Det är en ljum och stilla kväll, någon enstaka bil glider tyst förbi längs Brijunska, vår tvärgata. Jag lutar mig ut genom köksfönstret, inspekterar lojt min tvättlina och utbyter några menande blickar med den svarta katten där den ligger på sitt lilla tak under de stora orörliga fikonlöven. Miki ligger utsträckt på hallgolvet och svalkar sig och vet ingenting om detta.
Nu bor vi här på Kornatska som om vi aldrig bott någon annanstans. I trappen doftar det av hö och fikon, kanske lite bazga (akacia) också ännu. Miki strävar alltid med snabba steg mot trappfönstret. Han vill se om den svarta katten ligger på trädgårdsdörrens tak. Detta ändlösa äventyr!
I förmiddags var den där under de stora fikonlöven med gulögonen riktade in mot Miki. Båda låste fast sig och satt sedan spända och svarta, en krullig och en slät, och jorden slutade helt kort att snurra innan magnetfälten slöts på nytt.
I början av det ryska anfallskriget – ett krig som sedan ganska snabbt degenererade till folkmord och massförstörelse – i Ukraina fanns det en rad förnumstiga röster i Väst som pekade på något de kallade ”språkfrågan”. Man sa att man i viss mån kunde förstå att ryssarna ”ville försvara” de ryskspråkiga i östra Ukraina och man klagade på den ukrainska språklagstiftningen som satte ukrainskan före ryskan (!) och man lirkade lite hit och dit och ansträngde sig för att se något som kunde ”förklara” kriget.
Nu när det ryska krigets ansikte blivit allt tydligare i all sin skam och uselhet sker vid sidan av allt annat en språklig utveckling i Ukraina, en utveckling som innebär en avveckling av ryskan i Ukraina. I The Guardian läste jag idag om hur unga människor i östra Ukraina nu ställer sig till ryskan:
After the annexation of Crimea, in 2014, Zinkivskyi started trying to speak some Ukrainian with a few friends. Now he has fully switched, and for the first time is also introducing political and patriotic themes into his art.
The language issue is something that comes up again and again in Kharkiv. Oleksandra Panchenko, a 22-year-old interior designer, said that since 2014 she had been trying hard to improve her Ukrainian, but conceded that she still often speaks Russian with friends.
However, she is adamant that by the time she has children, she will be fluent enough to speak only Ukrainian at home. "I grew up in a Russian-language family, my kids will grow up in a Ukrainian-language family", she said.
Nu har alltså språkfrågan fått sitt språksvar.
Värmen steg snabbt redan på morgonen och även om jag försökte ha bråttom för att komma till Jarun innan vägen från hållplatsen blev het så blev allting just hett och långsamt. Miki och jag satt i femmans spårvagn någonstans vid Vrbik när vi fastnade. Utanför var det vägarbete på obestämt sätt. Vi satt och satt och solen låg på och Miki gav då och då ifrån sig ett störande vasst pip. Sådant kan han. Men så rörde sig vagnen på nytt och snart – rätt snart i alla fall – var vid hållplatsen Jarun och vägen fram till sjön var varm i skuggan och het i solen. Vid en glasskiosk sprang vi på en dam från våra kvarter så vi pratade lite och Miki försökte hugga hennes glass. Jag köpte också en glass och så delade vi den rätt orättvist men båda var nog nöjda. Efteråt satt vi kvar lite på bänken och glodde. Ja, Miki satt också på bänken. Och visslade på småhundar. Sedan gick vi ganska rakt mot sjön och var snart inne i en värld av grönska och vatten.
Människorna gjorde det de gjorde. Att ligga på en bänk under ett träd har ett egenvärde ser man här. En del satt och läste under träden. Lindar och popplar
Så nådde Miki och jag vår privata strand och eftersom det var så hett så slängde jag i honom i vattnet även om han vill vara torrpälsad. Nå, snart var han det igen.
Jag tog en lång rad ganska korta simturer. Alltid började jag med att följa de gula näckrosornas rodnande stjälkar med blicken ner i vattnet. Det är något särskilt med det. Och nere i djupet finns röda näckrosblad.
Sedan kom svanarna och hunden – en lagotto romagnolo, tror jag – i familjen vid viken intill vår, började utmana den en svanen som väsande kastade sig framåt. Miki studerade förloppet tills svanen fick syn på honom och då var han ju tvungen att utmana den. Det hela slutade med att jag började vifta hårt med handduken till Mikis försvar. Och vi klarade det och lugnet var återställt. Ibland återställer man lugnet med en handduk.
Det som sker i Ukraina nu är början till en ny era. Nej, inte det som ondskan gör där, utan det som Ukraina håller på att bli, det som Ukraina från stund till stund är. En ny tidsålder håller på att ta form, en tidsålder där sanning och mod återtar sitt värde, en tidsålder i vilken det finns hjältar. Hela vår gamla tids relativism och pratet om att allt ändå bara är synsätt, positioner och åsikter och att det inte finns någon sanning, allt detta håller nu på att sjunka ner i sin egen dy av halvhet och vankelmod.
Denna nya era är inte lättare att leva i, kanske svårare, för med ens blir alla val betydelsefulla och det vi gör får en ny tyngd. Men vi måste om vi vill gå in i den nya tidsåldern. Om vi gör det kan vi på nytt bli lika heliga som djuren.
Ironin, sarkasmen, hånet, cynismen, elakheten, den inbillade klokheten, allt detta – liksom det ruttnande Ryssland – erbjuder myllan och jordpartiklarna som ska ge näring åt det nya världsträdet, Ukraina, som stolt och modigt kommer att resa sig allt högre.
Många krig har kallats heliga, men detta är det första heliga kriget och vi vet vems segern är.
