Författare: Bodil Z

En del av det gröna husets historia

Bodil Z

Miki och jag går ofta längs Rapska, särskilt den korta sträckan mellan tvärgatorna Šipanska och Lopudska. Här har jag på ett särskilt sätt följt årens gång. Även om sträckan – på gatans ena sida i alla fall – andas tidlöshet så har mycket hänt under min tid här, många för en ytlig betraktare ganska små saker. För så där en månad sedan – men det kan också var två, tiden är numera extra svår att begripa sig på – såg jag en förmiddag att något höll på att hända vid det lilla gröna huset, ja, inte bara vid utan i det också. Några män hade just på ett grovt sätt sågat ner barrträden vid den lilla terrassen och fönster och dörr stod vidöppna och det stod säckar med obestämda saker utanför. Lite sorgsen tog jag upp mobilen för att ta en bild. Då tutade det på andra sidan gatan och sedan kom en man rusande och frågade med hög röst vad jag höll på med. Jag sa att jag mindes huset från förr, att jag mindes dem som bodde där och medan han tittade otåligt på mig la jag till att det handlade om känslor, om de känslor som minnen skapar. ”Dobro, dobro”, sa han ännu otåligare, men jag sa att detta var mitt svar på hans fråga. Kanske hade han först misstänkt mig för att ha någon form av anspråk och när jag började tala så där omständligt om minnen och känslor var han inte intresserad längre. Det förstod jag men jag tyckte att han kunde skylla sig själv. Nå, jag visar inte den bilden nu utan i stället två bilder från förr (fast inte alls från ”gamla tider”) och en från idag. Den första är från sommaren 2019 och jag lägger till en bit av den text jag skrev den dagen:

Kvällen var mild, inte ljum utan just mild. Luften kändes som balsam mot armarnas hud och vi följde Rapska. Vi passerade förbi de båda gamlingarnas övergivna lilla gröna hus med den nu alltid tomma uteplatsen, den uteplats som Londi i den där andra tiden brukade besöka det gamla paret på.

Den andra bilden är från januari 2020 (innan jag visste någonting om det som nu präglar världen). Också den har sin medföljande text:

Det ser ut som det har gjort hela tiden, men ändå har det förlorat allt sitt stillsamma liv. I den gamla tiden under den varma delen av året brukade ett gammalt par sitta på den lilla uteplatsen av sprucken betong på varsin skranglig stol vid ett litet rankigt bord. Och jag brukade gå förbi med Londi och mannen brukade gå fram till staketet och klia Londi och prata lite med henne och hon brukade vifta vänligt på svansen. Om vi någon gång kom förbi när han var inne och hans fru ute brukade hon gå in och ropa på honom och tala om vem som var på besök. Detta upprepade sig många gånger under mina första år här. Nu är Londi död sedan över tre år och mannen är död och kvinnan har jag inte sett på kanske ett år, så kanske är hon också död. Jalusierna framför fönstren hänger alltid på samma sätt, det ena lite högre och det andra lite lägre och de markerar att tiden stannat och att ingenting mera kommer att hända. Men rosorna blommar fortfarande vackert i värmen och i kylan.

Den tredje bilden är från i förmiddags. Träden är nu helt borta, uppgrävda med rötterna, och huset har hunnit få ett nytt fönster och en ny dörr. Jag vet inte längre om det är sorgligt, kanske ska jag vara glad. Riktigt sorgligt hade det bara varit om de tagit bort hela huset. Nu kommer det ju att leva vidare.

Till Savica

Bodil Z 2 kommentarer

”Omväxling förnöjer” var kanske dagens måtto eller så var det det vanliga: följ solen. Kanske båda eller inget alls. I alla fall gick Miki och jag i riktning mot Savica och marknaden där den här förmiddagen. En vacker blå himmel var spänd över oss och solen sken eller såg i alla fall ut att skina ur det molnfria. Det vackra vädret ”såg ut” snarare än ”var” och nordanvinden var vass och hård. På kusterna blåser buran hänsynslöst, men också här ylade och visslade vädret, i alla fall under förmiddagen. Vi korsade en tillfart till Slavonska och jag lät blicken glida över det där valnötsträdet där Đurđica och jag badande i svett plockade gröna nötter medan Miki och Hajdi brottades i sommarnatten. Ja, det var för några år sedan. Antipodiskt på något sätt. Nå, vi fortsatte genom tunneln under Slavonska och så var i det för mig mycket jugoslaviska kvarteret Savica.

Invid en husvägg hittade vi lite lä och då blev det med ens riktigt behagligt. Vi tog för oss av ögonblicket. Här, tänkte jag och Miki nosade kunnigt. Så gick vi vidare och vid en liten blomsterkiosk svängde vi genom en ”undergång” och sedan korsade vi en stor mörk gård omgiven av höga osköna hus och så var vi ute i solen på andra sidan. Det var varmt (nej, inte egentligen) och kallt i strimmor beroende på sol och vind. Med en randig känsla följde vi en gata och passerade två gubbar som sålde potatis och granatäpplen – jag mindes att jag handlat där en gång en lika kall dag när allt annat var stängt, men idag blev det inget. I stället korsade vi gatan och gick in på marknaden som är utomhus men med väggar och tak. Vad betyder det? Det betyder att det är kallt.

Jag tog på mig en av maskerna från Irina och så gick vi ”in”. Vad ville jag mer än titta? Jo, jag ville se om någon fortfarande hade pumpafrön – koštice – för de är svåra att hitta nu och jag har ju blivit så bra på att skala dem i munnen – en hobby som andra. Och – tro det eller ej, ja, jag var nog mer förvånad än ni kan bli – jag hittade faktiskt en man som hade dem. Ni ser dem under burken han räcker fram. Jag köpte ett kilo och sedan gick vi till ett annat stånd där jag skaffade mig citroner, clementiner och granatäpplen. Jag har alltid granatäpplen hemma eller viktigare: jag äter granatäpple varje dag. Mitt livselixir. Bland andra.

Med Lajos Kossuth till Bakar

Bodil Z

Ute är det mörkt och blötsnön som föll inatt har töat bort och jag vänder blicken inåt. Jag håller sedan surkålskatastrofen på julaftonen på med ett läsprojekt som på ett lämpligt sätt överstiger min förmåga men ändå inte helt. Jag läser boken ”Rijeka i okolica u mađarskim putopisima”, det har jag redan sagt en gång och också att den är översatt från ungerskan och innehåller ungerska reseskildringar från 1800-talet som beskriver Rijeka med omnejd.

I boken finns två texter av Lajos Kossuth (advokat, politiker och under en period premiärminister i Ungern – resten må den intresserade slå upp själv) och jag har läst den som bär rubriken ”Pismo supruzi” (brev till hustrun) från 1845. Mellan detaljerade beskrivningar av staden och omgivningarna dyker gång på gång tilltalet ”min ängel” upp och jag kommer varje gång på mig själv med att undra hur det kan låta på ungerska. Ungefär en sida i boken handlar om en båtutflykt till Bakar och eftersom jag har ett alldeles särskilt förhållande till den där märkliga lilla staden inne i den djupa mörka viken, min inte längre hemliga industriromantiska dröm, så skärptes min uppmärksamhet när jag kom till den sidan och jag drog som en symbolisk gest på mig den där tröjan som (genom Evas försorg) längst ner på ryggen bär texten ”O Bakre, o Bakre, laku noć” (Åh Bakar, åh Bakar, godnatt).

Kossuth kommer dit sjövägen i festligt och glatt sällskap och han kommer så småningom att på casinot där äta en snabb ”italiensk frukost” bestående av prosciutto, majsskorpor (?), fikon och andra sydfrukter till ett vin från trakten. Men jag vill visa er raderna som rör ankomsten från havet:

Iz Kraljevice smo veslali u Bakar. Bakarski zaljev sliči dubokoj udolini koju, osim lijepog izlaza na more, okružuju zastrašujuće gole stijene; suprotno od ulaza u zaljev, na planinskom obronku, iznad razine mora postupno se izdiže Bakar; sličan amfiteatralni prizor još nikada nisam vidio.

(Från Kraljevica rodde vi till Bakar. Bakarbukten är som en djup dalgång som förutom att vara en vacker öppning mot havet också är omgiven av skrämmande kala klippor; på bergssluttningen mitt emot inloppet till bukten höjer sig Bakar steg för steg över havets yta; en sådan amfiteatralisk anblick har jag aldrig någonsin upplevt.)

Det här med amfiteatern har jag aldrig tänkt på förr även om jag har tänkt många tankar om Bakar, så jag lägger den bilden till de andra och fortsätter att drömma drömmen om Bakar, denna mörka skrovliga pärla.

Miki vet

Bodil Z

Härom kvällen, just när jag läst de sista raderna i ”Materada” av Fulvio Tomizza, tittar jag upp i detta ansikte.

I boken gör man ett sista besök på kyrkogården före avfärden från byn. Ett ögonblick är vi inne i huvudpersonens huvud: ”E pensavo ai nostri morti dalle orecchie e le nari piene di basilico”. (Och jag tänkte på våra döda med öron och näsborrar fulla med basilika) Sedan tittar han på platsen och tänker att den är liten men att det finns rum för alla och att det hade funnits rum också för dem själva och kommande generationer. Och så här lyder slutraden:

”’Addio ai nostri morti’ disse forte una donna.” (’Farväl till våra döda’ sa en kvinna med hög röst.)

Denna stund i ”Materada” har jag i huvudet när jag ser in i Mikis ögon. Han ser ut som om han vet. Ja, han vet, också den karaktärsfulla nosen vet. Och blicken är fast som ett hederligt handslag.

Materada – jag berättar inte

Bodil Z

Nu har jag avslutat läsningen av ytterligare en av de av Fulvio Tomizzas böcker som berättar om Istrien. Förra våren läste jag ”La miglior vita” och jag börjar nu med ett citat ur den boken:

Erano figli e pronipoti di una gente che soltanto a partire dalla mia giovinezza aveva appreso di essere italiana o di essere slava e che poi un intrecciarsi di animosità e di istigazione, apertesi proprio con quella scoperta forzata, con quella scelta ugualmente imposta, aveva obbligato a riconfermare la prima fede oppure a smentirla.

(De var barn och barnbarnsbarn till ett folk som först vid tiden för min ungdom hade fått lära sig att de var italienare eller slaver och att sedan genom en härva av fiendskap och provokationer som uppstått just på grund av denna påtvingade upptäckt, av detta konstlade val hade tvingats att bekräfta sin första tro eller att förneka den.)

Igår kväll läste jag ut ”Materada” som är Tomizzas första roman och den handlar om hur många istrier (åtminstone de som talade någon form av italienska, men inte bara de) av en rad omständigheter tvingades lämna sina hemtrakter. Jag aktar mig för att säga mer eftersom jag vet att detta ännu är en obearbetad fråga i landet där jag lever.

I ”Materada” är Tomizza precis som i ”La miglior vita” närmare människorna än man ofta är när man försöker återge historiska förlopp. Han är inne i dem och vet just så mycket och just så lite om deras tankar och handlingar som en människa brukar veta eller inte veta om sig själv. Om man tittar väldigt noga och länge på en händelsekedja så ser man ungefär lika mycket som när man ser in i någons ögon när näsorna snuddar vid varandra. Vetandet skjuts i bakgrunden och där får det irra eller vara säkert allt efter de inre impulsernas krafter. Framför och över allt annat står ett slags hjälplös upplevelse av ett skeende som rullar fram obegripligt och omöjligt att hejda och en vag, kanske förtvivlad, önskan om att det ska bli stilla, att rörelsen ska upphöra. Jag tänker inte berätta någonting utan i stället låta er möta bröderna Francesco och Berto strax innan de lämnar sin by:

Dal mare veniva su un po’ di tramontana e portava con sé il profumo della terra arata: profumo di terra rossa, che non se ne trova un altro eguale.

Mio fratello respirò a pieni polmoni, poi abbassò la testa e disse: ’Partiamo, Franz. Saremo sempre dei disgraziati, come quegli altri. Partono proprio adesso che la campagna si fa ogni giorno più bella. Te la ricordi un’annata così?’

("Från havet kom en svag nordlig vind som bar med sig doften av nyplöjd jord: doften av den röda jorden, en doft som inte har sin like någonstans.

Min bror tog ett djupt andetag och sänkte sedan huvudet och sa: ’Vi ger oss av, Franz. Vi kommer alltid att vara arma krakar, som de andra. De ger sig iväg just nu när markerna blir vackrare från dag till dag. Har du någonsin varit med om en sådan årgång?’”)

°°

Här bryter jag och hoppar ner en halv sida:

°°

’Allora domattina sono a Umago.’

Aggiogammo i manzi e tornammo verso casa.

Era già l’avemaria e le campane suonavano. A quelle di Buje avevano risposto subito quelle di Verteneglio e di Carsette, poi la nostra di Materada poi quelle di Petrovia e San Lorenzo. Come tante altre mai volte io tenevo l’aratro alzato perché non urtasse nelle pietre, Berto fischiava cacciando avanti le bestie.

(”’Då är jag i Umago imorgon bitti.’

Vi spände för oxarna och vände hemåt.

Aftonringningen ljöd redan över landet. Klockorna i Buje fick svar från dem i Verteneglio och Carsette och sedan svarade våra i Materada och sedan de i Petrovia och San Lorenzo. Som så många gånger förr höll jag plogen upplyft så att den inte skulle slå emot stenarna, Berto visslade och drev djuren framåt.”)

Jag valde de här styckena för att de andas de känslor som rör sig i bröderna denna kväll, och för landskapets skull och för ortnamnens poesi.