Kategori: Berättelser ur livet

Jag har känt Londi i mer än tretton år nu, så jag vet ganska mycket om henne, vad hon gillar och inte gillar, hur hon ser ut när hon är nöjd och hur hon låter när hon protesterar (hon brummar tyst och ihållande), men ändå har hon många hemligheter. Ibland sluter hon sig helt i sig själv och bildar ett svart litet torn eller tält. Där inne finns en för mig oåtkomlig värld som jag ibland undrar över. Hur ser hennes hundtankar ut? För det är, trots det hemlighetsfulla, tydligt att hon tänker något…

Igår bröts solskenet och värmen plötsligt av tvärt och storm, regn och hagel (var det hagel?) gjorde luften strimmig och vågig. Skyltar bröts sönder, tegelpannor kastades av tak och träd knäcktes. Men lika fort som ovädret drog in lika hastigt drog det sig tillbaka. Kvar var bara spåren:

När jag lite senare klev på spårvagnen blev jag vittne till vätan på ett speciellt sätt. Ett fönster hade varit öppet under störtskurarna och två eller tre av sitsarna var vattenfyllda. Utan att se mig för ”skissade" jag "på en sättrörelse” i riktning mot en av de blöta platserna. I samma ögonblick hördes en klar stämma som fyrade av ett ”mokro je”.

Det var en dam med fast blick och blonderat hår som med denna fras hindrade mig från att sätta mig i vätan. Jag tackade och satte mig på en plats på den torra sidan alldeles framför damen. Strax var vi framme vid nästa hållplats – Olibska. En äldre man steg på och ville sätta sig på en av de nerblötta sitsarna. ”Mokro je”, ljöd det kraftfullt bakom mig. Mannen tackade och letade efter en annan plats. Vid Držićeva steg två damer på. Den ena av dem gjorde en ansats att slå sig ner på den närmaste våta sitsen, men innan hon hann göra det ljöd signalen: ”Mokro je!” Hon ryckte till lite men fann sig snabbt och tackade. Och så var vi framme vid Strojarska. En ung man med musikproppar i öronen släntrade upp och sänkte raskt ner ändan på den blöta sitsen. Varningsropet ”mokro je” trängde inte igenom propparna. Han reste sig med blöt byxbak och såg sig låtsat likgiltigt omkring. Vid Kruge hoppade en kille på, också han var avstängd från omvärlden med proppar, men nu hade damen utvecklat sin strategi ett snäpp. Mer och mer hade hon kommit att bli ett med sin vaktpostroll. Resolut grep hon killen i ärmen, spände ögonen i honom och mimropade ”mokro je”. Han tittade först förvirrat och nästan lite argt, men när han förstod drog han ur propparna och tackade med halvt skamsen uppsyn. Vi for vidare: Lisinski – ”mokro je” – Miramarska – ”mokro je”. Vid Sveučilišna aleja steg jag – lite motvilligt – av.

Nu när översvämningarna i Serbien, Bosnien-Hercegovina och Slavonien inte längre är färska nyheter är det lätt att denna pågående katastrof glöms bort eller täcks över av nyheter om annat elände i världen. Följ den här länken, så ser ni att detta inte kan vara något som ”snart går över”: Här!

På Filozofski fakultet här i Zagreb driver en grupp studenter sedan översvämningarnas första dagar en insamling av kläder, matvaror och rent vatten till de nödställda människor. Ja, de många vattendunkarna i entréhallen ter sig i ett första ögonblick smått absurda i kombination med tanken på översvämingarnas vattenmassor, men där nere finns nu nästan bara smutsigt vatten, så rent vatten är guld.

Jag får ta er till Dolac denna morgon, eftersom jag tog lite bilder där igår, när jag var och köpte ”med od bagrema”, akaciahonung (visserligen i ”fel” stånd) och ”maslinovo ulje”, olivolja, från Primošten (fastän jag letade efter den från Šibenik).

Här är en av trapporna som leder dit upp. Det flödande solljuset ger något försonande åt betongkonstruktionerna, eller hur? Man går uppför trappan och tycker det är bra.

Jag får lust att kalla himlens färg här för kornblå. Det är nog en ellips för kornblumenblau.

På Dolac står parasollerna från Šestine tätt och världen blir röd under dem under solen.

Vi höjer blicken lite och kastar ett fång av den mot katedralens dubbeltorn, det ena naket och det andra klätt. Snart byter de kanske roller. Tornens eviga lek.

Och för att avrunda det här besöket på Dolac på ett riktigt runt sätt, så vill jag att vi också går nerför trappan tillsammans. Under parasollerna här framför oss säljer man blommor och längre fram öppnar sig det stora torget, Trg Bana Josipa Jelačića, där det just idag (och igår) pågår slovenska dagar, med en musikkår som spelar på en dubbeldäckares tak och det finns slovensk mat och dryck i bodar på rad.

Stormarna har lagt sig – fast i Bosnien, Serbien och Slavonien plågas männskorna fortfarande av följderna av de stora översvämningarna – poesifestivalen Brutal är över och sommaren och ett slags stillhet väller in över oss och jag lever på nytt i den innersta cirkeln med Londi:

ja, hon har nytt fästingshalsband

Den här veckan är vi lovade högsommar med upp emot 30 grader. Det blir en omställning från vinter till sommar (för någon vecka sedan slogs den motsatta volten). Stanko säger att han tror att lindarna går i blom nästa vecka. Jag går under träden och letar redan efter lukten, den där allra bästa. Ingenstans luktar de blommande lindarna så gott som här.