Och Ukraina kommer att gå segrande ur striden, landet kommer att resa sig högre och högre ur den smuts som kastas på det från Smutsens Imperium. Detta kommer att ske till mångas glädje men också till mångas omätliga skam. Ju längre ukrainarna tvingas kämpa desto fler hamnar på skammens sida: naturligtvis alla de onda, men också alla de ”försiktiga” som tycker x, y och z i den själviska försiktighetens tecken. Det går fortfarande att välja.
Varför finns de sovjetiska/ryska koncentrations- eller förintelselägren kvar? Varför har de hela tiden fått fortsätta att användas? Varför har de räknats som ”något annat” än de nazi-tyska? Varför räknas de fortfarande som ”något annat”? Eller ska nu äntligen timmen slå för dessa skräckinrättningar?
Jag läser att en halv miljon ukrainare sedan februari fängslats och bortförts, ofta ”långt österut” – barn, kvinnor och män. Vad kommer att hända dem? Kommer de att överleva?
Ryssar, ni har i århundraden mördat era ukrainska bröder, skövlat deras land, och till och med förbjudit dem att minnas oförätterna. Holodomor, för att nämna en speciell rysk/sovjetisk massmordsinrättning, fick ukrainarna inte ens minnas eller se tillbaka på. Nej, de skulle vara bröder med sina mördare. När ryssar talar om sig själva som bröder till ukrainarna, så betyder ”bröder” mördare.
Vi har ingen anledning att lita på de ryssar som ännu i denna stund – efter de hittills genomförda massakrerna, före de kommande – talar om ryssar och ukrainare som brödrafolk. De ryssar som inte står på ondskans sida – jag vet inte hur få de är – skulle aldrig utan att skämmas livet ur sig våga sig på att kalla sig bröder till ukrainarna. Om någon ryss talar om ett sådant broderskap vet vi på vilken sida den ryssen står – på ondskans sida.
I den postmoderna världen kom aktningen för modet att vittra och så även modet självt. Mod och feghet kom att likställas i föreställningen om att detta skulle skulle främja jämlikheten mellan människorna: värde och skräp, kamp och slapphet, kärlek och likgiltighet, mod och feghet. Och modet kom att ses som något vi lagt bakom oss, något primitivt kanske, något omodernt ungefär som getter och åsnor. Vi vet inte längre hur man känner igen modet de få gånger vi möter det, vi har ju vant oss vid att säga ”mod” med ett ironiskt möjligen lite nostalgiskt leende.
Men nu står modet där igen mitt ibland oss och reser sig skyhögt över oss. Det står där i de förbrända ukrainska byarna, det stiger upp ur de sönderbombade husens källare, det står där på slagfälten i kampen mot den stora ömkliga fegheten. Det står där i de brinnande ukrainska städerna.
Gång på gång läser jag att det är putin ensam som bär skulden till massmord och massförstörelse och att det ryska folket är ett offer. Kanske tänkte jag själv i den riktningen allra först, men ju mer jag läser och ser desto mer vet jag om att det här ryska folket bär en stor skuld – inte alla ryssar men alldeles tillräckligt många för att låta eländet fortsätta och ibland ta speciellt vämjeliga vändningar. putin är en avskyvärd massmördare men inte var det väl han som begick dessa brott i Butja?
Bilderna från Butja, norr om Kyjiv, är outhärdliga att se. Döda människor ligger längs med gatorna. De ligger med bakbundna händer, avrättade av de ryska soldaterna.
