som tyvärr avbryts alldeles för hastigt: ”Har tiden gått långsamt eller fort? Den frågan kan jag inte längre svara på.” Fast visst måste det vara otacksamt för den som skriver att alla läsare vid publiceringen vet mer om huvudtemat än det som står i texten och där dessutom många av läsarna har gjort långt svårare erfarenheter än de som beskrivs i boken.

°°°°°°

Merete Mazzarella
Från höst till höst, 2021
Förlag: Schildts & Söderströms

Lite försenat, det var igår det var hans födelsedag, vill jag visa en av mina recensioner av Dezső Kosztolányis texter. (Under tiden som gått sedan jag skrev den har jag hunnit gå under lövverket – lombok alatt – längs Szabadkas gator.)

Den ungerske författaren Dezső Kosztolányi lärde jag först känna med ”Kyssen”, en samling noveller och dikter, som kom i svensk översättning 2011, cirka hundra år efter att de skrevs. Titelnovellens centralscen utspelar sig i mörkret i en tågkupé, som en mor, hennes kanske fjortonåriga dotter och en ung man delar. Plötsligt kastar sig flickan över den unge mannen, pressar in sin tunga i hans mun, en tunga som ”styvnade som en blodigel”, han värjer sig med ett kort vrål och strax ingriper flickans mor. Mannen känner ett våldsamt äckel men väl inte enbart, för vid en senare tillbakablick, tänker han, ”ty lusten, som det ante honom, kan inte bo långt ifrån äcklet.” Och: ”Stjärnor och smuts är vårt öde.”

Kosztolányi har ibland jämförts med stora författare från ungefär samma tid som till exempel Oscar Wilde, Hugo von Hofmannsthal och Gabriele d’Annunzio. Som dessa leker han på ett elegant sätt med skönheten, avgrunden och döden. Man har sagt att formen kom före innehållet för honom, men en driven form står knappast i vägen för något innehåll, snarare öppnar den för möjligheter. Formen och döden var de källor hans verk sprang ur. I en dagboksanteckning kan man läsa: ”Jag har alltid varit intresserad av bara en sak: döden. Inget annat.”

Romanen ”Lärkan” är försedd med ett både originellt och initierat förord av Péter Esterházy. Handlingen utspelar sig i den fiktiva staden Sárszeg, som, har jag läst, är kalkerad på Kosztolanyis födelsestad, det nuvarande serbiska Subotica (på ungerska Szabadka). I Sárszeg för oss författaren in i en blandning av stillastående händelselöshet och de förunderligaste ting. Staden regeras av trångsynt traditionsbundna regler och alla vet blott alltför mycket om alla. Ändå förtrollar staden läsaren och det är lätt att känna det som om man går på dess gator, korsar dess torg eller sitter i vimlet på restaurangen ”Kungen av Ungern”. Den då och då beskrivna och helt föreställbara längtan till Budapest ändrar ingenting i detta.

Romantiden är strängt tillskuren till att omfatta den första septemberveckan 1899 och det inre persongalleriet består av en familj på tre personer, det yttre av en del av staden Sárszegs större och mindre celebriteter. Huvudpersonen är Lärkan, som av sina föräldrar fått detta namn ”för mycket längesedan när hon fortfarande sjöng.” Navet i berättelsen utgörs av Lärkans fulhet och brist på framtidsutsikter, familjemedlemmarnas ömsesidiga och skadliga men ändå ohjälpliga beroende. För det finns ingenting annat tänkbart som hade kunnat vara bättre än detta gemensamma haltande fram mot slutet. Lärkan som i berättelsens nu är trettiofem år, en redan åldrande kvinna, som tidigt lärt sig att på fotografier visa sig ur den fördelaktigaste vinkeln, den med ansiktet bortvänt, vinner egentligen inte läsarens sympati i någon högre grad. Hon är beskäftig och inskränkt och hennes omtanke om föräldrarna är förkvävande. Hennes olyckliga öde har lagt ett smutsgrått lager över allt som sker i deras liv.

Veckan som skildras i romanen är både en del av vardagen och det stora undantaget i makarna Vajkays liv. Under denna vecka är romanens huvudperson så gott som hela tiden frånvarande, hon är bjuden till släktingar ”på slätten för att vila upp sig”, som föräldrarna säger. De två stationsscenerna är ödesmättade och intrycken som förmedlas är avfärdens fattiga gnutta av hopp och återkomstens totala hopplöshet. I mellantiden händer emellertid det märkliga att föräldrarna liksom mot sin vilja blommar upp och börjar roa sig. De går på restaurang och finner till sin förvåning maten där god och omgivningen spännande. De går på teatern och låter sig förföras av både det som utspelar sig på scenen och det som sker i salongen. Och fadern, Ákos Vajkay, slår sig, till en början genom övertalning från forna dryckesbröder, lös och tillbringar en hel natt med kortspel och intensivt drickande tillsammans med ”Pantrarna”. När han kommer hem på morgonen i ett tämligen redlöst tillstånd, utspelar sig en scen som kastar ett förfärande skarpt ljus över familjens liv, en scen i vilken också bokens annars så vackert flödande språk slits i stycken. Ákos vinglar omkring i huset och vrålar hulkande till hustrun att de inte älskar dottern: ”Vi skulle vilja att hon inte var här, som nu. Vi skulle inte ens bry oss om ifall den stackarn d…”. Den skräckslagna hustrun inser att det han ylar om inte är gripet ur luften och de två står fyllda av fasa framför varandra och stirrar ner i sin gemensamma avgrund.

Men vi ska inte tro att Lärkans öde är svårast, bara gråast. Genom den syfilissjuke Olivér Hartyányi, som sitter i sin mjuka fåtölj medan han känner hur hans kött sakta faller sönder, visar oss författaren detta.

I slutscenen ligger Lärkan gråtande så tyst som möjligt i sin säng, som hon genom åren ”hade pressat neråt med sin tyngd som ett lik på sin bår.” Föräldrarna på andra sidan väggen samtalar lågmält:

”‘Hon har flugit hem’, sa modern. ‘Vår lilla fågel’, sa fadern, ‘har flugit hem.’”

°°°°°°

Dezső Kosztolányi
Lärkan 2015
(Pacsirta 1924)
Översättning: Maria Ortman
Bokförlaget perenn