Här i staden mellan berget och floden har vi haft år 2019 i en månad redan, så om det finns inte mycket att säga denna dag. Luften är ljum och full av smällarljud och Miki går på snabba för säkerhets skull lite förkortade ben och jag hostar och hackar, men mår nog egentligen rätt så bra. Och den stora vinterresan ligger redan bakom sju berg. Vi vilar och jag tittar på mina julböcker.
Se här en bild! Medsols och motsols vet jag inget om, så jag börjar med Shardana – i popoli del mare av Leonardo Melis, en bok jag fick av Lella, min sardiska ”svärsyster”, till jul uppe i Alta Badia. Den handlar om sarderna i historien och utanför den, långt utanför den i hypotesernas skenande värld. Då och då håller den upp en narrspegel mot vetandet och allt det där duktiga mätandet och vägandet. Boken visar historien som en rörlig spiral genom böjlig materia och antimateria. Så nu vet ni mindre än i början.
En annan bok – det blir kanske ändå motsols – är en ”kaxig tidsresa” i en möjligen annan riktning: Olidlig med ålderns rätt. I eller ur den talar Tõnis Tõnisson, nej, jag tror inte att det är någon fiktiv berättarröst eller ens något alter ego som lär oss om vår ”odödlighet tillsvidare” och talar så där oförskräckt om allt som vi tror vi ska vara rädda för. Jag tror min själ han har det där som man kallar humor och rå är han, så att det stänker om det, vänligt och handfast rå. Och ullstrumporna går han på i. Tro mig, han går på i ullstrumporna på ett raffinerat sätt. Det visste vi nog inte att det gick. Nej, jag har inte läst den boken heller, men bläddrat och kikat in har jag lite grann.
Balcanica av Diego Zandel fick jag av Alex på julaftonen på baren Bracun – vi firar visst ofta våra jular på barer – i Corvara, Alta Badia. Snön gnistrade utanför och Miki låg vid den öppna spisen. Också denna bok är ännu delvis en hemlighet, fast hemligheter sätter fart på aningarna. Jag tror jag har förstått att det är en bok om Balkan från Slovenien till Turkiet byggd på en rad balkanska författares bilder. Ännu är jag i Slovenien eller snarare i Trieste hos Boris Pahor, som för övrigt är 105 år gammal, säger jag och blinkar kort till stycket här ovanför. Zandel har sina dubbla rötter att tacka eller skylla på när han väljer att alltid eller nästan alltid tala om Balkan. Jag har bläddrat hit och dit och inser mer och mer att ordningen är just balkansk. Den är intuitiv och flytande, texten fyller de hål som uppstår.
Den fjärde boken heter stöddigt Makt som hobby och författaren är precis som till bok nummer två Tõnis Tõnisson. Nej, jag har inte läst en rad i den, bara tittat på titeln och undertiteln Konsten att bli förklädd gud och glatt mig åt den oförställda karskhet som strömmar ur dem. Det blir bra som motmedel mot vår tids kryperi och kladdande anpasslighet. Och vem har jag fått den av? Och den andra av samme författare? Jo, av Eva, den Eva som ibland besöker Miki Manojlović och mig här i Zagreb. För några timmar sedan hämtade jag ut det mirakulöst ännu inte återsända paketet på huvudposten bredvid stationen. (Annars skickar man tillbaka paket efter fem dagar.)
