Strax innan vi steg på tåget tillbaka till Zagreb (från Rijeka) blev jag stucken av en geting eller två, i alla fall blev det två stick. Det brände och sved men sedan fick vi annat att tänka på. Vi klättrade upp i den höga tågvagnen och Miki behövde lite hjälp även om han är mycket vig. Direkt i starten bestämde jag mig för ett litet svettigt pojkrumsprojekt och jag berättade det för Eva: Jag skulle räkna hur många stationer vi stannade på. Efter ett tiotal stopp började jag inse att det där räknandet inte var helt okomplicerat. Vad skulle jag räkna? Tillfällena då tåget stannade vid någon namngiven plats? Platser med perrong? Platser där folk gick av eller på? Stationer med tydlig byggnad och stins? Jag bestämde mig för att balansera lite mellan detta med byggnad+stins och att någon steg av eller på. Kort före Ogulinski Hreljin stannade tåget helt kort i ingenstans. Vi hörde en mansröst jovialiskt ropa: Ajde ljudi, čujemo se! Och så hoppade han av i gruset. Jag fattade beslutet att inte räkna det som station. Fler tveksamma fall dök upp senare, men dem ska jag inte nöta på ert tålamod med. Vid resans slut hade jag kommit till trettiosju och någon annan hade kanske räknat längre. Eller lite kortare.
Ungefär halvvägs, det vill säga strax efter Ogulin, fick jag en ny idé: Jag skulle samla på stinsar. Något av det bästa med tågresor i Kroatien är alla de fantastiska stinsarna som kommer ut ur sina stationshus iförda röd mössa, vit skjorta (kortärmad på sommaren) och mörkblåa byxor. Ibland är stationshusen små som bondstugor men stinsarna är alltid lika kungligt värdiga, åtminstone i spadögonblicket.
Jag valde att ta fem stinsbilder på sträckan Ogulin-Karlovac och på varje bild skulle det finnas stins, stationsnamn och kroatisk flagga. En sträng komposition.
