Så – här ligger nu mitt Pirandellobibliotek på köksbordet. Klick!
Det är romanen ”Il fu Mattia Pascal” jag har ägnat en del tid åt på sistone. Först vill jag säga att det är en nästan absurt vital roman. Den bränner av kolsvart humor, av på en gång desperat och galet okynnig lek med livets förtvivlade villkor.
Handlingen ser ut så här i mycket korta drag: En man, Mattia Pascal, lever under knappa förhållanden i ett glädjelöst äktenskap. En dag gör han en resa. Under denna resa läser han en tidningsnotis som tillkännager hans egen drunkningsdöd. Först vill han ställa saken till rätta, men så slår det honom att detta är en utväg ur en hopplös tillvaro. Han har en möjlighet att få ett nytt liv, tänker han. Adriano Meis kallar han sig i sin nya identitet och som Adriano Meis ger han sig ut på resor i Europa (han har framgångsrikt spelat på casino så han har en ganska ansenlig summa pengar att leva på). Efter något år känner han att han inte kan fortsätta på detta vis och han bestämmer sig för att slå sig ner någonstans och bygga upp ett nytt liv. Han väljer Rom till sin hemstad. Snart märker han emellertid att hans nya frihet bara är en illusion. Han har hamnat utanför den vardagstillvaro där de andra människorna befinner sig. Han kan inte hyra en lägenhet, han kan inte söka ett arbete, han kan inte sätta in pengar på banken och han misslyckas gång på gång med att konstruera sig ett trovärdigt förflutet. Han har ingen påvisbar identitet. För en tid lyckas han ändå skaffa sig ett slags temporärt liv som inneboende i en familj. Han förälskar sig i den unga Adriana och hans känslor besvaras, men när de börjar komma varandra närmare drar han sig ur, för vad kan han egentligen erbjuda henne? Han lägger hatt och käpp på ett broräcke och där bredvid en lapp med namnet Adriano Meis. Det ska se ut som ett självmord och det tas också för det. Han lämnar Rom och vänder tillbaka till hemstaden. Där finner han att hans fru gift sig med en gammal vän till honom och de har också fått en dotter. Romilda, hustrun, och Pomino, den nye mannen, ser sitt gemensamma liv hotat och de försöker driva bort honom. Han går dock självmant. I slutet av sista kapitlet befinner han sig på kyrkogården vid den drunknades grav. Han är där – med blommor – för att titta på sig själv som död och begraven.
I den här romanen skildrar Pirandello konflikten mellan sken och verklighet, mellan roll och identitet eller individualitet. Lite tänker jag på Max Frisch när det gäller det här med individens sönderfall i roller, även om Pirandello och Frisch egentligen på många sätt är helt olika varandra som författare.
Romanen handlar också om frihet och valfrihet eller egentligen om bristen på dessa två i människolivet. Själens obotliga ensamhet är ett annat tema och denna eländiga tillvaros bottenlösa komik ytterligare ett.
Två gånger i boken kallas huvudpersonen (!) ”forestiere della vita” – främling i livet. ”Främling i livet” verkar ha ett nära släktskap med Pär Lagerkvists ”gäst hos verkligheten”. Visserligen finns där en nyansskillnad – en gäst är närmare än en främling, men inte heller en gäst är hemma där han är gäst.
I romantexten finns ett antal filosofiskt-spekulativa inskott, där någon romanperson håller små anföranden, som till exempel här, där signor Anselmo, Adrianas far, talar om människolivets villkor:
A noi uomini, invece, nascendo, è toccato un tristo privilegio: quello di sentirci vivere, con la bella illusione che ne risulta: di prendere cioè come una realtà fuori di noi questo nostro interno sentimento della vita, mutabile e vario, secondo i tempi, i casi e la fortuna.
(Vi människor däremot har från födelsen fått ett eländigt privilegium: nämligen detta att vi känner att vi lever och med det den illusion som följer av detta: det vill säga att vi uppfattar vår inre upplevelse av livet – med alla dess växlingar på grund av tiden, slumpen och ödet -som en verklighet utanför oss.)
Det absurda i den mänskliga tillvaron bildar ett grundstråk i boken, men också leken med det absurda, den svarta humorn finns instucken överallt bland bladen. Huvudpersonen funderar vid ett tillfälle över hur han ska kunna vara ärlig mot Adriana och hans tankar går så här när de slutligen skrapar emot botten:
Svelandole che non ero Adriano Meis, io tornavo ad essere Mattia Pascal, MORTO E ANCORA AMMOGLIATO!
(Om jag avslöjade att jag inte var Adriano Meis skulle jag bli Mattia Pascal igen, DÖD OCH FORTFARANDE GIFT!)
Gång på gång pressas allt till sin yttersta spets. Det finns inget spelrum, inget livsrum bara murar och stängsel. Ha! utropar Mattia/Adriano och rusar vidare mot avgrunden:
M’è sembrata una fortuna l’esser creduto morto? Ebbene, e sono morto davvero. Morto? Peggio che morto; me l’ha ricordato il signor Anselmo: i morti non debbono morire, e io sì: io sono ancora vivo per la morte e morto per la vita.
(Hade jag tyckt att det var en lycka att man trodde mig vara död? Nåväl, jag är verkligen död. Död? Värre än död; herr Anselmo hade påmint mig om det: de döda behöver inte dö, men jag måste det: jag är levande för döden och död för livet.)
I slutet av boken finns ett slags försvarstal från Pirandello – ett försvarstal som riktar sig emot en kritik – verklig, tänkt eller både och, det vet jag inte – av bokens osannolika handling. Så här säger Pirandello:
Le assurdità della vita non hanno bisogno di parer verosimili perché sono vere.
(Livets absurditeter behöver inte verka sannolika eftersom de är sanna.)
