Kategori: Berättelser ur livet

Nu har dagarna i Slavonski Brod lagt sig på den där minneshyllan och jag kan gå förbi och titta utan att känna att detta hör till mitt nu. Brod är en egentligen obeskrivlig plats för den har för den ytliga blicken inget särskilt och de som kommer därifrån brukar vara förnöjt, liksom hemligt förnöjt, blygsamma när de talar om staden. Nej, där finns inget särskilt – utom kanske floden, promenaden och fästningen, men är det något särskilt jämfört med, ja, vad? Med andra platser? Brod passar inte för jämförelser, staden ligger där mjukt och rofyllt försjunken och är ändå full av liv och människorna har vad de behöver. Mycket få flyttar därifrån och det är ovanligt för Slavonien som är en avfolkningsbygd, Kroatiens milda vänliga sorgbarn. Människorna är lugna och livliga och de utstrålar något så ovanligt som tillfredsställelse och lugn energi. De arbetar och roar sig, de har sina restauranger med mustiga rätter, sina många kaféer särskilt runt det stora torget som är benämnt efter Kroatiens stora sagoberätterska Ivana Brlić-Mažuranić. Även sent på söndagskvällen surrar det av röster här. Ja, och de har sin flod med den höga promenaden Šetalište braće Radić där stadens invånare fingår eller bara går om kvällarna eller söndagarna.

Och överallt finns det cykelvägar och många är på väg längs dem lugnt och ganska fort. Man glider fram på sina cyklar. Träden står höga: plataner, popplar, lönnar, katalpor och lindar och i lipanj, lindens månad, går man i ett lindrus ovanför Sava och nere på Splavarska ulica vaggar båthusen lugnt med flodens andetag. Brod är en plats där livet kan bo. Och Brod vill inte vara något annat än sig självt. Brod har allt det där som så få vet är det mest värdefulla.

Den som söker vinna sig ett rent samvete på de lidandes bekostnad kommer aldrig att finna det. (Ja, jag talar om alla dem som av ”moraliska” skäl inte vill beväpna Ukraina mot ondskan.)

Det är en ljum och stilla kväll, någon enstaka bil glider tyst förbi längs Brijunska, vår tvärgata. Jag lutar mig ut genom köksfönstret, inspekterar lojt min tvättlina och utbyter några menande blickar med den svarta katten där den ligger på sitt lilla tak under de stora orörliga fikonlöven. Miki ligger utsträckt på hallgolvet och svalkar sig och vet ingenting om detta.

Nu bor vi här på Kornatska som om vi aldrig bott någon annanstans. I trappen doftar det av hö och fikon, kanske lite bazga (akacia) också ännu. Miki strävar alltid med snabba steg mot trappfönstret. Han vill se om den svarta katten ligger på trädgårdsdörrens tak. Detta ändlösa äventyr!

I förmiddags var den där under de stora fikonlöven med gulögonen riktade in mot Miki. Båda låste fast sig och satt sedan spända och svarta, en krullig och en slät, och jorden slutade helt kort att snurra innan magnetfälten slöts på nytt.

Värmen steg snabbt redan på morgonen och även om jag försökte ha bråttom för att komma till Jarun innan vägen från hållplatsen blev het så blev allting just hett och långsamt. Miki och jag satt i femmans spårvagn någonstans vid Vrbik när vi fastnade. Utanför var det vägarbete på obestämt sätt. Vi satt och satt och solen låg på och Miki gav då och då ifrån sig ett störande vasst pip. Sådant kan han. Men så rörde sig vagnen på nytt och snart – rätt snart i alla fall – var vid hållplatsen Jarun och vägen fram till sjön var varm i skuggan och het i solen. Vid en glasskiosk sprang vi på en dam från våra kvarter så vi pratade lite och Miki försökte hugga hennes glass. Jag köpte också en glass och så delade vi den rätt orättvist men båda var nog nöjda. Efteråt satt vi kvar lite på bänken och glodde. Ja, Miki satt också på bänken. Och visslade på småhundar. Sedan gick vi ganska rakt mot sjön och var snart inne i en värld av grönska och vatten.

Människorna gjorde det de gjorde. Att ligga på en bänk under ett träd har ett egenvärde ser man här. En del satt och läste under träden. Lindar och popplar

Så nådde Miki och jag vår privata strand och eftersom det var så hett så slängde jag i honom i vattnet även om han vill vara torrpälsad. Nå, snart var han det igen.

Jag tog en lång rad ganska korta simturer. Alltid började jag med att följa de gula näckrosornas rodnande stjälkar med blicken ner i vattnet. Det är något särskilt med det. Och nere i djupet finns röda näckrosblad.

Sedan kom svanarna och hunden – en lagotto romagnolo, tror jag – i familjen vid viken intill vår, började utmana den en svanen som väsande kastade sig framåt. Miki studerade förloppet tills svanen fick syn på honom och då var han ju tvungen att utmana den. Det hela slutade med att jag började vifta hårt med handduken till Mikis försvar. Och vi klarade det och lugnet var återställt. Ibland återställer man lugnet med en handduk.