Dags för lite tillbakablickar igen. Här kommer några glimtar från en tågresa någon gång i slutet av sjuttiotalet med bland annat en originell vidareutveckling av begreppet de sju dödssynderna:
Tåget gungade genom natten. Nya passagerare hade stigit på i Salerno och kupén var så full att vi därinne bildade en sammmanhängande massa. Och överallt resväskor, ryggsäckar, lådor och korgar, långt ut i korridoren vällde bagaget från oss. Luften var tät och kvav och full av röster; barnskrik, svordomar och ivriga samtal vävdes ihop med sången från några ungdomar som sjöng till ljudet av en ostämd gitarr. Mamman till en stor barnskara delade ut bröd och ostbitar till de sina och en vattenflaska gick runt. Luciana och jag satt på golvet, tätt ihopträngda i ett hörn. En belyst stationsskylt flimrade förbi framför fönstret – Battipaglia. Luciana skrattade till och viskade ”batti – paglia” så att att jag tydligt kunde förnimma ljudet från slagan över halmen.
Mamman i den stora familjen packade så småningom ner maten i korgarna igen och överallt försökte man hitta en bekväm sovställning. Vi dåsade i vårt hörn och klibbade svettiga emot varandra. En sträng gick av med ett litet ilsket ljud och den lockige gitarrspelaren stoppade in sitt instrument bland ryggsäckarna. I långsamma vågor sänkte sig tystnaden undan för undan över kupén. Och så var det tyst. Då reste sig plötsligt en liten flicka: – Mjölk! Jag vill ha mjölk! sa hon med ganska hög röst. Med allvarlig uppsyn såg mamman prövande på sin dotter, kastade sedan en kort blick upp mot himlen och sa sedan med prästerligt högtidlig och samtidigt lätt nasal röst: – Gommens synder är sju. Sju är de. Och du vill också ha den åttonde! Sedan böjde hon sig ner över en korg, tog fram en flaska mjölk och fyllde en liten röd mugg med mjölk och räckte sedan muggen till flickan.
Tåget gungade vidare genom natten.
