Författare: Bodil Z

”Infödingar äter med stålverktyg”

Bodil Z

Lite minnen igen:

-En kväll ska jag visa dig en riktig kinesisk restaurang, hade du sagt samma dag som jag kom till Haag.

Så var det då den kvällen. Vi sneddade över gatan och stannade framför det hus du hade pekat på när vi kom runt hörnet från torget. Utifrån såg restaurangen inte ut att vara något särskilt, det hängde en skev rödgul lykta vid ena sidan av ingången, det var allt. När vi kom in slog köksvärmen emot oss; det kändes skönt för ute var det marsruggigt och blåsigt. Annars såg det ganska alldagligt ut därinne också.

Det var trångt i lokalen och vi klämde in oss vid det enda lediga bordet. Jag såg mig om, kikade lite på de andra matgästerna. Flera stora familjer med både småbarn, tonåringar och mor- eller farföräldrar satt samlade runt borden. Ljudnivån var ganska hög och en del av barnen sprang hit och dit, någon liten var under det ena bordet. Ibland rullade en boll ut på golvet. Och… alla utom vi var kineser. När servitrisen kom fram till vårt bord tittade hon först lite osäkert på oss men bytte sedan snabbt ut våra ätpinnar mot kniv och gaffel. (Infödingar äter med stålverktyg.) – Men du sade ju att du brukar äta kinamat med pinnar. Kan du inte äta med pinnar? – Joo, svarade du med svävande tonfall.

Vid bordet snett framför mig satt en välklädd familj på fem personer; pappa, mamma, två flickor och en pojke. De pratade livligt med varandra och åt elegant med sina pinnar. Då såg jag att den ena lilla flickan inte var kines, hon var vit. Hon åt elegant med sina pinnar och sade något roligt på kinesiska. De andra i familjen skrattade.

pinnar

En alldeles särskild morgon i Zgorzelec

Bodil Z 6 kommentarer

Agnes har skrivit en hel del i sin blogg om vår gemensamma lilla resa till Bautzen, Görlitz och gränslandet mellan Polen och Tyskland. Den här texten om en morgon i Zgorzelec är tänkt som ett litet tillägg till hennes texter:

Morgon. Oväsen. Ett gäng duvor gruffkuttrar högröstat alldeles utanför fönstret någonstans. Jag tittar ut och ser hur de knuffas och trängs på fönsterbrädan snett emot, de ser griniga och härsklystna ut. Solen lyser över bakgården med soptunnor och all möjlig bråte. Lika bra att gå upp. Tyst drar jag på mig kläderna – Jelena verkar sova ännu. Jag tar handduken och necessären, vrider om nyckeln och tassar ut i den fängelseaktiga gulmålade korridoren. Duscharna på vår våning i Dom Turysty fungerar inte, så jag går nerför trappan till nästa våning. Först går jag åt fel håll i korridoren, men sedan hittar jag tvättavdelningen. Jag vrider lite på en av duschkranarna och ja, det kommer vatten. Jag låser om mig i ett av duschrummen, klär av mig och kommer på att jag inte har någon tvål. Det slår mig att det finns sådana där behållare för flytande tvål vid handfaten. Hur ska jag göra? Jag klämmer fast handduken under armarna – egenligen onödigt detta med handduken, här finns inte en människa – låser upp och springer fram till en av tvålbehållarna. Jag trycker på den lilla knappen nertill, men inget händer. Jag kramar hela plastflaskan, men nej den är tom. Den andra över handfatet bredvid är också tom. Tillbaka in i duschrummet; man behöver inte alltid tvätta sig med tvål, det är ganska onödigt, det torkar bara ut huden. Jag sätter på vattnet och försöker vrida fram lite varmvatten, men nej, vattnet förblir iskallt. Det är uppiggande att duscha kallt, försöker jag tänka. Jag biter ihop tänderna och svänger duschslangen över mig så att vattnet kommer snett uppifrån. När isstrålen träffar mig rycker jag till och springer på pallen där kläderna ligger. Det är trångt och kläderna börjar hasa ner från pallen. Jag stänger av vattnet. Det räcker.

Lite senare går jag alla trapporna ner till frukostrummet som ligger i bottenvåningen. När jag kommer in där är det tomt, men TV:n är på. Jag ser påven, men vad ung han är, kanske sextio eller ännu yngre. En italiensk och en polsk röst lagras om och om igen på varandra. Jag förstår och jag förstår inte, fast efter en stund förstår jag också det jag inte förstår, tycker jag. Från köket kommer en flicka med långt brunt hår och ställer sig bakom ett slags bardisk. Vi kommer fram till att jag vill ha kaffe och inte te. ”Mleko”, tillägger jag på försök. ”Milch”, svarar hon vänligt. Jag går och sätter mig på en plats där jag kan se TV:n. Flickan kommer med min frukostbricka. Jag ser att hon har tårar i ögonen. Påven talar med en grupp människor i en trädgård. Vad ung han ser ut, tänker jag igen. Och vacker – eller är det karismatisk, man kallar det här?

Efter frukosten går jag ut. Mittemot hotellet ligger det stora pampiga kulturhuset. Jag går genom en park mot den tunga kompakta byggnaden. Ett alkispar står och grälar medan de plockar upp något ur en av papperkorgarna som är utplacerade längs parkvägen. Jag gör en båge runt dem och bestämmer mig sedan för att strunta i kulturhuset. I stället går jag tillbaka en liten bit och sedan uppför den breda gatan som jag nyss korsat. Det är fortfarande tidigt, men jag ser små grupper av folk här och där. Många verkar var på väg åt samma håll. Jag märker att jag också är på väg åt det hållet. Jag går förbi den lilla kantinen, där Jelena och jag åt allt möjligt gott igår bland alla tvåmetersynglingar från östeuropeiska basketlag. Förbi taxistationen – några taxichaufförer står i en klunga och röker och pratar. På backens krön ligger kyrkan. Genom en högtalaranläggning hör man prästens röst långt utanför byggnaden. Vad många det är som går till kyrkan så här tidigt. Är det söndag? Ja. Jag följer strömmen upp till kyrkan. Jag tvekar lite, men sedan går jag in jag också. Det är fullt. Gamla, unga, alla verkar vara här. Framför mig står en tonårskille med ring i örat och färgat hår. Vid min sida trängs en familj med flera småbarn, en liten flicka sover med huvudet mot pappans axel. Mellan huvudena försöker jag se in i kyrkan. En bild av påven skymtar fram några ögonblick och där uppe i ena hörnet av tavlan ser jag ett litet svart band. Alla omkring mig faller nästan samtidigt ner på knä. Vad gör jag nu, tänker jag. Två gamla tanter ligger ihopböjda snett framför mig på det kalla stengolvet, jag ser att det gör ont i knäna. Nej, jag kan inte stå här och titta på. Ner på knä jag också. Golvet är kallt, men människorna är mycket nära varandra. I den här stunden är detta världens centrum.

Denna morgon blir det en världsnyhet att en mycket gammal man dött under natten som gått.

Kunskap och lärande – funderingar

Bodil Z

Tillbaka till allvaret; hoppas jag inte har förbrukat mitt eventuella förtroendekapital genom gårdagens "experimentinlägg":

Varje dag lär sig en människa något nytt. Ofta lär vi oss något på ett mycket medvetet sätt för att vi vill uppnå något särskilt och det vi lär oss här och nu är ett steg på vägen mot ett mål. Vid andra tillfällen gör vi inte något direkt val utan det kan vara så att vi genom en händelse eller en erfarenhet tvingas att tänka om, att se något på ett nytt sätt. Kanske gör en krävande eller hård erfarenhet att vi förbereder oss inför möjliga kommande svårigheter så att vi kan övervinna dem lättare när vi står inför dem.

Nästan allt vi kan och vet bygger på något som någon annan har tänkt, sagt eller gjort före oss. Vi behöver inte börja från början och upptäcka världen helt på egen hand, eftersom vi har denna möjlighet att hämta vetande och inspiration ur en kulturell gemenskap som inte är begränsad av vare sig tid eller rum. Det vi lär känna om världen och människan kan vi sedan överföra till andra som i sin tur omvandlar detta till sin kunskap och bygger vidare. Skulle däremot var och en vara tvungen att helt ensam skapa sin idévärld och sitt vetande kommer redan människans bundenhet vid tiden att hindra att detta vetande blir mer än en ansats – ars longa, vita brevis.

Vad är då värt att veta och lära sig? En hel del saker som rör förmågan att handskas med det dagliga livet är kanske självklara, åtminstone för de flesta. Annat kan fordra mer medvetna och genomtänkta ställningstaganden av oss. Vetande som når bortom stunden, som inte förbrukas inom en överskådlig tid och som det går att bygga nytt vetande på har mer att ge oss än ett sådant som är bundet till en bestämd tid eller plats.

Vad ska skolan ge den unga människan? Nyckelfärdigheterna läsa, skriva och räkna kan vi aldrig komma förbi, de utgör grunden för fortsatt lärande. Att arbeta för att utveckla ett rikt och nyanserat språk hos den unga människan är också en grundpelare bland skolans uppgifter. Skolan ska ge insikter och vetande som det går att bygga vidare på både för den enskilda individen och för kommande generationer. Vi behöver kunskaper om vår historia för att förstå vår egen tid och för att veta vad vi ska sträva efter eller undvika i framtiden. Skolan bör tidigt introducera skönlitteraturen i den unga människans liv och tankevärld. Litteraturen med sina genom tiderna skiftande former och uttryckssätt erbjuder oss tolkningar av det som var och det som är och av människolivet som sådant.

Kunskap och vetande är förutsättningar för all seriös åsiktsbildning. Ett ytterligare steg består i att man lär sig att på ett klart och åskådligt sätt argumentera för de idéer man har om tillvaron och att sätta sig in i hur andra betraktar världen och livets villkor.

I den enskilda människans mikrokosmos företer kunskap och vetande en liknande utveckling som i mänskligheten som helhet. Byggsten fogas till byggsten, av lite blir mera, vetande bildar grogrund för nytt vetande.

Slutligen och väl så viktigt som mycket annat – kunskap är en källa till glädje och tillfredsställelse – kunskap och vetande ger oss ett rikare liv.

Bloggpurri

Bodil Z

Kommer valutaunionen att spricka? Låt oss alltid hålla vår affärsetiska grundsats nummer ett i minnet: Hundra år efter alla andra begriper jag hur roligt det här är. Massor av sessioner som låter spännande. Fredrik Björnsson är outtröttlig! Han kommer att bli en "minor classic", är det redan för många. Nyss läste jag även dennes David Boring. Tekniken är inte omogen. Jag behövde en stunds hjärnrensare efter att ha pratat med tidskriftens Londonkontor.

Kul artikel i dagens SvD: En annan kollega missade föredraget i Stockholm och lyssnade därför till Feynman dagen efter i Uppsala, där han höll en helt annan föreläsning.

Ett inlägg mindre att skriva.

Om böcker

Bodil Z

Härom dagen fick jag av Thorvald ett kedjebrev med fyra/fem frågor om mina böcker. (Den femte uppgiften bestod i att skicka brevet vidare till fem personer.) Jag svarade i hans blogg, men jag har sedan brutit kedjan, eftersom jag inte är någon anhängare av kedjebrev. Jag ser nu i bloggvärlden omkring mig att svaren på dessa frågor poppar upp både här och där och då tänkte jag – varför inte här också? Därför har jag tagit texten jag skickade till T. och med några små förändringar satt in den här under pausträdet:

Antal böcker jag äger: Jag vet inte; det står ett par tusen böcker i vardagsrummet (en gång försökte jag räkna dem, men jag gör inte om försöket nu), alla är inte mina, en del är min mans. Barnen eller ungdomarna har i alla fall de flesta av sina i sina rum. Jag kan inte läsa dem som är på tjeckiska och min man kan inte läsa dem som är på tyska (inte utan stor svårighet i alla fall) och italienska.

Senast köpta bok: Jag vet inte vilken jag ska utnämna till sist köpt – jag har köpt rätt mycket böcker under den här våren. Jag drar till med två som ligger överst i det som jag tror är den sista inköpshögen: Andrzej Stasiuk: ”Galizische Geschichten” och Terésia Mora: ”Seltsame Materie”.

Senast lästa bok: Jag är inte riktigt säker. Ofta läser jag tre-fyra böcker samtidigt och detta liksom ”lappas på” undan för undan. En av de böcker jag håller på och läser just nu är ”Rubenstock und das Gesetz der schiefen Ebene” av Wolf Achilles. Det är en märklig berättelse om en man som i sin barndom plötsigt övergavs. Han blev till en kentaur eller en som inte hör hemma någonstans. Boken griper tillbaka på antik mytologi, men utspelar sig på en nutida psykiatrimottagning. Jag vet inte riktigt om jag tycker om den här boken…

![Faust](/wp-content/lips.jpg @alignleft)Fem böcker som betyder mycket för mig: Den här frågan känns också besvärlig. Var ska jag dra gränsen? Kommer jag hålla med mig själv imorgon? Det är så många böcker som betyder något för mig. Jag försöker, men jag lovar inte att jag lyckas:

”Faust I”, J.W. Goethe: Jag har läst den här boken 15-20 gånger och den är fortfarande full av nyheter varje gång. Det är ett drama om det mänskliga livet, om kampen för att förstå tillvaron.

”Il giardino dei Finzi-Contini”, Giorgio Bassani: Den är den tredje delen i en romancykel på sex delar, ”Il romanzo di Ferrara”. Det som särskilt fascinerar mig är en av huvudpersonerna i romanen, den unga flickan Micòl Finzi-Contini, hennes tragiska öde och hennes gåtfulla väsen.

”Effi Briest”, Theodor Fontane: Detta är en roman som jag tillbringat några år tillsammans med – jag har läst den ett tjugotal gånger, jag har skrivit om den och analyserat den och ändå har den kvar sin fräschör när jag slår upp den igen. Personerna i romanen är sällsynt levande, inte bara huvudpersonerna utan minsta bifigur har liv.

”Daghus, natthus”, Olga Tokaczuk: En fascinerande roman jag läst alldeles nyligen.

”Molloy”, Samuel Beckett: Det är något alldeles särskilt över denna berättelse. Den blinde luffaren Molloy stretar sig fram på kryckor eller hasar på magen i smutsen så fort han kan undan en förföljare. Jag skrattar av medlidande (kan man det?) när jag läser detta – allt är så förtvivlat hopplöst, men samtidigt så underbart modigt.

Ja, här skulle det då vara slut. Fem är fem. Jag skriver ändå upp några av dem jag kanske skulle satt överst på listan en annan dag än just denna: ”Racconti romani” av Alberto Moravia , ”Bagheria” av Dacia Maraini och ”Esilio” av Enzo Bettiza. Hermann Hesses ”Siddhartha” är en oförglömlig bok från min ungdom, en annan är Agnes von Krusenstjernas ”Tony växer upp” och Cora Sandels böcker om Alberte hör också till min ungdomsläsning. Else Lasker-Schülers och Edith Södergrans dikter vill jag gärna nämna. Giovanni Vergas noveller hör även de till det allra bästa jag läst. Kleists hisnande berättelser. Och Zagajewskis dikter; den här läste jag för en stund sedan och skrev av den:

Postumt opus

Tåget stannade på ett fält; en plötslig tystnad
väckte de mest fanatiska sömnadepterna.
Avlägsna ljus från magasin och fabriker
gnistrade i dimman som gula vargögon.
De mobila businessmännen satt över sina datorer
och räknade på dagens vinst och förlust.
Tågvärdinnan kom med kaffet som rymde det beska.
Ewig, ewig, de sista orden i Das Lied von der Erde,
upprepade så många gånger; minns du, vi lyssnade
tillsammans på musiken och löftet, som vi
så gärna ville tro.

Vi visste inte om vi var kvar i Holland
eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.
Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig
i skymningsvecken; man kunde ana
närheten till svart kanalvatten,
stilla, utan fjällbäckens munterhet
och våra oceaners stora häpnad.
De gula vargögonen glimmade nervöst
neonljus, men ingen fruktade indianöverfall.
Tåget hade stannat i ett ögonblick då förståndet
inte sov men själen, dess ädla längtan, sov.

En annan gång lyssnade vi på Schuberts
postuma kvintett, där förtvivlan uttalar sig
flerfaldigt, ivrigt, nästan påstridigt,
och går till ständigt ny attack mot likgiltigheten
i den fina konsertsalen, hos pälsdamer
och recensenter, små delegater från stora drakar.
Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.
Vad är poesi när vi ser så lite?

Vad är vår räddning om ingenting hotar?
En postum kvintett! Bara musiken växer
ännu efter döden, musiken och håren på träden.
Som om floderna gav oss hänförelsens mjölk och honung,
som om danserskorna på nytt började dansa i vanvett.
Och ändå är vi inte ensamma. En urmodig gitarr
ska endera dagen börja sjunga för sig själv.
Och tåget ska äntligen rulla igång, marken ska gunga
under den majestätiska tyngden, och långsamt
ska Paris närma sig med sin gyllne aura,
med sina gråa tvivel.