Författare: Bodil Z

Högt ovanför San Pellegrino (det är ju där alla vägar har sin utgångspunkt, eller hur?) i nordöstlig riktning: Serina – Oltre il Colle – Zambla Alta löper den här lilla vägen –

som så småningom smalnar till en stig –

upp till Rifugio Capanna som ligger på exakt 2000 meters höjd (om man ska tro kartograferna). Här uppe löper den berömda Sentiero dei Fiori – Blomsterstigen.

En stund innan vi når upp till ”rifugion” (ungefär ”fjällstuga”, ”alphydda”) ser jag något intressant:

Två tjocka små varelser i gråbruna pälsar står – i alla fall till en början – lätt framåtlutade över ett slags ganska stort stenbord, var och en från sin sida av bordet. De ser ut som om de spelar kort, fast inte ett sådant där man bara lägger kort på bordet enligt olika regler, nej, ett kortspel i stil med ”scopa” (jag har för mig att det heter så), där en av spelarna plötsligt ställer sig upp och ropar ”buongiorno signora” eller ”buonasera cavaliere” eller smäller hårt i bordet och ryter något jag inte minns eller himlar med ögonen när ”settebello” dyker upp. Ett animerat kortspel alltså – ibland skuttar en av de tjocka pälsrockarna tvärs över bordet och ger den andra lilla tjockingen en smocka, men bara på skoj, det ser man.

Och plötsligt är det bara en kvar – vinnaren, får vi väl gissa:

Här finns för den intresserade lite mer murmeldjursläsning. Jag rekommenderar speciellt den tyska versionen som är den utan jämförelse mest informativa, bland annat kan man läsa det här om murmeldjurens livstil, något som väl delvis beskriver det jag såg:

Innerhalb des Familienverbandes verbringen die Tiere viel Zeit mit gegenseitiger Fellpflege sowie spielerischen Balgereien.

Här uppe i Valle Brembana finns allt eller i alla fall nästan allt. I de brembanska bergen finns följaktligen också ett slags övergivet Klondike eller är det den där byn i Appalacherna i filmen ”Den sista färden”?

Husen står kvar – hur länge har de stått tomma? – och man kan gå in i barer där det fortfarande finns åtminstone några flaskor på diskarna. På väggarna ser man spännande bilder. Och många av fönstren har trots förfallet sina rutor kvar. En del av dörrarna är låsta, andra står på glänt eller slår för vinden.

Och precis som i byn i ”Den sista färden” finns det fortfarande några invånare kvar. De ser lite annorlunda ut än de som en gång byggde det som finns här, men man ser tydigt att det nu är de som har tagit över.

Ingen linbanekabin far längre upp och ner och vajrarna är också borta, men de vita ulliga varelserna blickar med självklarhet ut över dalen från sin höga balkong.

Och skulle någon människa få för sig att närma sig för att ändå våga en resa, så möts han eller hon av en grupp ulliga vakter som reglementsenligt stämplar biljetter och lyfter bommen.