Söndag. Igår kväll sa jag till Vesna att jag dagen därpå tänkte åka till Britanski trg för att titta lite på söndagsmarknaden. Hon sa att hon kanske också skulle. Och så blev det natt och imorse bestämde vi oss för att ses där mot slutet av förmiddagen. Miki och jag tog spårvagnen och åkte och åkte och bytte vagn och åkte. När vi steg av vid Britanski trg klev vi nästan rakt på Vesna som suttit i samma spårvagn fast i en annan ända. Vi började gå lite planlöst bland stånden och Vesna tog lite bilder. Miki och jag avvek till den ena utkanten för att han blev alltför intresserad av duvjakt och det blev lite svårmanövrerat bland alla fina porslinssaker och tunna glas. Till sist satte vi oss alla tre i kaffeserveringen alldeles intill stånden. Där satt vi en stund och drack kaffe och pratade och observerade folk- och hundliv. Och så fick Vesna och jag något som man med lite god vilja skulle kunna kalla för en idé, fast egentligen var det väl bara en vag impuls och den förde oss rakt uppåt mot grönskan och berget som ligger och lurar alldeles bakom torget. Zagreb är fullt av små vägar som leder rakt ut i det gröna, det är ”en stad med många dolda skatter” för att tala kroatiskt turistguidespråk. Nå vi gick uppför den obetydligt lutande backen, uppåt utan någon som helst ansträngning, vi gled uppåt utmed en lugn gata med lite halvhöga, delvis rätt slitna men till stor del ganska vackra hus.
Vi sa något om att vi aldrig varit just där förut. I närheten ja, men inte just där. Och vägen bar oss vidare och det blev allt grönare och träden kom närmare och husen blev färre. Och vi var med ens i en skog eller i en stor lite förvildad park med bäckar och små träbroar.
Miki hittade mycket att lukta på och vi andades den sköna skogsluften och Vesna och jag pratade om att vi en annan gång med lite bättre skor skulle kunna gå ända upp mot Sljeme den här vägen. Och vi förundrades över hur staden ligger så helt inbäddad i naturen. Är Zagreb verkligen en stad?
Vi nådde något som vi uppfattade som en lämplig vändpunkt och så gjorde vi det som man gör vid vändpunkter. Fötterna gick av sig själva och tiden verkade ha mycket lite att göra med oss och vandring. På nervägen stannade vi vid en brunn där Miki druckit på uppvägen och han drack igen och satt en stund på kanten och spanade. Han tycker om att sitta högt och ha utsikt.
När vi nådde ner till Britanski trg igen kände vi att vi var lite hungriga, så vi köpte varsin burek och gick sedan längs Ilica och kikade in på de olika små bakgårdarna för att se om det inte fanns någon bra servering där vi kunde få en öl till vår burek. Nästan genast – vid portgång nummer två – hittade vi vad vi sökte, så vi gled in på den stillsamma lilla gården där det stod några bord. Vi slog oss ner och efter en inte helt kort stund kom en ung man genom portvalvet och frågade vad vi ville ha. Vi beställde och så tog vi fram vår mat och började äta och strax var ölen också där.
Det kändes som att vara på landet eller i en mycket liten småstad, men bara några tiotal meter ifrån oss på andra sidan portvalvet såg vi spårvagnarna rusa förbi utmed Ilica. Och seneftermiddagen sänkte sig över oss.