Kategori: Berättelser ur livet

Dagen har varit lättare än de flesta på sista tiden och hela förmiddagen hade vi sol, riktig sol, som värmde och gav ljus. Miki och jag var ute länge, först bollade vi och sedan flanerade vi, tror jag man kan kalla det även om vår värld inte är särskilt urban. Sedan sökte vi upp gräsplätten där solen alltid skiner om molnen inte skymmer. Där gjorde vi ingenting ganska länge eller under en på ett obestämt sätt utsträckt tid.

Om resten av dagen finns inte mycket att berätta utom att jag kommit en bit på min Hoffmann-inledning och Miki rivit ganska länge i mattan. Snart kommer natten och när jag har lagt mig för att läsa, så väntar jag som vanligt på att nattens ljus ska trippa in i min sovkammare och samla sig för skuttet upp på sängen.

Här i Zagreb är det lugnt nu. Efterskalven kommer och går men de är svaga och inget har skadats här – utom sinnesfriden. I de små städerna och byarna runt jordbävningens epicentrum råder förfärande förhållanden, många är hemlösa. Den lilla byn Majske Poljane är nog den värst drabbade platsen med flest dödsoffer och knappast några hus som går att beträda – om det alls går att se att de en gång varit hus.

Vet inte om jag är dum eller klok, men nu gick vi in. Dagens jordbävning var visst 6,3 på Richterskalan med epicentrum i Petrinja och Sisak igen, men till skillnad från igår kändes det otäckt väl här i Zagreb, golvet gungade och de hemska underjordiska ljuden från i våras hördes igen. Alla ut på gatan, de som har bilar kastar sig iväg.

Miki och jag stannade ute i kanske två timmar, men sedan kom kylan och ingen vet ju när eller om det blir mer, så jag tänkte att jag ville värma upp mig. Har packat lite och lagt allt greppberett. Vet inte, laddar mobilen, har för många tröjor på mig….

Skalvet kändes kraftigt i Ljubljana och Duino och också i Belgrad, fast lite mindre, lät det som. Jag talar bara om sådant jag hört direkt från människor som bor där.

Så har det varit en jordbävning (5,2 på Richterskalan) här igen, nu vid Petrinja några mil söder om oss. Men vad klagar jag över, jag vaknade inte ens och Miki sa inget som jag hörde, men mobilen var, när jag öppnade den, full av frågor om allt var som det skulle. Och ute pratade alla om detta enda och på tv visade man hus i Petrinja och Sisak och människor som oroligt gick fram och tillbaka längs gatorna och man pratade om de båda efterskalven och om det kommer fler.

En väldigt trötthet har fallit över mig och jag kan bara blicka bakåt, långt bakåt. Jag gömmer mig bakom decennierna och visar en bild på Alexandra och Rudolf när de var tre och två år…

Plötsligt står jag i en ljusets dag och björkarnas löv skiner av guld, men detta är Londis dödsdag. Fyra år har gått men den här dagen är alltid nu när året vänder. Jag försöker gå genom hennes lidandes stationer under hennes sista dygn i livet. Minnena är så skärande klara. Jag kommer aldrig att kunna berätta någonting för någon, allt detta kan bara vändas inåt.

Jag kommer att gå tills jag ser henne efter döden, i gräset bland klöverblommorna. Och sedan börjar nästa varv.