Ett vykort från en annan tid

Nyss rotade jag omkring lite i ”nätväven” och hittade då det här vykortet. Här ser man jaktslottet vi bodde i den där ena natten och kyrkan, som nu har ny metallklädsel, känner jag också igen. Utsiktstornet uppe på toppen är detsamma, ser jag, kanske det en aning förändrat, men inte mycket. På kortet kan man läsa texten ”Gruss vom Annaberg bei Neurode im Eulengeb. (Eulengebirge)”, om man skärper blicken lite. Annaberg det är Góra Anny och Neurode är Nowa Ruda. Eulengebirge är Góry Sowie på polska (Ugglebergen på svenska).

Annaberg

Tyvärr tog jag inga bilder på de här sakerna utom den här lite halvdana på jaktslottet från ingångssidan som på sätt och vis är baksidan:

Jagdschloß

Första världskrigets utbrott: Klara Johanson

![KJ](/wp-content/PICT0/PICT0862.jpg @alignleft)I boken ”K.J. själv” finns ett kapitel som heter ”Krigsfångenskap”. Detta textstycke är en beskrivning av första världskrigets utbrott, sett ur en mycket speciell vinkel med många intressanta detaljer. Jag har valt ut några citat ur kapitlet och jag tror att dessa kan ge en ganska bra föreställning om stämningen i texten som helhet:

Sommaren 1914 hade vi bevars anslagit till en forskningsexpedition i Europa, Ellen Kleman och jag.

Ellen Kleman och Klara Johanson levde tillsammans i 25 år. Forskningsresans första etapp gick från Köpenhamn till Berlin. Stämningen i Berlin dagen efter skottet i Sarajevo beskrivs så här:

På måndagen böljade Berlin av krusflorsbehängda fanor, och gathörnens dervischar, tidningsförsäljerskorna, roterade med överkroppen tosigare än vanligt, svängde bladen i de uppsträckta händerna med övernaturlig vibrationshastighet och skriade i ett utan andhämtning: ”Ausführlicher Bericht über das furchtbare ATT-entat!”

Klara och Ellen reser vidare till Dresden och sedan till Leipzig för att så småningom hamna i Heidelberg, där de tar in på värdshuset Scheffelhaus:

![Heidelberg](/wp-content/44_bild_mini_schloss_DTneck.jpg @alignleft)I denna lustspelsmässiga miljö var det mig beskärt att utstå min första omedelbara kontakt med världshistorien, den färska och råa. Händelserna störtade över oss likt hagelskurar, tidningarna hann inte trycka extrablad utan skrek sina rasande nyheter från blåkritade affischer längs husmurarna.![Nicke](/wp-content/p9341fd8c0.jpg @alignright)![Willy](/wp-content/Kaiser_Wilhelm_2_small.jpg @alignright) Ett par herrar som troddes viktigare än de var, Willy och Nicke, telegraferade ideligen till varandra i broderliga ordalag, och så var det färdigt: ena dagen krigstillstånd, den andra ”Mobilmachung”, den tredje krigsförklaring.

Från Heidelberg gjorde Klara och Ellen till en början utfärder. De hade drömt om att få ta en romantisk promenad över Rhenbron mellan Mannheim och Ludwigshafen, men bropromenaden blev inte som de hade tänkt sig:

Rheinbrücke

Och så drevs vi i hastig marsch över bron med soldater vid sidan så tätt inpå att vi kände oss häktade; att se Rhen kom inte i fråga, vår utsikt var kaki.

De återvänder till Heidelberg och där råder stor oro. Här är några flyktiga intryck av stämningen som Klara Johansons text fångat:

Omkring oss tog studenter kärligt farväl av uppasserskor, och den flicka som med skälvande hand slängde fram våra tallrikar väste desperat: ”Es GIBT eine Schweinerei – es GIBT einen Weltkrieg!”

”Professorn” skakade sitt vita huvud och upprepade ständigt med sin trötta och svårmodiga stämma: ”Es kann sehr schief gehen.”

Klara och Ellen får inte lämna Heidelberg utan pass. När de lämnade Sverige behövdes inga pass, så de reste utan och nu satt de fast. Men de har tur i oturen och lyckas via en liten relativt obevakad lokaljärnväg ta sig till Mannheim, där det fanns ett svenskt konsulat:

I Mannheim blommade krigsvansinnet, ingen utlänning troddes ha annat ärende än att spränga Rhenbron (vilket vi ju redan hade försökt) och en handelsresande hade nyss blivit skjuten i en droska på gatan. Det var ingalunda skämtsamt att förföljas av en barnflock, anförd av en liten eldsprutande patriotisk furie, och omsusas av ett ideligt: ”Spion, Spion!”

På svenska konsulatet i Mannheim dyker nya hinder upp:

Mannheim visade sig outtömligt på fataliteter. Vi råkade ut för en svensk konsulatssekreterare som för roskull eller av sjukligt tjänstenit företog sig att betvivla alla våra uppgifter – till och med vår nationalitet blev ett problem för denne vår landsman.

Men efter diverse manövrer, bland annat notväxling med svenska legationen i Berlin, löser knutarna upp sig:

Försedda med inte just pass men stämplade papper som intygade ”schwedische Staatsangehörigkeit” kunde vi äntligen, befriade krigsfångar, ila kortaste vägen till Stockholm.

Kapitlet slutar med en liten ironisk knorr:

Vår praktiska kurs i världshistoria var över, och när vi någon dag i senare hälften av augusti återkom till Stockholm lät det som om alla här hemma visste bättre besked om kriget än jag.

Tanumshede och Namibia

Igår gjorde jag en intressant utfärd till Tanumshede tillsammans med Anne (Michal), min exkollega och vän, Kathryn, amerikansk lingvist och Annelie, sociolog från Namibia. Med på färden var också min labrador Londi. Vårt mål var hällristningarna och vi började vid den stora hällen i Vitlycke.
![ristning 1](/wp-content/PICT0/PICT0112.jpg @alignleft)Norra Bohuslän är en trakt med en stor rikedom och mångfald av hällristningar. Genom dem kan man få inblick i många aspekter av kulturen under den europeiska bronsåldern, vad man levde på, hur man levde, vad man hade för skönhetsideal, hur man dyrkade sina gudar. Efter Vitlycke besökte vi också ”spjutgudens” häll i Litsleby, en ristning som föreställer en jättelik krigare. Sedan åkte vi också och tittade på de tjocka, mäktiga tjurarna på Aspeberget; de är ovanligt djupt inkarvarade i hällen. ![bild](/wp-content/PICT0/PICT01233_01.jpg @alignright) Vanliga motiv är annars skepp, ofta fyllda med män eller ibland ligger solen där på skeppet. Män eller kanske snarare krigare med kraftfullt resta penisar och muskulösa, svällande vader är kanske ett ännu vanligare motiv. Kvinnor förekommer ganska sällan, men några såg vi under våra rundvandringar. Avbildningar av fotspår och så kallade skålgropar ser man på många ställen och dessa tillhör troligen den allra äldsta motivgruppen.

På hemvägen pratade jag ganska mycket med Annelie. Hon berättade om sig själv och om Namibia. ”Jag känner mig aldrig så vit som när jag är i Europa eller Holland”, sade hon. Ja, jag hade ju också väntat mig att hon skulle vara svart, när Anne sade att en professor från Namibia skulle vara med på resan. Annelie är av tysk-norsk härstamning och hon är en tredje generationens namibier. Jag frågade vilket hennes första språk var; hon kunde inte riktigt svara på det: ”Tyska eller afrikaans”, sade hon lite dröjande. Hemma hade de mest talat tyska när hon var barn och skolspråket hade varit afrikaans för hennes del. Idag är engelska undervisningsspråk i skolorna. Och på universitetet i Windhoek undervisar hon på engelska. Hon sade att många lärare i skolorna inte kan engelska något vidare bra, så det blir ibland lite konstigt, afrikaans smyger sig in här och där och det gör de olika inhemska språken, som till exempel oshivambo och herero, också. När Annelie talar afrikaans i Holland (hon har varit där ett par gånger), så tycker folk först att det låter roligt, men sedan reagerar många med ovilja – ”Vad är det för ett förfärligt kolonialspråk du talar?” Och när hon säger att hon är från Namibia känner hon tydligt av blickarna hon får, att hon har fel färg.

ristning 3

Idag för tjugotre år sedan

I Westdeutscher Rundfunk (jag tror det är den kanalen i alla fall) i tysk TV finns det ett program som visar om nyhetsprogram som ursprungligen visades för 20 eller 30 år sedan. Det är alltid rätt datum, men året är ett helt annat. Förfaringssättet ger rätt intressanta effekter och man får upp ögonen för tidens gång och förändringarna i samhället.

I början av 1980-talet var jag under ett år utlandslektor i Greifswald i dåvarande DDR. Under tiden jag levde där förde jag dagbok ganska regelbundet och med en viss intensitet. De här anteckningarna hittade jag under dagens datum för tjugotre år sedan:

13.5 1982

Jag får inte leva som om jag redan hade allt detta bakom mig! Varför tiger jag så ofta, varför kämpar jag inte längre? Jag får inte reducera det här året till en ”intressant erfarenhet”. Det finns människor som för alltid lever under det här trycket, som aldrig kommer att komma ut.

Hur är det möjligt att jag varje gång jag lämnar det här landet, om så bara för en dag, börjar glömma det och nästan inte kan tro att det verkligen finns något sådant?

Min dagbok har nästan kommit att bli löjligt viktig för mig. Sedan Jan gav upp och lämnade DDR i mars har jag ingen som jag kan dela min erfarenheter här med. Med östtyskarna måste jag alltid se upp så att jag inte råkar berätta något om den ene för den andre, för man vet ju aldrig. Och när jag berättar om det här landet för människor i Väst så blir mycket inte trott eller i alla fall uppfattat som överdrifter. Kan man över huvud taget berätta för någon om det här landet, hur det verkligen är? Kommer jag själv att i framtiden tro på det som står här?

Rosetten i Stalins mustasch

Den här veckan är Erika Riemann på Kamtjatka, den stora halvön öster om Sibirien. Hon är inbjuden dit av en grupp studenter som på eget initiativ översatt hennes bok ”Die Schleife an Stalins Bart” till ryska. Boken handlar om Erika Riemanns tid i stalinistiska fängelser mellan 1946 och 1954. Hon fängslades som fjortonåring för att hon ritat en rosett på Stalins mustasch på porträttet i skolan med sitt läppstift. Hon dömdes till tio års straffläger i Sibirien, men kom aldrig dit utan hamnade i stället i fängelser och koncentrationsläger i Östtyskland: Bautzen, Sachsenhausen, Oranienburg och flera andra. Under december och januari översatte jag hennes bok och hon var på besök här i Vänersborg i mitten av januari för att hjälpa mig med en del översättningsproblem. Jag reste under våren till Bautzen (tillsammans med Agnes) för att i verkligheten se ett av fängelserna hon satt i. Nu ska hennes bok bli film också, berättade hon när hon ringde mig för någon vecka sedan. Och på hemvägen från Kamtjatka ska hon på audiens hos Putin – det är något jag har svårt att föreställa mig. Han har ju på intet sätt avsvurit sig det ideologiska släktskapet med den regim som är ansvarig för allt hon utsattes för… De flesta av studenterna hon är på besök hos där på Kamtjatka är för övrigt ättlingar till hennes olyckskamrater. Andra läger, men samma system.

Här är ett kort utdrag ur ”Die Schleife an Stalins Bart”:

”Boskapsvagnarna väntar redan på oss. Jag vet inte vilket som är värst, okända eller kända fasor. Skräcken från hitresan vaknar igen. Jag inbillar mig att jag känner stanken från fisktunnorna igen och mina fötter blir blytunga. Jag vill inte in där! Men från både höger och vänster slår man nu in på oss med påkar och gevärskolvar. Med hugg och slag och hetsande ”Davai, davai” sätter man fart på oss.

Jag är bland de första och jag kämpar mig den här gången fram till en plats nära en av luftspringorna. Det blir min enda tröst under de kommande åtta dagarna. Kvalmig hetta om dagen, iskyla om natten, tryckande tystnad, när tåget blir stående i ett ingenmansland mellan A och B, stånkandet och skramlandet, när vi sätter oss i rörelse igen – allt detta försöker jag att sova mig bort ifrån. För det mesta är det bara ett slags vegeterande eller halvslummer, som avbryts av gråtrista drömmar eller av att dörrarna skjuts upp med ett dån, när nya tunnor ska lastas av eller på.

Också den här transporten når någon gång sitt mål.

Kvinnofängelset i Bautzen, som också kallas Gula Eländet, tar emot oss innanför sina murar.

Jag har försjunkit i ett slags halvdvala. Jag vet inte hur vi kom hit från stationen och egentligen intresserar det mig inte heller. Om platsen där man håller oss fångna heter Bautzen eller Torgau eller något annat, det kan verkligen göra detsamma.”

cell