På sista tiden har jag börjat översätta nya dikter av Else Lasker-Schüler. Med ”nya” menar jag dikter jag aldrig tidigare försökt mig på. Idag vill jag visa er ”Abigail” som är den tvåhundratjugofjärde dikten av Else Lasker-Schüler som jag gått i närkamp med. Det här är alltså det första försöket med den, så sannolikt kommer den att få kläs om ett antal gånger framöver. Till saken hör också att dikten i original publicerats i ett flertal versioner. Jag har valt den version jag har i en samlingsvolym, som omfattar alla de dikter som publicerades i böcker under hennes livstid.
°
°°°
Abigail
I herdinnedräkt skred hon ut ur Melechs hus
Till sina hjordar av unga dromedarer,
I ädel tävlan med de vilda hästarna
Och drev silvergetterna ut ur staden,
Tills aftonametisterna stod i ring runt jorden,
Fylld av oro för sin dotter var kung Saul.
Hon lät ej vilsegångna djur bli offer
För öknens hungriga schakaler
Och på armen bar hon blodiga spår av bett;
Hon ryckte killingen ur lejoninnans gap.
– Den blinde siaren förutsåg det var gång…
Gräsen skälvde i Judalandets dal.
I faderns famn sov den lilla Abigail
När Israels härskare lyssnade över Juda
Bort mot den fientliga hettiten.
– Skarabén i hans krona vittrade. –
Men månen höll troget vakt över Melechs marker,
Och hans krigare övade sig i bågskytte.
Tills den allsmäktige blåste ut den gyllne herden
”Fader Abraham” – förklarade Melech allvarligt för sitt barn:
”Han förblev i sitt eviga sken utan synd.”
Och även hans sena lilla stjärna glänste ljus och vit:
Man kunde ännu se den gnistra där i vinden.
”En gång bar hans far den, ett påskalamm, på sin Herres maning.”
När det unga riset sedan blommade på fälten,
Slöt Saul sina mäktiga judeögon båda,
Och en ängel mötte hans Abigail i hagen,
Han sade: ”Jehova har blåst ut din faders själ”…
°
°°°
Abigail
Im Kleid der Hirtin schritt sie aus des Melechs Haus
Zu ihren jungen Dromedarenherden,
Im edlen Wettlauf mit den wilden Pferden
Und trieb die Silberziegen vor die Stadt hinaus,
Bis sich die Abendamethysten reihten um die Erden,
Um seine einzige Tochter bangte König Saul.
Sie setzte das verirrte Tier nicht aus
Der Wüste hungernder Schakale
Und trug am Arme blutiger Bisse Male;
Entriß das Böcklein noch der Löwin Maul.
– Der blinde Seher sah es jedesmal voraus…
Die Gräser zitterten im Judatale.
Im Schoß des Vaters schlief die kleine Abigail
Wenn über Juda lauschte Israels Gebieter
Hinüber zu dem feindlichen Hettiter.
– Der Skarabäus seiner Krone wurde faul. –
Treu aber hütete der Mond des Melechs Güter,
Und seine Krieger übten sich im Pfeil.
Bis der Allmächtige blies den goldenen Hirten aus
”Den Vater Abraham” – erklärte ernst der Melech seinem Kinde:
”Der blieb in seinem ewigen Scheine ohne Sünde.”
Und auch sein spätes Sternlein glitzerte ganz hell und weiß;
Man konnte es noch funkeln sehen im Winde.
”Einst trug sein Vater es, ein Osterlämmlein, hin auf seines Herrn Geheiß.”
Als auf den Feldern blühte jung der Reis,
Schloß Saul die mächtigen Judenaugen beide,
Und seiner Abigail begegnete ein Engel auf der Weide,
Der kündete: ”Jehovah blies die Seele deines Vaters aus” …
