Rosetten i Stalins mustasch

Den här veckan är Erika Riemann på Kamtjatka, den stora halvön öster om Sibirien. Hon är inbjuden dit av en grupp studenter som på eget initiativ översatt hennes bok ”Die Schleife an Stalins Bart” till ryska. Boken handlar om Erika Riemanns tid i stalinistiska fängelser mellan 1946 och 1954. Hon fängslades som fjortonåring för att hon ritat en rosett på Stalins mustasch på porträttet i skolan med sitt läppstift. Hon dömdes till tio års straffläger i Sibirien, men kom aldrig dit utan hamnade i stället i fängelser och koncentrationsläger i Östtyskland: Bautzen, Sachsenhausen, Oranienburg och flera andra. Under december och januari översatte jag hennes bok och hon var på besök här i Vänersborg i mitten av januari för att hjälpa mig med en del översättningsproblem. Jag reste under våren till Bautzen (tillsammans med Agnes) för att i verkligheten se ett av fängelserna hon satt i. Nu ska hennes bok bli film också, berättade hon när hon ringde mig för någon vecka sedan. Och på hemvägen från Kamtjatka ska hon på audiens hos Putin – det är något jag har svårt att föreställa mig. Han har ju på intet sätt avsvurit sig det ideologiska släktskapet med den regim som är ansvarig för allt hon utsattes för… De flesta av studenterna hon är på besök hos där på Kamtjatka är för övrigt ättlingar till hennes olyckskamrater. Andra läger, men samma system.

Här är ett kort utdrag ur ”Die Schleife an Stalins Bart”:

”Boskapsvagnarna väntar redan på oss. Jag vet inte vilket som är värst, okända eller kända fasor. Skräcken från hitresan vaknar igen. Jag inbillar mig att jag känner stanken från fisktunnorna igen och mina fötter blir blytunga. Jag vill inte in där! Men från både höger och vänster slår man nu in på oss med påkar och gevärskolvar. Med hugg och slag och hetsande ”Davai, davai” sätter man fart på oss.

Jag är bland de första och jag kämpar mig den här gången fram till en plats nära en av luftspringorna. Det blir min enda tröst under de kommande åtta dagarna. Kvalmig hetta om dagen, iskyla om natten, tryckande tystnad, när tåget blir stående i ett ingenmansland mellan A och B, stånkandet och skramlandet, när vi sätter oss i rörelse igen – allt detta försöker jag att sova mig bort ifrån. För det mesta är det bara ett slags vegeterande eller halvslummer, som avbryts av gråtrista drömmar eller av att dörrarna skjuts upp med ett dån, när nya tunnor ska lastas av eller på.

Också den här transporten når någon gång sitt mål.

Kvinnofängelset i Bautzen, som också kallas Gula Eländet, tar emot oss innanför sina murar.

Jag har försjunkit i ett slags halvdvala. Jag vet inte hur vi kom hit från stationen och egentligen intresserar det mig inte heller. Om platsen där man håller oss fångna heter Bautzen eller Torgau eller något annat, det kan verkligen göra detsamma.”

cell

Vildsvinsgryning

Inte långt från infarten till Ratzeburg finns en vildsvinsfarm, där man också kan övernatta. Jag smet ut i gryningen igår morse och tittade till vildsvinen:

gris

grisar

En del låg fortfarande och sov eller halvsov i sitt halmbo och någon grymtade lite småsurt åt mig när jag närmade mig med kameran.

Sanssouci

På återvägen från Berlin gjorde vi en liten avstickare till Potsdam och där närmare bestämt till slottet Sanssouci. Eftersom hundar inte får besöka slott från insidan ens i Tyskland (Tyskland är annars oerhört lätt att resa i med hund) så uppehöll vi oss i den jättelika parken och strövade runt där mellan det gamla och det nya slottet, kinaslottet och orangeriet. Vid orangeriet stannade vi upp vid Kutscherstube och åt linssoppa och drack öl. Londi, vår labrador, skaffade sig mat bland Kutscherstubes andra gäster. Ute i parken blommade liljekonvaljer i stora mängder.

konvalj

Murbilder

I förrgår gjorde René och jag en Berlinvandring under Agnes’ ledning. Det här är några kompletterande murbilder till hennes inlägg från den dagen. För René var det för övrigt första gången han såg muren utan att vara inspärrad bakom den:

mur

mur2

Den litterära salongen

![Rahel](/wp-content/ense.gif @alignleft)

Den litterära salongen har sannolikt sina rötter i Italien – tänk bara på ramberättelsens salong i Boccaccios Decamerone. I Frankrike hade den sin viktigaste period under 16- och 1700-talen. Som ett framstående exempel kan nämnas Madame de Tencins salong som gästades av bland andra Voltaire, Montesquieu och Rousseau. I Frankrike var salongen en plats där man också diskuterade politik och den var ett samhällsfenomen som medverkade vid spridningen av den franska revolutionens idéer. Typiskt för företeelsen var att det så gott som alltid var en kvinna som stod i spetsen för arrangemangen och träffarna. I Tyskland och då väl främst i Berlin fick den litterära salongen fotfäste under slutet av 1700-talet. Den berlinska salongen var mindre politisk och mer konstnärligt-litterär till sin inriktning än den franska, men också här var det kvinnor som höll i trådarna. Några av dessa ledande gestalter minns man än idag, åtminstone i Tyskland. Jag nämner här, ställföreträdande för flera andra, Henriette Herz och Rahel Varnhagen.

![foto](/wp-content/PICT0/PICT0008.jpg @alignleft)

I dagens Berlin lär det finnas åtminstone ett tiotal litterära salonger av rang där författare läser ur sina verk och där man diskuterar litteratur och kultur mer i allmänhet. Den här helgen besökte jag en sådan, nämligen Jelena Selins salong. Hedersgäst var Lars Gustafsson och han läste ur sin ännu inte publicerade versroman ”Den amerikanska flickans söndagar”. Samtalet efteråt rörde först huvudpersonens könsidentitet – det är en jagberättelse, hade den lika gärna kunnat handla om en ung man? frågade vi oss. Formen – versromanen – och dess effekter diskuterades också.

foto2

Bland gästerna fanns exempelvis författare, regissörer och diplomater.

För mig som besökare från provinsen för att inte säga obygden var detta en upplevelse som kommer att ge näring åt idéer och tankar en lång tid framåt…