Kategori: Berättelser ur livet

Varm dag, jag har skrivit in lite betyg, språkgranskat texter om kroatiska regionala specialiteter och läst lite kroatisk grammatik, lite kasuslära. Och emellanåt har Miki och jag gått en runda, som han markerat med pauser. När det är så här varmt så glider han då och då in i skuggan eller halvskuggan och fäller in benen och vilar snabbt och effektivt.

En minut, två minuter och så är han redo för vägarna eller trottoarerna igen. Men det blir inga långa rundor. Och hemma äter jag kalla soppor och Miki kött och ris. Och vi sover middag utströdda över soffan på ett oordnat sätt.

Ikväll är det Babylon och då ska vi prata svenska på Kino Grič med dem som dyker upp.

Av olika anledningar hade jag inte badat hittills i år, mest för att jag haft mycket att göra och för att jag har Miki som är väldigt bra på att smita. Men idag blev det av. I början av eftermiddagen bestämde Vesna och jag oss för att ta en paus i arbetet och svalka av oss lite och så for vi iväg med hennes bil till Jarun, en av Zagrebs korvsjöar som rensats upp och blivit badsjö. Annars brukar jag ju mest bada i Bundek för att det är närmare dit, men Jarun är störst och något särskilt. Miki var med även om det är förbjudet för hundar på de flesta mer strandliknande platserna runt sjön eller sjöarna. Ja, på något sätt är Jarun nog två sjöar, en större och en mindre.

När vi kom fram började vi leta efter en bra plats att bada ifrån och mycket snart kom en badvakt och skickade iväg oss långt bort, eftersom ”hundar egentligen inte alls fick vara där”. Vi gick och gick, lustigt nog i strandkanten där det var som mest förbjudet, och efter ett tag tyckte vi att vi hittat vår plats. Det var nästan folktomt där. Miki tittade nyfiket på änderna och småsprang lite efter några kajor.

Vi människor klädde om och Vesna klev i och jag också samtidigt som jag försökte locka i Miki. Först tittade han lite skeptiskt men så plötsligt simmade han och jag knäppte av kopplet och slängde upp det på land. En stund avlöpte allt harmoniskt, Miki simmade fram och tillbaka mellan Vesna och mig och verkade trivas, men så med ens fick han nog och strax var han ur vattnet och rände iväg som en vessla längs strandkanten och så sprang han i full fart rakt ut på en betongbrygga. Vi tittade på honom från vattnet och såg hur han plötsligt tog ett jättesprång från bryggan rakt ut i vattnet. Eller rättare sagt – rakt ut bland näckrosbladen. Skuttet såg lite konstigt ut, det var som han väntat sig fast mark under fötterna. Förskräckt simmade han genast tillbaka och klängde sig vigt upp på bryggan igen. Och så gav han sig av i fyrsprång längs stranden. Jag sprang efter och ropade och ropade och såg den svarta ullbollen framför mig bli mindre och mindre. Men så av en nyck vände han om och rusade lika fort tillbaka. Ullbollen växte och växte och till slut gick det att se att den var Miki.

På med kopplet. Sedan satt Miki och jag på handduken och tittade utåt vattnet där Vesna fortfarande simmade omkring.

Miki sitter i det öppna fönstret. Ja, han satt där en stund också för några timmar sedan, när det var ljusare, men nu sitter han alltså där igen medan mörkret faller över husen och ”parken”.

Han spanar och sniffar och jag tror det är katterna i katthusen därnere han försöker ta reda på något om, men egentligen vet jag inte. Vi vet alla så lite och tänker så ofritt, så instängda i olika små tankekorgar. Och det ständigt pågående förmedlandet av färdigtuggade idéer genom rymderna gör sannerligen inte våra tankar friare. Inom varje korg vet alla eller nästan alla vem vi ska tycka illa om i offentligheten, vilka brott vi ska se som bagateller och vilka vi ska se som grova. Det är lite skillnad mellan korgarna, ja, ibland kan skillnaden verka stor, eftersom allvar och bagatell byter plats och det onda har ett annat ansikte, men tankens lättja och brist på både frihet och längtan efter frihet är densamma eller liknande. Och ändå är det helt säkert att något är värre och ondskefullare än något annat.

Miki läser inte några meddelanden om vilka av världens ledare som är värst eller sämst och vilka man i en viss korg borde tro på. Hans tanke är nog friare än människornas. Fast jag vet inte om han använder den till att tänka.

Söndag. Igår kväll sa jag till Vesna att jag dagen därpå tänkte åka till Britanski trg för att titta lite på söndagsmarknaden. Hon sa att hon kanske också skulle. Och så blev det natt och imorse bestämde vi oss för att ses där mot slutet av förmiddagen. Miki och jag tog spårvagnen och åkte och åkte och bytte vagn och åkte. När vi steg av vid Britanski trg klev vi nästan rakt på Vesna som suttit i samma spårvagn fast i en annan ända. Vi började gå lite planlöst bland stånden och Vesna tog lite bilder. Miki och jag avvek till den ena utkanten för att han blev alltför intresserad av duvjakt och det blev lite svårmanövrerat bland alla fina porslinssaker och tunna glas. Till sist satte vi oss alla tre i kaffeserveringen alldeles intill stånden. Där satt vi en stund och drack kaffe och pratade och observerade folk- och hundliv. Och så fick Vesna och jag något som man med lite god vilja skulle kunna kalla för en idé, fast egentligen var det väl bara en vag impuls och den förde oss rakt uppåt mot grönskan och berget som ligger och lurar alldeles bakom torget. Zagreb är fullt av små vägar som leder rakt ut i det gröna, det är ”en stad med många dolda skatter” för att tala kroatiskt turistguidespråk. Nå vi gick uppför den obetydligt lutande backen, uppåt utan någon som helst ansträngning, vi gled uppåt utmed en lugn gata med lite halvhöga, delvis rätt slitna men till stor del ganska vackra hus.

Vi sa något om att vi aldrig varit just där förut. I närheten ja, men inte just där. Och vägen bar oss vidare och det blev allt grönare och träden kom närmare och husen blev färre. Och vi var med ens i en skog eller i en stor lite förvildad park med bäckar och små träbroar.

Miki hittade mycket att lukta på och vi andades den sköna skogsluften och Vesna och jag pratade om att vi en annan gång med lite bättre skor skulle kunna gå ända upp mot Sljeme den här vägen. Och vi förundrades över hur staden ligger så helt inbäddad i naturen. Är Zagreb verkligen en stad?

Vi nådde något som vi uppfattade som en lämplig vändpunkt och så gjorde vi det som man gör vid vändpunkter. Fötterna gick av sig själva och tiden verkade ha mycket lite att göra med oss och vandring. På nervägen stannade vi vid en brunn där Miki druckit på uppvägen och han drack igen och satt en stund på kanten och spanade. Han tycker om att sitta högt och ha utsikt.

När vi nådde ner till Britanski trg igen kände vi att vi var lite hungriga, så vi köpte varsin burek och gick sedan längs Ilica och kikade in på de olika små bakgårdarna för att se om det inte fanns någon bra servering där vi kunde få en öl till vår burek. Nästan genast – vid portgång nummer två – hittade vi vad vi sökte, så vi gled in på den stillsamma lilla gården där det stod några bord. Vi slog oss ner och efter en inte helt kort stund kom en ung man genom portvalvet och frågade vad vi ville ha. Vi beställde och så tog vi fram vår mat och började äta och strax var ölen också där.

Det kändes som att vara på landet eller i en mycket liten småstad, men bara några tiotal meter ifrån oss på andra sidan portvalvet såg vi spårvagnarna rusa förbi utmed Ilica. Och seneftermiddagen sänkte sig över oss.

Här är visst fotbolls-VM. Främst märker jag det på att Ivan har på nytt har gripits av den där överdådiga gästfriheten. Det är alltså Ivan som har Simpa, min husbar. Och när det är några större mästerskap eller något annat han tycker är festligt, så tar han fram sin grill och ställer upp den i ett hörn av baren eller ute på gräset framför ingången till uterummet. Och så grillar han assisterad av sin vän Krešo eller någon annan i gänget, fast Krešo är nog ett slags expert eller lite pyroman så där inom rimliga och glada gränser.

Ivan synar köttet med expertis och välbehag innan han lägger ut det på gallret. Och så grillas det och fat efter fat bärs ut till barens gäster och ingenting kostar något. För detta är en av Ivans fester. Đurđica och Miki och jag råkar också befinna oss där fastän vi inte bryr oss särskilt mycket om fotbollen och vi får ett fat bräddfyllt med kött, ćevapi och korvar med rå lök och lite bröd. Det ni ser på bilden är redan ganska avätet. Och påfyllning fick vi och Krešo lekte elegant servitör.

På bildskärmen uppfattade jag lite flyktigt att Danmark ledde över Kanada och någon sa menande att Danmark ligger ju nära Sverige. Jo minsann. Medan Đurđica och jag (och Miki) satt där var det ännu ganska tomt för ”den riktiga matchen” hade inte börjat.

Nu har den det och Miki och jag sitter uppe i balkongrummet med vidöppna fönster och låter den balsamiska kvällsluften flöda in i rummet. Ännu har nog inget mål gjorts för det enda jag hör är hunden Aron som skäller från sin balkong. Fast nu tycker jag mig höra lite starkare sorl från Royal här tvärs över parkeringsplatsen. Kanske var det just nära att något hände. Det är ju ofta det i sådana här spel.