Trähus i Corvara

Efter en höst präglad av sökandet efter spår av Turopoljes traditionella träarkitektur är näthinnan redo för signaler också från andra trähus, från trähus i andra trakter. Jag har nog vid det här laget en underjordisk förbindelse med världens alla gamla trähus. Och jag tycker särskilt mycket om de där bruna, antagligen omålade trähusen med vackert snidade räcken och fönsterramar. De är hus på ett eget sätt. De andas och tidens tand gnager ovanligt vackert på dem. Med mitt inre öra hör jag hur det knarrar om golvplankorna när jag i fantasin går från rum till rum. Jag bor i dem från generation till generation och jag ser ut över markerna från halvdunklet på de skuggiga balkongerna.

De här husen som är bröder och systrar till dem i Turopolje står högt uppe i Corvara under den alpina himlen.

1IMG_4870

2IMG_4868

3IMG_4869

Sassongher

I Corvara blickade hela tiden det mäktiga berget Sassongher ner på oss. När jag inte såg på det hade jag ändå dess silhuett på näthinnan. Jag kände alltid bergets närhet och visste dess trappstegslinje: ett två tre.

1IMG_4851

Det stod där ovanför byn som en tung bakgrund av en annan materia, alltid beredd att skifta i blekgult, guldgult eller rödguld under solens strålar. Ibland tänkte jag på bockarna Bruse när jag följde linjen mellan den största toppen, den mellersta och den minsta toppen. Tre bröder kanske i de gamla ladinska sagorna. Och namnet? Betyder det kanske Songhers sten? Vem var Songher? En mytisk släkting till den ensamme olycklige jätten Rübezahl – rovräknaren – i Riesengebirge?

Bruneck – Brunico

En dag – jag tror det var på julaftonen – for de två sardiska familjerna, Alex (som väl på sätt och vis hör till den ena), Miki och jag till Brunico, som ligger ungefär 35 km från Corvara, för att uppleva en alpin stad och för att inte behöva sörja över att det inte var bra skidväder. Bruneck har djupa rötter och omnämndes för första gången 1256. Befolkningen talar till över 80% tyska, den ladinska andelen är mycket liten och italienska talas av så där 15%. Här måste jag nog stanna upp lite för att göra en jämförelse med Corvara som är till nära 90% ladinsktalande! Fantastiska trakter för någon som kan glädja sig åt språkliga växlingar.

I ett tidigt skede klövs vår grupp för att några ändå ville åka skidor. Vi blev ett damgäng med Miki i stan och stundtals klövs också damgänget och jag gick stadspromenad med Alex och Miki.

1IMG_4915

Ganska snart var vi på väg upp mot slottet längs en halkig väg, som bara Miki gick riktigt stadigt på. Solen lyste vackert på grässlänterna och jag tänkte något om att det snart blir vår.

2IMG_4906

Man kunde inte komma in i slottet – och hundar hade nog inte fått det ändå – så vi gick ett varv däruppe och tittade åt alla håll som var öppna för blicken.

3IMG_4909

Så småningom sammanstrålade vi först med damerna och sedan också med herrarna och vi åt korv och surkål och annan kål på en rustik restaurang. Sedan gick vi lite kors och tvärs över floden Rienz och letade efter något som jag nu har glömt.

4IMG_4918

Under ytan påmindes jag gång på gång om mitt avlägsna förflutna i de här trakterna, den misslyckade färden på jakt efter arbete genom de här dalarna med Sandro och katten Muccotto för över 40 år sedan. Den nattliga kölden under de stela filtarna, lukten av kattkiss i bilen, snökedjorna som rasslade, riset vi kokade med snö på det lilla spritköket, kattmaten som vi delade på tre. Ja, detta var den underliggande refrängen som brummade medan jag gick där som medelrik människa på den välskötta lilla stadens gator. Och jag tog bilder av byggnader i sol även om jag hade helt andra bilder inne i huvudet.

5IMG_4920

Nyårsdelfin i Canal Grande

Året föds i mörkret. Här på det norra halvklotet ligger årets början djupt inborrad i den mörka tiden. För årets första dag väljer jag en bild av Canal Grande härom kvällen. Den vita plastbåten är en delfin som ska växa sig stor som världen.

1IMG_4984

Fast hur vet vi att detta som är nu är så där avgörande nytt? Nyare än igår går väl inte att motsäga, men nytt på något allvarligare sätt, det undrar jag, och plumsar ner i det svarta vattnet och slår en volt kring tiden eller året. Plask!

Julböcker

Här i staden mellan berget och floden har vi haft år 2019 i en månad redan, så om det finns inte mycket att säga denna dag. Luften är ljum och full av smällarljud och Miki går på snabba för säkerhets skull lite förkortade ben och jag hostar och hackar, men mår nog egentligen rätt så bra. Och den stora vinterresan ligger redan bakom sju berg. Vi vilar och jag tittar på mina julböcker.

1IMG_4999

Se här en bild! Medsols och motsols vet jag inget om, så jag börjar med Shardana – i popoli del mare av Leonardo Melis, en bok jag fick av Lella, min sardiska ”svärsyster”, till jul uppe i Alta Badia. Den handlar om sarderna i historien och utanför den, långt utanför den i hypotesernas skenande värld. Då och då håller den upp en narrspegel mot vetandet och allt det där duktiga mätandet och vägandet. Boken visar historien som en rörlig spiral genom böjlig materia och antimateria. Så nu vet ni mindre än i början.

En annan bok – det blir kanske ändå motsols – är en ”kaxig tidsresa” i en möjligen annan riktning: Olidlig med ålderns rätt. I eller ur den talar Tõnis Tõnisson, nej, jag tror inte att det är någon fiktiv berättarröst eller ens något alter ego som lär oss om vår ”odödlighet tillsvidare” och talar så där oförskräckt om allt som vi tror vi ska vara rädda för. Jag tror min själ han har det där som man kallar humor och rå är han, så att det stänker om det, vänligt och handfast rå. Och ullstrumporna går han på i. Tro mig, han går på i ullstrumporna på ett raffinerat sätt. Det visste vi nog inte att det gick. Nej, jag har inte läst den boken heller, men bläddrat och kikat in har jag lite grann.

Balcanica av Diego Zandel fick jag av Alex på julaftonen på baren Bracun – vi firar visst ofta våra jular på barer – i Corvara, Alta Badia. Snön gnistrade utanför och Miki låg vid den öppna spisen. Också denna bok är ännu delvis en hemlighet, fast hemligheter sätter fart på aningarna. Jag tror jag har förstått att det är en bok om Balkan från Slovenien till Turkiet byggd på en rad balkanska författares bilder. Ännu är jag i Slovenien eller snarare i Trieste hos Boris Pahor, som för övrigt är 105 år gammal, säger jag och blinkar kort till stycket här ovanför. Zandel har sina dubbla rötter att tacka eller skylla på när han väljer att alltid eller nästan alltid tala om Balkan. Jag har bläddrat hit och dit och inser mer och mer att ordningen är just balkansk. Den är intuitiv och flytande, texten fyller de hål som uppstår.

Den fjärde boken heter stöddigt Makt som hobby och författaren är precis som till bok nummer två Tõnis Tõnisson. Nej, jag har inte läst en rad i den, bara tittat på titeln och undertiteln Konsten att bli förklädd gud och glatt mig åt den oförställda karskhet som strömmar ur dem. Det blir bra som motmedel mot vår tids kryperi och kladdande anpasslighet. Och vem har jag fått den av? Och den andra av samme författare? Jo, av Eva, den Eva som ibland besöker Miki Manojlović och mig här i Zagreb. För några timmar sedan hämtade jag ut det mirakulöst ännu inte återsända paketet på huvudposten bredvid stationen. (Annars skickar man tillbaka paket efter fem dagar.)