I den nya tiden

I den nya tiden rör sig allt i små cirklar eller om att hoppa från tuva till tuva, fast hoppar gör jag väl knappast eller jo förresten: jag hoppar på ett ben på kryckor. Hur kommer jag från a till b och sedan från b till c? Det mesta bygger på andras välvilja och hjälpsamhet och något på min uppfinningsrikedom. Vem tar ut Miki imorgon och på lördag, söndag, måndag…? Och hur många gånger?

Då och då öppnar jag fönstret mot ”parken” för att se på årstiden. Nu är vintern här, ser jag. Och när Miki kommer in är han kall i pälsen.

1IMG_5201

Här inne har jag givit upp det där med att flytta tallrikar med mat från köket till bordet i balkongrummet. Frukost och kvällsmat äter jag i köket, där jag numera har en stol. Jag äter frukt eller bitar av saker: ost, bröd och annat. Mitt på dagen kommer ibland någon vän med mat och för de kommande dagarna har jag bestämt mig för att beställa mat från någon av alla hämtmatsfirmorna eller ska jag kalla dem lämnmatsfirmor eller kan det möjligen finnas ett bättre ord? Det måste det nog kunna. Ja, och jag tränar in nya tekniker för att bära saker med munnen. Annars låter jag arbete och vila byta plats med varandra genom dagens timmar. Ibland tar vilan överhanden och blir till dvala, dvala i det lilla formatet. Jag dväljs i dvalan, tänker jag. De gamla bekymren har flyttat till tillvarons uthus.

Brott

När jag slutligen – vid Gabis sida – kommit igenom timmarna av köande och blivit röntgad, kom diagnosen med ordet ”slomila” inne i sig, ja, bruten och jag såg på röntgenbilden, så kastades jag två år bakåt i tiden till Londis brutna ben och döden. Nej, jag menar inte att jag var rädd att dö, jag återupplevde Londis slut, hennes sista timmar, delvis från insidan av henne. Fast när jag nu skrev ”kastades”, så är det inte helt riktigt, för egentligen rasade jag ner i Londis dödsdag redan när jag föll och foten blev obrukbar eller i alla fall i det närmaste obrukbar. Platsen där jag halkade var kanske trettio meter från den plats där Londi blev påsprungen av en annan hund och där antagligen brottet skedde. Sedan när jag låg på soffan hade jag huvudet en knapp halvmeter ifrån den plats där Londi låg när jag hittade henne, efter att jag varit borta några timmar. Hon reste sig aldrig mer. Ja, så när jag låg där på soffan med skadad fot, så handlade det inte alls om foten utan om Londis sista smärtfyllda tid i livet. Jag låg som paralyserad och orkade bara be om hjälp för Miki, jag orkade inte syssla med fötter och sjukhus. Många uppmanade mig att göra si och så. Jag sköt ifrån mig rösterna och tänkte på ordet ”siebenmalklug”. Två dagar gick, vännerna, särskilt Vesna, kom och avlöste varandra med Miki-promenader, mat och annat. På måndagen, när Gabi kom, kände jag att jag var ute ur traumat, tillräckligt ute för att gå ut alltså. Christine var med Miki och Gabi beställde en taxi och vi for iväg. Och resten har jag sagt.

Nu har jag gipsat ben eller gipsad fot och jag har kryckor genom Vesnas försorg. Duilio har gett mig instruktioner om hur jag ska gå, men kanske går jag inte rätt – han ska komma och visa. Dagarna har börjat få en rytm, en ny rytm, livet är nytt, vännerna kommer och går: Vesna, Christine, Gabi, Toma, Iliana, Maria och det blir fler. Jag får hjälp med Miki, med mat och flyttande av saker genom rummen. Till exempel har jag en stol i köket nu. Jag reser på ett nytt sätt, det är ett företag att gå från soffan till köket eller badrummet, det är färder som jag planerar innan jag genomför dem. Hur bär man till exempel en tallrik med mat med kryckor genom rummen? Ät i köket, säger någon. Och ja, det är sant, nu har jag en stol där, men det är inte roligt att äta i ett smalt kök utan fönster. En gång har jag långsamt och försiktigt gått på knä – ja, det kan jag – genom rummen och skjutit en tallrik med mat framför mig till mitt lilla balkongrum. Det gick och det var intressant som experiment, men inget att göra alltför ofta. Så nu gör jag lite olika: ibland är någon här och lagar mat eller har mat med sig och då går allt lätt för det är inte jag som gör det. Ibland äter jag något enkelt på stolen i köket, en ostbit, ett päron eller något annat behändigt. Och Christine har skaffat hit en termoskopp, som jag kan hänga i ett snöre om halsen eller på en av kryckorna. Jag lär mig också att bära saker mellan tänderna. Och jag kan böja mig på nya och spännande sätt. Men mest ligger jag på soffan i ”tomrummet” och känner hur tankarna rinner mellan mig och luften omkring mig. Allt känns överraskande lätt och jag är lite osäker på vem jag är men det är inget jag vantrivs med, jag är ju i en ny dimension. Tiden lägger sig i nya kurvor. Och när Miki inte är ute eller hos Vesna, så ligger han oftast bredvid mig och är mycket närvarande, svartkrulligt närvarande och det är ännu mer.

1iMG_5184

2IMG_5187

3IMG_5197

Mina tankar berättar för mig vad jag varit med om. Jag ser sjukhuskorridorer och känner sjukhuslukter och den speciella träsmak som kommer ifrån gammal hårdplast. Då och då knaggar jag mig upp på kryckorna och hopphasar mig till datorn och skriver några mail eller går igenom några studenttexter. Jag arbetar som det heter hemifrån. Men själv är jag nog bortifrån. Jag har varit mycket långt borta och jag är egentligen inte tillbaka där jag var förr. Livet är milt och jag känner en stor glädje över vännerna och över Miki förstås.

Måns Wadensjö: Förlossningen

Härom dagen publicerades min korta text om Måns Wadensjös Förlossningen i Hufvudstadsbladet, så nu är det min tur att visa den här – tillsammans med en bild från en sjukhusmiljö jag nyss upplevt.

1IMG_5188

Under hösten som gick har jag samtalat om identitetspolitik och konstnärlig frihet med en av svenskgrupperna här på universitetet i Zagreb. Vi ställde begreppen mot varandra, vred och vände på dem och försökte få dem att sammanleva eller lät något av dem få sista ordet. Nästan samtidigt stötte jag på Måns Wadensjös roman ”Förlossningen”. En ung man skriver där om den mest kvinnliga erfarenheten. Får han det? Ja, det får han nog – om han kan. Frestelsen blev övermäktig, oläst lät jag den gå in i kursen. Riskabelt, ja, men att ta risker skärper sinnet.

Vi läste och studenterna storknade över den första tröga tredjedelen. ”En alldeles för lång bruksanvisning”, tyckte någon. Andra bara suckade, men inte alla, någon såg hemlighetsfull ut, som om hon ruvade på något tills vidare outsägligt. Jag tittade beslutsamt in i ansiktena och sa: ”Så här lätt ger vi oss inte.” Jag tyckte mig nämligen ana en besvärjande rytm i romanens omständliga beskrivningar.

När vi stiger in i boken möter oss en nattlig sjukhusvärld genom ett ungt biträdes sinnen. Den unge mannen är ”köksa” på förlossningsavdelningen och han lär sig snabbt anpassning till Regeln, som blint styr över allt handlande i den myrstackslika kolossen. Vi lär oss om arbetsuppgifter, om hierarkier mellan till exempel barnmorskor och vårdbiträden, om hemlig rökning på rullstolsrampen, vi lär oss om larm, lustgas, om tvätt och städning, om snabba växlingar mellan letargi och brännande hektiskt hanterande. Allt förtecknas noggrant av ”köksan”, som svajar mellan neutralt registrerande, ironiska blinkningar och blickar ner i avgrunder. Vi läser listor: ”anestesi, aggregat, sugslang, u-handske” och möts strax därpå av skvaller i fikarummet. Och vi får följa med genom kulvertarna:

”Liksom människokroppen har en ryggrad har sjukhuset sin kulvert. Nästan längst ner, i det första planet under marken, ringlar den sig fram, bred och hög i tak med sträva väggar av naken
betong. Den förgrenar sig till varje hus, och alla andra avdelningar växer på den som druvor på en klase.”

Under bokens första hälft blir vi mer och mer bekanta med den tunga otympliga sjukhuskroppens andning och pulsslag. Alla detaljer, de futtiga om soppåsar och smörgåspålägg, såväl som de om faror och foster som dör i livmodern, fyller upp och gör att denna jättevarelse blir allt mer påtaglig.

I bokens senare delar befolkas den stora huskroppen mer och mer av mänskliga förhoppningar och lidanden. Skräcken runt de döda ofödda barnen, kring de ”blodsmittades” öden hanteras på sätt som nog har rötter i urtid. Vidskepelsen svarar på alla frågor, ställda som oställda. Och ibland är ögonblicken mer dyrbara än annars:

”Det finns en tydlig gräns: Om man ser huvudet eller inte. Innan dess är allt oklart – därefter handlar det bara om snabbhet.”

I slutkapitlet upplever den unge mannen – som åskådare – vid föderskans sida födelsens färd genom döden. Detta har han sett: en födande dör alltid och återföds sedan – om allt går bra. Men den nya varelsen, varifrån kommer den?

att tänka utan att gå

Sent i fredags kväll när jag var nästan hemma efter dagens sista runda halkade jag på ett plastskynke som med hjälp av tegelstenstyngder var utspänt på marken under balkongerna. I stället för att gå runt valde jag av någon underlig anledning att snedda över – jag minns ännu beslutet och att jag tyckte att det var något lockande med den blanka ytan. Men som sagt, det straffade sig och jag flög i backen i ett nu. Smack! När jag reste mig kände jag att den ena foten inte var som den skulle, men jag lyckades ta mig upp till lägenheten ändå, jag tror inte ens vi tog hissen. Ja, och sedan somnade jag. Miki höll sig på sin kant borta på soffan eftersom jag inte låg stilla. Och det blev morgon och jag fick krypa till badrummet. Jag bad om hjälp åt olika håll och Vesna kom och hämtade Miki och jag var lättad, för just hundpromenader ligger utanför min förmåga nu.

Och nu har helgen gått och jag mår lite bättre, kan stappla runt lite i lägenheten och växlar mellan handduk med isbitar och lånad stödstrumpa. Miki är hos Vesna och kommer bara om natten. Och jag lär mig hur viktigt gåendet är för mig. Det är svårt att både läsa, skriva och tänka utan att gå, så ibland går jag med hasande steg ett varv genom rummen (som är mellan tre och ett och ett halvt beroende på hur man räknar).

1IMG_5180

Min räddning från ledan har varit eller är sömnen och en bok som kom till mig mycket lägligt just i fredags, under dagens aningslösa förmiddag. Det är Den försiktiga resenären av Merete Mazzarella och jag sträckläser den mellan sömnen och de stapplande rundorna och bytena mellan is och stöd. Och jag förundras över hur förfärligt lika och olika Merete eller hennes berättare och jag är, aldrig lagom lika eller olika. Och jag har mängder av saker att fråga henne som hon kanske inte alls skulle vilja svara på.

Medan jag skriver det här har jag foten i högläge eller höjdläge – vet inte vilket ord som är rätt – på bordet bredvid datorn. Om någon skulle undra.

Farmica – udomi, ne kupuj

Igår kväll var Miki och jag med om något alldeles särskilt. Av Toma hade jag fått reda på att det skulle bli ett inslag om Farmica i programmet Puls på HRT1 klockan nio, så jag slog på tv:n och väntade. Det fanns andra programpunkter, så först en halvtimme senare kom denna höjdpunkt. Miki och jag stod fastklistrade framför apparaten som om vi bara kände till ståplatser. Jag såg backen, hundarna i och runt burarna, husvagnen, den lilla paviljongen med soltaket, vattenpumpen och buskagen på Famica som det såg ut i augusti förra året när Miki och jag var på besök i Našice i Mikis gamla hemtrakter.

1IMG_5136

Vi hörde Ivanas röst när hon berättade om allt: historien, nuet och planerna. Och om lille Đoni som ingen ville ha, men som till sist kom till Sverige. Och Miki stod på bakbenen med framtassarna på hyllan under tv:n. Han stod där i spänd uppmärksamhet på båda sidor om gränsen mellan andlös och flåsig.

1IMG_5155

Allt som hände i bild och ljud följde han och jag tänkte på hur mycket han vet och att bland det han vet är att Farmica är en plats av värme i denna värld. En plats att återse.

2

Jag följde programmet och såg Farmicas arbete för de övergivna, utkastade, förskjutna eller vanvårdade hundarna och katterna. Jag såg besök hos veterinären, matning, lek och skötsel, insamling av pengar för mat och husrum. Jag såg den dagliga kampen för en bättre värld. Farmica är en bättre värld, men bakom varje steg ligger hårt arbete och uppoffringar.

3IMG_5164

Jag såg och kände igen Mateja och Nenad bredvid Ivana och flera andra som jag glömt namnen på. Det som gör dem så speciella är att de gör detta genom åren, genom vintrar och somrar och de äger inte mycket mer än sin tid och sin styrka. Men kanske finns det inget som är mer än detta.

4IMG_5169

I slutet av inslaget visades en rad hundar som fått nya hem, men allra sist satt den lilla svarta Greta med stora öron och sa att hon ännu väntar på sin tur. Och bredvid bilden stod det: Udomi, ne kupuj. (Adoptera, köp inte.)