Författare: Bodil Z

Komi

Bodil Z

Sedan många år har jag då och då tänkt på komifolket därborta på taigan strax under Ishavet. Ett slags drömtankar som mest handlat om språket och landskapet. Jag har tittat på bilder med skogar, ofta björkskogar, och klara vatten och fjärran snöfläckade bergskammar. Och jag har läst om språket och vet att det är ett finsk-ugriskt språk som hör till den permiska grenen. Språket har många kasus, säger jag helt kort eftersom jag nästan inget vet. Och sedan säger jag inget mer om komispråket som har med vetande att göra. I stället ruvar jag på det som ett av mina fantasispråk – ett guldfärgat ägg i ett rede i björkskogen vid den brusande forsen i sommarnatten. Och jag vet att jag aldrig kommer till Komi.

Men ibland har tankarna också handlat om en helt annan sida av landet, tankarna går då till det sovjetiska och ryska förtrycket. På kartan hittar jag namnen Vorkuta och Petjora och jag vet vad som fanns (finns?) där. Det här är platserna för några av Sovjetunionens mest kända (naturligtvis är de ändå knappast kända för sovjetiska läger talar man tyst om) koncentrationsläger. Här dog många av svält, umbäranden, tortyr…

Jag läser nu att komifolket håller på att russifieras: År 1926 var 92% i ”Republiken Komi” komier, 2010 var det 22,5%. Inte så få ryssar och ukrainare är ättlingar till överlevande koncentrationslägersfångar.

Hela landet har en knapp miljon invånare. Det är rikt på gas, olja och järn. Stora miljökatastrofer på grund av vanskötsel förtigs av dem som fattar besluten. Finns det någon räddning för detta land? När ska det Onda Imperiet som står med kängan i Komis ansikte falla sönder?

Vad kommer först?

Bodil Z 2 kommentarer

X: Det finns också ryssar som inte är onda, ryssar som inte vill följa putin, ryssar som är bedrövade över det som sker i Ukraina.

Y: Ja. Och?

X: Det är viktigt att vi inte glömmer detta, att vi inte demoniserar alla ryssar.

Y: För vem är det viktigt? Knappast för de dagligen och stundligen misshandlade ukrainarna väl? Kanske för vår känsla för vår egen moraliska renhet, men är den viktig i det här fruktansvärda sammanhanget där människor i varje stund mals ner till slamsor för en vämjelig idés skull.

X: Det är viktigt om det ska finnas något hopp om att ryssarna ska kunna göra sig fria från sina onda härskare.

Y: Jaha, men vad ger detta eventuella hopp till människorna i dagens Ukraina? Inget vad jag kan se. Det hjälper varken mot tortyr eller våldtäkt eller mord.

X: Vi får inte glömma dem som nu sitter av långa straff i ryska fängelser för att de vågat säga nej.

Y: Nej, men detta att minnas vad hjälper det människorna i de uppbrända städerna, vad hjälper det de lemlästade barnen? Vad hjälper det dem som i denna stund förlorar allt eller går under?

…

Ja, så här kan man samtala. (X och Y finns för övrigt bara i den här dialogen.) Men vart leder sådana samtal? Ingenstans väl? Jag tror det är dags att inse att vi måste sätta Ukraina först, före alla drömmar om hopp för Ryssland. Ukraina lider, Ukraina plågas av Ryssland, ukrainarna massakreras av ryssarna. Ryssarna måste bort. För hur många ukrainska liv ska få släckas medan vi ägnar oss åt att hoppas att ryssarna ska vakna ur sin moraliska förgiftning?

Ryssarna måste tvingas ut ur Ukraina, detta kommer först. Om så alla som nu härjar i landet måste dö. Detta kommer först eftersom varje dröjsmål kostar liv och lidande.

Slava Ukraini!

Kvällsstiltje

Bodil Z

Det är en ljum och stilla kväll, någon enstaka bil glider tyst förbi längs Brijunska, vår tvärgata. Jag lutar mig ut genom köksfönstret, inspekterar lojt min tvättlina och utbyter några menande blickar med den svarta katten där den ligger på sitt lilla tak under de stora orörliga fikonlöven. Miki ligger utsträckt på hallgolvet och svalkar sig och vet ingenting om detta.

Möte

Bodil Z

Nu bor vi här på Kornatska som om vi aldrig bott någon annanstans. I trappen doftar det av hö och fikon, kanske lite bazga (akacia) också ännu. Miki strävar alltid med snabba steg mot trappfönstret. Han vill se om den svarta katten ligger på trädgårdsdörrens tak. Detta ändlösa äventyr!

I förmiddags var den där under de stora fikonlöven med gulögonen riktade in mot Miki. Båda låste fast sig och satt sedan spända och svarta, en krullig och en slät, och jorden slutade helt kort att snurra innan magnetfälten slöts på nytt.

Språkfrågan och språksvaret

Bodil Z 1 kommentar

I början av det ryska anfallskriget – ett krig som sedan ganska snabbt degenererade till folkmord och massförstörelse – i Ukraina fanns det en rad förnumstiga röster i Väst som pekade på något de kallade ”språkfrågan”. Man sa att man i viss mån kunde förstå att ryssarna ”ville försvara” de ryskspråkiga i östra Ukraina och man klagade på den ukrainska språklagstiftningen som satte ukrainskan före ryskan (!) och man lirkade lite hit och dit och ansträngde sig för att se något som kunde ”förklara” kriget.

Nu när det ryska krigets ansikte blivit allt tydligare i all sin skam och uselhet sker vid sidan av allt annat en språklig utveckling i Ukraina, en utveckling som innebär en avveckling av ryskan i Ukraina. I The Guardian läste jag idag om hur unga människor i östra Ukraina nu ställer sig till ryskan:

After the annexation of Crimea, in 2014, Zinkivskyi started trying to speak some Ukrainian with a few friends. Now he has fully switched, and for the first time is also introducing political and patriotic themes into his art.

The language issue is something that comes up again and again in Kharkiv. Oleksandra Panchenko, a 22-year-old interior designer, said that since 2014 she had been trying hard to improve her Ukrainian, but conceded that she still often speaks Russian with friends.

However, she is adamant that by the time she has children, she will be fluent enough to speak only Ukrainian at home. "I grew up in a Russian-language family, my kids will grow up in a Ukrainian-language family", she said.

Nu har alltså språkfrågan fått sitt språksvar.