Ingen särskild dag

Kanske är den här dagen särskild ändå just genom att vara så vanlig. Egentligen går det nog inte att veta var gränsen mellan vanlig och särskild går. Jag tror den slingrar, som de flesta bra vägar. Spikraka vägar slutar där de börjar. Vägen reduceras till tid och rummet är någon annanstans. Men nog om detta, världen är som den är. På morgonen tvättade jag i min skumpande maskin, fast nu när jag pressat in en planka under den är den lite stillsammare. Sedan lät jag tvätten vandra ut på linan, tvätt på lina från hus till hus, detta konstverk! Och så gick Miki och jag upp till Branimirova tržnica och jag köpte sallad, blitva, mladi luk, valnötter och annat, rakija till exempel. Till sist köpte jag ett par tajts hos damen mittemot Mates kafé och sedan drack jag mitt morgonkaffe. Miki fick lite kaffemjölk från fingret.

Så travade vi hemåt längs de vanliga gatorna, på ett ställe var det förbjudet att gå för att man grävt ett hål, men vi gick ändå för jag ville titta på syrenen. Denna jorgovan mot den mjuka molnhimlen!

Vesna hörde av sig och frågade om vi skulle dricka kaffe och jag tyckte att det inte kunde skada, så vi sammanstrålade hos Zdenko på Makao och så pratade vi igenom lite otäcka ögonhistorier, kryssande förbi det värsta. Och så fick jag en stor påse med medvjeđi luk av henne. Det är en underbar växt. Så skildes vi åt och Miki och jag korsade Rapska, gick en bit längs Paška och så var vi på Brijunska. Vi stannade lite vid huset där rosmarinkatten bor. För dagen hade den krupit ut ur sitt blåblommiga bo och låg och blundade på de där ”tegelspånen” som den också tycker om.

Den långa morgonens snabbhet

Morgonen for upp med sol och moln och vind, så vi gav oss med snabba steg iväg under Slavonska, ner mot Borovje, mot vår stora ”livada” bakom eller framför eller bredvid ”džamija”, Đurđica, Hajdi, Miki och jag. Maskrosor och tusenskönor och de där små rosalila blommorna som jag inte kan namnet på lyste i gräset. Snart var vi i ”de fria markerna” och hundarna befriades från kopplen och stormade fram genom grönskan, jagade varandra, lurpassade på varandra, brottades och så allt igen och igen och igen.

Sedan smet de och Đurđica och jag fick ropa och jaga och ställa oss i bakhåll. Till sist hade vi dem igen och vi gick lätt andtrutna mot ”Industry Bar” bakom moskén och där satt vi sedan länge med kaffe, pelin och vatten och jag fick höra historier från Đurđicas hårda men också lyckliga barndom i byn och bland korna på Hercegovinas karga branter, om doften av sten och smilje (hedblomster). Och jag vet vad doften av sten är.

Påskafton: orada, livada, jorgovan

Annat hände också, men detta var grundnoterna i påskaftonen:

Orada (guldbraxen?) mästerligt tillagad av Đurđica. Till det Malvazija och annat.

Ändlös runda med Hajdi och Miki på livada (ängen) vid džamija (moskén).

Och bland husen blommade jorgovan (syrenen).

Dagen sträckte ut sig mycket långt.

Rosmarinkatten

På andra sidan Brijunska snett från mitt köksfönster finns ett hus i gammal lantlig stil, fyrkantigt med toppigt tegeltak. Där bor några människor, men framför allt bor där två gamla katter, en röd och en spräcklig. Miki har en mycket vag relation till dem numera. Han och katterna sneglar bara på varandra medan vi går förbi. Ibland sitter katterna i sin trädgård som ett slags sfinxer, det är något de lagt sig till med på äldre dagar. Förr smög de lömskt omkring bland buskarna i sin trädgård och lurpassade på Miki, som så där hundbarnsligt eller som en enkel man i ullrock brummande kastade sig mot stängslet och fick smala blickar och väsanden till svar. Men nu är det alltså en annan tid och den här våren ser jag ofta den spräckliga katten ligga inne i en rosmarinbuske eller snarare med huvudet inne i en rosmarinbuske, större delen av kroppen är utanför. Det är något meditativt över kattens rosmarinliv. Vad tänker den där inne i doften och skuggan?

Gungning

Då och då delar tillvaron ut en smäll. Igår fick jag en och min tillvaro är gungning, fast jag vet ju att just igår fick någon annan en mycket hårdare smäll, precis som idag. Så är det ju hela tiden men ändå går vi vidare – om vi kan.

Igår morse gick jag ganska sorglös längs Nova cesta i Trešnjevka, det gamla körsbärskvarteret som nu knappast har några körsbärsträd, ja, ganska sorglös, inte sorglös, men liksom ännu bekant med sorglösheten. Och jag vet att jag tyckte att morgonen var vacker. Den var vacker.

Innan jag gick in till ögonkliniken följde jag Kranjčevićeva mot dess slutpunkt, ja, jag var på plats för tidigt, så jag tänkte att jag kunde gå en sväng, så jag följde den gata jag hade under fötterna. Ganska snart var den inte gata längre, den blev till gränd och sedan blev den till fotväg i det gröna. Kanske var det körsbärsträd i trädgårdarna längs vägen, i alla fall blommade de vita. Människor med hundar strövade omkring där längs vägen och ut över ett långt smalt fält, gräset var mycket grönt, och jag tänkte något om att ”här har jag aldrig varit, här skulle jag kunna gå med Miki”. Och den där känslan av ”denna jord” kom över mig.

Sedan vände jag om och kom till det där stället och fick min dom, eller ja, kanske inte just ”dom”, fast ett slags vag eller smygande dom var det väl.

Under eftermiddagen var jag, absurt nog, på dokumentärfilmfestivalen, egentligen för en fem minuter lång film om Momjan i Istrien, fast jag såg de andra korta filmerna av Igor Bezinović också. Detta tittande. De närmaste dagarna och nätterna blir kanske avgörande för vem jag blir under den här delen av mitt liv.