Kategori: Berättelser ur livet

Härom kvällen satt Amra och jag och pratade om olika minnen, både om mina och om hennes. Vi pratade om min Oma, om språk (om diminutivändelser i olika språk) och om Amras flykt. Till sist gick vi igenom hennes översättning av en sång, en sång skriven av en serbisk sångare. Det speciella med den här serbiska sången är att den bär en bosnisk titel och att den handlar om försoning mellan serber, bosnier och kroater. Denna titel bygger på ett ord i bosniskan som inte har någon direkt motsvarighet varken i serbiskan eller i kroatiskan. Ordet är ”sevdah” – förmodligen av turkiskt ursprung – och det betyder, säger Amra ”kärlek som verkligen kommer från hjärtat”. Sångens titel är ”Sevdalinka” och det betyder ungefär ”Kärlekssång”.

Jag försöker nu minnas något ur texten: I sången finns herdeflickan med det symboliska namnet Bosna. Hon är också landet Bosnien och närmare bestämt ett Bosnien där alla de olika folken levde sida vid sida. Så kommer katastrofen och samhörigheten faller isär, folken skingras. Sångaren sjunger sedan om sin längtan efter försoning och ett återknytande av de gamla banden. Han befinner sig långt bort men längtar ”hem till förskingringen”.

•

Jag tror att det här, som jag nyss hittade, är just den sången.

PS Amra, du får rätta mig om något i det här är fel.

Vi sitter vid tända stearinljus och dricker te och plockar i oss vindruvor och physalis. Det luktar vanilj i luften och på mattan snarkar Londi halvhögt. Jag har just avslutat ett varv till runt Olyckan och nu är det Amra som berättar:

Banja Luka är en gammal stad och före kriget var de flesta av invånarna där muslimer. Under kriget kom många serber till staden från landsbygden runt omkring och så småningom var bara tio procent av befolkningen muslimer. Själv visste jag inte att jag var muslim förrän jag var tio-elva år. Vi åt visserligen inte griskött och vi firade inte jul och påsk, men ofta blev vi inbjudna av serbiska eller kroatiska vänner och grannar till jul eller påsk och vi bjöd in dem till våra fester.

En dag i skolan, direkt efter att serberna tagit över Banja Luka – jag var kanske elva år – fick vi av vår musiklärare i uppgift att fråga våra föräldrar vad vi hade för nationalitet; om vi var serber, kroater eller muslimer. Vid ”läxförhöret” sedan fick alla veta att jag var den enda muslimen i klassen och att det var skamligt att vara muslim. Kort efter det fick jag av min historielärare i uppgift att hålla ett litet föredrag om ”turkarna”, om hur usla och onda de var. Vid föredragets slut skulle jag säga: ”Jag är också turk.”

Sedan gick allt mycket fort: Vänner, grannar och klasskamrater vände sig ifrån mig och min famlij. Vi fanns inte mer och vi skulle bort. Strax innan vi flydde tog man vår trerumslägenhet ifrån oss och gav oss ett enda rum i utbyte.

Jag lyssnar med stigande fasa och tänker sedan att den här historien har jag hört förr, fast den gången var det i stället någon som plötsligt fick veta att hon var judinna på samma grymma sätt…

Jag går omkring här i huset och dagen blandas med natten. Ibland rasar jag uppåt över gräsvallen igen, krockkuddarna, de där gråvitt skimrande jätteblåsorna spänns ut på nytt med en smäll. Jag skriker till för jag ”vet” att det är bråttom, allt kan brinna upp. Sedan är jag ”vanlig” igen, bara ovanligt saktfärdig. Jag försöker hinna igenom morgonrutinerna innan det blir kväll igen. Jag gläder mig åt och förundras över människors omtanke och hjälpsamhet. Jag tar mina tabletter. Och emellan varven finns det sömnvarv, ibland snäva, ibland vida. Jag läser i Sigrid Bauschingers Else Lasker-Schüler-biografi – långsamt, som om det vore den enda boken jag tänker läsa någonsin mer. Jag häller vatten i Londis skål. Ibland kommer grannarna och hämtar henne på promenad. Nej, det är inte så att jag inte kan gå, det kan jag, fast inte så långt och nu är det lite halt. Jag funderar över det här med kulturkonservatism, vad det är och vad det är för mig och vad det är i förhållande till Else Lasker-Schülers dikter. Kanske ingenting alls, fast kanske är det bara ordet som blivit nedtyngt och meningsberövat av all babblande användning.

Jag ligger stunder på soffan och följer med blicken linjer av skugga och ljus i taket. Jag både letar och gömmer med mina tankar, men det finns ingen väg som för till att göra detta oskett.

Nej, vi reste inte till Litauen och till Greifswald kom vi inte heller. Vi höll på att komma mycket längre bort, men vi överlevde alla tre och ingen har ha fått några bestående men, verkar det som. Inga fysiska i alla fall. Tror vi.

Tillvaron skars isär vid en plötsligt uppkommen linje – den vardagliga världen där vi undrade om vi skulle hinna i tid till färjan fanns på ena sidan, på den andra fanns de dova metalldunsarna och den fasansfulla dånande rusningen uppåt uppåt, flygfärden, rasslandet genom buskar och den slutliga marktagningen, de skrämmande stora vita bubblorna som smällde och svällde upp emot oss, brandlukt. Bältet loss, dörrhandtaget, ena handen grep handväskan på ”egen hand”, ut, till bakdörren, nej, den är fast! In i bilen igen – Londi! Hoppa! Hon hoppar, hon kommer ut. R. är också ute. Vi ligger på marken. Lever du? Ja. Ja.

Det kommer folk, sjukvårdare, ambulanser. Nej, jag åker ingenstans utan min hund! En man (en turist?) fotograferar oss, bilvraket, jag vinkar (föraktfullt nerifrån marken). Båren gungar nerför backen, ramlar jag? Nej. In i ambulansen. Var är min hund? Jag hör frasandet när det klipper sönder kläderna på mig. Nej, inte jackan! Så är huvudet låst i en ”nackspärr” (det heter något annat). Sirenerna skränar, nålar sticks in i armarna och kanske någon annanstans också. Det går inte att veta.

Lunds lasarett, akutmottagningen: Jag ser bara rakt uppåt. Jag hör R. skrika att han inte vill ha någon ”nackspärr” (han använder ett annat ord), vi har ju inte voltat. Sedan tystnar han. Någon skriker ajajajajaj. Någon annan rosslar. Jag skriker. Folk rusar hit och dit, bårar och sängar vimlar omkring. Jag ser bara uppåt. Jag åker till röntgen och åker in i ett rör, tror jag. Sedan är jag tillbaka i kaoset på akuten. Timmarna går. Jag kan inte andas, skriker jag, jag måste kissa. Nu fäur du looongna daij!! Jag sliter av mig nackspärren, så att kardborrlätet river i luften. Någon skäller. Jag hör skrik och gnissel. Timmarna går. Det kommer en läkare och jag får veta att jag har två kotfrakturer, men att det är ”stabilt”. Han ritar upp kotorna för mig. Jag får mer smärtstillande. Jag får ett recept med mera sådant. Jag får på mig sjukhuskläder, tappar receptet, får veta att R. är allvarligare skadad. Själv ska jag ut. Jag virrar genom korridorer, åker hiss, ska till djursjukhuset. Jag beställer en taxi fyra gånger och lyckas till sist fixera en taxichaufför med blicken. Vi åker till djursjukhuset, hämtar Londi, som är oskadd, men lite desorienterad. Vi tar med taxichaufförens hjälp in på Lundia, ett hotell mellan stationen och sjukhuset. Vi får ett rökrum, eftersom hundar räknas som rökare. På hotellet arbetar två av världens bästa receptionister – det vet jag nu, fast de får förstås inte bestämma över sådant som rökrum och hundrum.

Och det där med individens odelbarhet verkade under de här dagarna (vilka?) bara vara en mödosamt ihoptråcklad strumpa med massor med hål i. Ibland var den rationella framme, ibland – ofta – den förvirrade med minnet som hela tiden halkade av, ibland den panikslagslagna, ibland den sentimentala, ibland den helt apatiska, ibland några andra. Det var den förvirrade som tappade medicinreceptet (som hon tror heter ”kvittot”) på vägen ut genom sjukhusets korridorer, det var den rationella som envist provade sig igenom jacka efter jacka – i stället för den de klippte sönder i ambulansen – trots att ryggen inte alls var med, tills hon hittade en ”bra”. Det var den panikslagna som höll på att göra taxifärden mellan sjukhus och djursjukhus omöjlig.

Och tiden blev en ogripbar haltvål som gled hit och dit. Idag? Fredag? Fem timmar? På natten?

För ungefär två månader sedan påbörjade man i skogen här intill en stor avverkning. Det hotfulla ordet ”slutavverkning” föregick det hela. Sedan for de stora tunga maskinerna in i skogen, träd och buskar fälldes i massor eller rycktes upp av bara farten, marken revs och slets sönder och maldes till lergröt, stigarna utplånades och landskapet avidentifierades.

Så här ser det ut där skogen nyss stod:

Och här gick för inte så länge sedan en stig bland granarna, stigen till Hagatorpet:

Och detta är vad som är kvar av älgen

som jagades över hyggets lermark: