Kategori: Berättelser ur livet

Det är varmt och sommaren sväller sig omätligt tjock. Det är en tid då man inte ska vara i stan om man har möjlighet att vara klok. Nyss satt Miki och jag på Makao i den djupaste skuggan – nej, inte särskilt djup, skuggan är skör och lättstörd nu – och jag satt där vid mitt kaffe, som Željko just burit ut, med armarna en aning från kroppen för att inte klibba, Miki halvlåg vid kanten av vattenskålen.

Ljud eller oljud från rörläggningen längs Korčulanska kom i ojämna stötar. Makaos ”terrass” var nästan tom, bara några svettiga gubbar och Miki och jag – flåsigt men också välsignat kravlöst. Jag tänkte på mina böckers resa och det – om allt går bra – fantastiska transportföretaget Imex Logistics. ”Nu är böckerna kanske framme i Zbrudzewo”, tänkte jag förtröstansfullt. Zbrudzewo är en by lite söder om Poznań och där ska böckerna lastas om för sin fortsatta färd söderut. Ja.

Jag köpte en bit av en ”lubenica” (vattenmelon) hos Marijan, den första för sommaren. Egentligen tycker jag att smaken är tråkig, bara vatten, men nu är den rätta tiden att äta vatten. Lite matt tänkte jag att kanske skulle köpa ”taborgradski sir” hos Veronika, eftersom min favoritdam på Branimirova tržnica inte har någon ost förrän efter ”Velika Gospa” (Jungfru Marie himmelsfärd), men sedan tänkte jag att det här nog inte är någon tid för ost och hemma har jag ju underbara tomater.

Augusti står här nu. Minns inte vad det var jag egentligen hade velat säga.

Under dagarna i Trieste gick jag eller vi förstås också längs Canal Grande ibland när det inte var för hett. I Trieste går jag alltid längs Canal Grande och detta vatten hör till mina första triestinska minnen. Rudolf och jag funderade lite över hur båtarna kommer från kanalen till havet eller tvärtom. Just nu ser det omöjligt ut. Alex, som ju bor här, sa att man förflyttar sig eller dem vid lågvatten. Ja, så måste det väl vara, för nu kommer bara undervattensfarkoster under bron. Vi skrattade lite åt hur korkat Caffè Illy där framme vid bron är, som inte förstår att man måste ha kunnig personal i detta skyltfönster mot världen och jag skämdes lite över att jag aldrig skickade det där klagobrevet om en hopplös caffè shakerato förra sommaren. Viktigt? Ja och nej. Men Illy ska vara Illy. Annars… Strax där intill ser ni i alla fall det mäktiga Palazzo Gopcevich med sin vackert milt mönstrade fasad.

Och nu när jag sitter här i mitt kök på Kornatska gläder jag mig åt en upptäckt som från och med nu kommer att göra mitt liv lättare: Det är helt oviktigt att övertyga meningsmotståndare, det går lika bra och lätt som att spotta ut en kärna att veta att jag aldrig kommer att bli förstådd på det sätt som jag en gång ville eller drömde om. Och de saker jag tycker jag gjort väl behöver alls inget erkännande. Vad gör det om tusen år eller hundra? Eller ens nästa år? Detta är så lugnande. Marken under fötterna bär mig väl och ännu en bit.

Jag lutar mig ut genom fönstret: Fikonträdets stora löv ser heta ut och jag kan med blotta ögat se hur tvätten torkar på den långa linan under mig.

Nu är vi tillbaka från en lång baddag vid och i Jarun. I stan måste hettan ha känts (38°) men vid sjön och under träden var det egentligen bara skönt. Jag badade ett obegränsat antal gånger, stundtals låg jag bara i vattenbrynet och gjorde ingenting eller tittade på de vackra fiskarna.

Miki ville som vanligt inte bada men Rudolf bar till sist i honom i sjön, milt och bestämt och Miki fann sig i det hela, även om han aldrig hade valt det själv.

Och så simmade de iland sida vid sida. Ett par gånger upprepades denna process, så att även Miki var väl förberedd för den stekiga återvägen till spårvagnshållplatsen.

Miki och jag har gått vid detta hav i många dagar nu, vinden har blåst igenom oss och över oss. Vattnen har skiftat i alla de färger som himlen kan ge det. Vi har ätit vildkörsbär, hallon, odon och blåbär och nu mognar också nyponen och slånbären, fast slånbär skulle Miki aldrig ta i sin mun. Han tar annat. Jag har simmat, Miki har tassat i strandkanten. Och vi har tittat bort mot horisonten över detta nordliga hav.

De senaste dagarna har det varit västsvensk sommar här och varbergsvinden blåser envist. Jag ligger inte på Damernas mer – tills något av värmen kommer tillbaka. Havet är glänsande vackert och kärvt och Miki och jag följer stigarna bakom Subbe och bort mot Stora Apelviken och Rödskär.

Miki tycker att det är spännande med vågorna men han går aldrig riktgt nära. För honom är det viktigt att gå torrpälsad genom världen.

Jag följer bärens utveckling och äter hallon och blåbär och nu börjar också odonen mogna i soliga lägen. Odonet är ett barndomsbär.

Och så finns det blommor, en del känner jag namnen på men verkligen inte alla. De här små härligt färgstarka, vad heter de?

När vi kommer närmare trädgårdarna finns vildkörsbären eller de förvildade körsbären. Dem äter jag gärna.