Kategori: Berättelser ur livet

Härom kvällen slog jag huvudet i dörrposten, tydligen ville jag ta en genväg in i rummet. Bulan är kvar men det är inte om detta jag vill tala. Medan jag gjorde min gymnastik imorse lyssnade jag med ett halvt öra på ett program om hjärnan och människans utveckling genom tiderna. Ja, det där med ett halvt öra är nog en överdrift, men plötsligt hörde jag något som fångade min uppmärksamhet. ”Någonstans på vägen förlorade vi något.” Vad kan detta ha varit? Nej, vem skulle veta det? Fast det slog mig att detta förlorade lockar mig mer än allt annat, mer än allt vetande eller alla utspekulerade hypoteser om livets ursprung eller människans hjärna. ”Något gick förlorat längs vägen.” Det är bland det bästa jag hört, tror jag. Och medan jag fortsätter mitt gymnastikprogram tvingas jag in i en påhittad polemik med någon som tycker att framtiden är mer intressant än det förflutna. Och jag tycker på ett barnsligt sätt bäst om det förflutna för där finns allt, också det förlorade, kanske allra mest detta underbara förlorade. Och så blir tankarna försöksvis lite mer ”ordnade” och jag säger till mig själv att nuet är den punkt vi ser all tid ifrån, nuet är vår stillastående farkost genom tiderna. Och så lite mera babbel: I det förflutna var vi alla eller allt yngre, i framtiden blabla. Lite frågor som omväxling, det gäller ju att ha kul med sig själv under gympan: Varför tror man att framtiden är ung? Eller är den kanske det och det är bara vi som inte kan hålla oss unga i den unga tiden? Framtiden är kanske sådan att tiden är yngre och vi äldre? Det här blir visst ett rätt mekaniskt räkneexperiment? Nå, den vägen stänger jag i min självsvåldiga egenvärld. I det förflutna fanns allt och det är kvar. ”Kvar” är ett märkligt och innehållsdjupt ord. Det verkar finnas en förbindelse mellan ”kvar” och ”förlorat”. Inga är så nära varandra som motsatser.

Vandringstiden är nog här, så det blev en vandring idag också. Vesna hämtade oss med bilen vid kinesrestaurangen här intill och så for vi till Savica Šanci. Inte långt, nej, och för det mesta går vi dit till fots, men Vesna ville att vi skulle lite längre in i djunglerna där den här gången. Savica Šanci är ett obegripligt område, där natur, ruiner efter gamla fabriks- eller lagerlokaler och sophögar möts. Det ska finnas tolv eller fjorton ”sjöar” där, ja, ett slags korvsjöar som Sava fött. Längs vägen finns det skyltar som varnar för sköldpaddor och någonstans där inne finns ett fågelskyddsområde. Och så löper en gammal järnväg rakt fram mot ingenstans. Efter att ha passerat några sjöar följde vi den för att gå lite torrskodda en stund.

Vesna sa något om att om hon bodde där, alltså just i den första bilden här, då skulle hon ha ankor. Jag bestämde riktningen eftersom jag är mest hemma i den här borstiga vildmarken. Min plan var att följa järnvägen ut till industriruinerna och sedan svänga in bland sjöarna igen, men Vesna blev mer och mer skeptisk och jag litade inte heller på mig som vägvisare så vi svängde av lite tidigare, men då blev det riktigt fel. Vi vadade fram genom sopor och Vesna tyckte att ruinerna påminde om kriget och jag blev plötsligt rädd för minor, fast det sa jag inte. Allt var väldigt fult på ett lite oroande sätt – inom mig balanserade jag mellan spänning och oro. Vi skämtade lite om att vi nu visste vilken väg man inte ska ta, fast samtidigt var vi inte så säkra på att vi inte skulle göra om dumheten. Det är en labyrint! Men så såg vi en öppning i snåren och ett hus, antagligen övergivet, men ett hus.

När vi kom förbi det öppnade sig världen och allt blev lätt och behagligt. Vi gick längs ett ganska nyplöjt fält och Miki spanade ut över vidden. I diket växte snödroppar.

Med ens var vi nöjda och skulle ingenstans. Här kunde man gå. Fast lite funderade vi över hur vi skulle komma tillbaka och Vesna ville till sjöarna igen.

Så småningom hamnade vi nedanför nasip och då visste vi ju riktningarna: Sava där, sjöarna här. Och så hittade vi en väg som ledde in i vildmarken igen, en väg utan sopor. Först tvekade vi men så tänkte vi att vad kan gå fel. Vi förstås. Fast vi gick ganska ”rätt” och passerade sjö efter sjö i en halvcirkel, nej, nu hittar jag nog på, hit och dit var det kanske, men bra.

Efter gårdagens tågresa till ”andra världar” har vi legat ganska lågt hittills idag även om våren är lika tydligt här och varm och solig som igår. Nå, jag bestämde mig för att köpa morgonens clementiner och citroner på marknaden i Savica, så vi trampade iväg i den härliga blåtältsmorgonen och tog oss genom tunneln under Slavonska och gick sedan en bit längs hyreshusen och så in genom nästa hål och så förbi ett tråkigt parkeringshus eller vad det är. Vi gick förbi männen som jag en iskall vinterdag köpte granatäpplen av, men nu var jag tråkig och gick förbi. Och så var vi framme vid marknaden som är inomhus men på ett väldigt utomhusaktigt sätt.

Vi gick först ett varv och och tittade och jag upptäckte ett ställe där de säljer getost, men jag har just nu för mycket ost hemma, så nej. Jag köpte mina citrusfrukter utan mycket ordande för jag ville ut i solen igen. På vägen ut gick vi förbi ett vimmel av brevlådor som väl tillhör hyresgästerna ovanför. Miki stack in nosen här och där.

Ja, och så var vi ute igen. Jag såg några bord i halvsolen, några bord som kanske hörde till något som kanske var en bar. Jag knackade lite på en igenimmad eller igenkladdad ruta och strax kom en man ut och jag frågade om jag kunde beställa kaffe och om jag fick sitta vid ”det där bordet”. Det gick bra och vi slog oss ner.

Strax kom kaffet och vi ägnade oss åt trivsel även om solen flyttade sig lite åt fel håll men värmen låg kvar över skuggan, så vad ville jag? Inget förstås.

Miki fick lite mjölkskum med kaffesmak och sedan vatten på fat.

När vi kom ut stötte vi på en man som med fryntlig uppsyn undrade vad jag gjorde här, jag brukar ju vara på Rapska, vad gjorde jag så här långt borta? Jag sa något fladdrigt om att jag visst kände igen honom men att jag inte mindes något mer än just det. Han började då förklara ganska vidlyftigt att han då och då arbetet extra i det där fruktståndet vid Union. Till sist föll tiolipan ner i mitt huvud och vi skrattade lite och jag tänkte på hur väldigt långt bort från mitt revir jag förirrat mig. Tänk om han vetat att Miki och jag var i Mraclin igår!

Vad gör man en dag som denna? Toma och jag bestämde oss, nej förresten, det gjorde vi inte, vi kom efter en del turer hit och dit att hamna nära Bundek. Vi steg av, Miki var förstås med, och Toma sa att han skulle visa mig France Prešerens staty i parken där och jag svarade, ja, det är ju hans dödsdag idag. Vi tittade lite bildat på varandra och så gick vi tvärs över en lerig ”gräsmatta”. Den första statyn vi kom till var inte den rätta, men glömskan har suddat ut vem den föreställde. Den andra var Prešeren och här ser ni Toma läsa en av hans dikter för Miki och mig – på slovenska.

Efter detta gick vi runt Bundeks vildare del och kom så småningom till den domesticerade baddelen, där jag ibland är om somrarna. Nu när träden är lövlösa ser det rätt ökenartat ut här eller kanske lite som ett grustag med pöl, men jag vet att jag är glad över Bundek när värmen kommer.

Vi köpte kaffe i en automat för barerna har inte öppnat än och så satte vi oss på stolar i solen och tittade på vattnet och talade om priserna på kaffe i barerna i mitt kvarter: Makao, Dash, Dalija, Laguna, Simpa, Royal… Sedan gick vi ner till vattnet så att Miki också fick dricka lite.

Ett och annat glömde eller förteg jag när jag igår berättade om vandringen ovanför Sveta Nedelja. Det ena var något jag inte trodde jag kunde eller skulle berätta, men eftersom jag ännu har det så tydligt för min inre syn vill jag försöka. På vägen upp mot Kapela Svete Marije Magdalene såg jag plötsligt Friheten i gestalt av en kanske tioårig pojke i kortärmad tröja och med fladdrande byxben susa nerför backen från kapellet och uppför nästa backe på en alldeles för stor cykel, tätt följd av en vacker vallhund. Jag vände mig till Vesna och sa: Ser du, där cyklar Friheten? Och hon förstod. Men Friheten kan man inte fotografera, så ingen bild.

En annan sak jag inte berättade var att Miki träffade en liten luddig hund vid en vägkrök på en av åsarna. Vi stannade en god stund så att de fick lukta på varandra ordentligt. Sedan gick den lilla mycket målmedvetet nerför en av nerför backen. Vi såg den länge om och om igen försvinna och dyka upp på nytt.

Sedan gick upp upp till krönet av den kullen förbi små stånd av primula. Där står en låg bänk bestående av en planka på två bockar. På den satte vi oss och pekade ut berg, städer och byar för varandra.

Längs vägen tillbaka ner mot Mala Gorica ligger gårdarna tätare igen och ute på fälten strövade hönor i olika färger – bruna, vita, svarta och spräckliga – omkring som de ville.